Västmanland

– jaa dä va när ja fyllde sjutti år / å då feck ja e stor tårte nerifrå (..) nerifrå Karlskoga e e uti sockna där å å å sôm (..) hans fru sôm sôm ga mäj dän där tårta / han skulle sta å hämte fate sôm tårta låg på
– ja
– å då säjer ja ôt hômmen ska får ja'nte koke lite kaffe nääj ja har e har e dä har'a'nte ti te / sa han näj va'nte lickt han hadd så bråttôm / han hadde jeväre liggnes uti biel utôm dörra / å å nôr ja titta te- jo då sa ja ôt hômmen / män en öLputäll kan du fäll ändå ta sa ja / jaa si dä jeck han inte ifrå / å då då då (vet ja) va boLe så te / så då satt han så där å ja satt så å hadde sikt nerôt sjö:n / nu står dä äller kåmmer dä en äLj ner ve eka sa ja å visa hômmen på / å han dök ut sir ni ätter ätter jeväre / å dä small två freska skôtt / å å å senn så så kåm an in å taLa ôm dä där för äLjen han han (..) hane dä va så l- sôm tur va så va dä så lungt / å då sa an ôt mäj / för äLjen han han jeck ju lite grann för an stöp fäll inte alldes på fLäcken utan han jeck fälle ôg kansje en en en tie fämtån meter / å då va han så ivri att äLjen skulle sjunka han sjåcker fälle där ute sa han / näj han sjåcker allri sa ja utan an kåmmer te fLyte / å dä joLe han åckså / å han han drack fälle ur va fälle in å drack ur dä sôm rässta i öLputä:l / å sen kasta an säj i biel ôpp te ((sväljer)) Limmingen te di övri jaktkamratera fôr di va där då / å dä va så långt lie på (..) på höstn så vi ha dräjji eka ur sjö:n bôL ve dä där annre sannalanne inte ve rätte ekstaa / å di kåm fälle mä en fartt å allri ha välle våra eke kåmmi ut i sjö:n mä en sånn fart sôm o joLe dä tage / för di lärde (ha) ut mä eka te få fatt på hômmen / å di feck fatt på hômmen å di drog hômmen te lanne å stack hômmen där å allting va gôtt å väL dä va fälle en (..) tvååring

– Ja, det var när jag fyllde sjuttio år, och då fick jag en stor tårta nerifrån Karlskoga i socknen där, och… som hans fru som gav mig den där tårtan. Han skulle iväg och hämta fatet som tårtan låg på.
– Ja.
– Och då säger jag åt honom: ”Ska… får jag inte koka lite kaffe?” – ”Nej, jag har… det har jag inte tid till”, sa han. Nej det passade inte, han hade så bråttom. Han hade geväret liggande ute i bilen, utanför dörren. Och när jag tittade till… Jo då sa jag åt honom: ”Men en ölbutelj kan du väl ändå ta?” sa jag. Ja, se det gick han inte ifrån. Och då vet jag… stod bordet så till, så då satt han så där och jag satt så och hade sikt neråt sjön. ”Nu står det… eller kommer det en älg nere vid ekan”, sa jag och visade honom. Och han dök ut, ser ni, efter geväret, och det small två friska skott. Och sedan så kom han in och talade om det där, för älgen han… det var så l… som tur var så var det så lugnt, och då sa han åt mig… för älgen han gick ju lite grann, för han stöp väl inte alldeles på fläcken, utan han gick väl också kanske en tio femton meter. Och då var han så rädd att älgen skulle sjunka. ”Han sjunker väl där ute”, sa han. – ”Nej han sjunker aldrig”, sa jag, ”utan han kommer att flyta”. Och det gjorde han också. Och han drack väl ur… var väl inne och drack ur det som var kvar i ölbuteljen, och sedan kastade han sig i bilen upp till Limmingen till de övriga jaktkamraterna, för de var där då. Och det var så långt lidet på hösten, så vi hade dragit ekan ur sjön borta vid det där andra sandstranden, inte vid den rätta båthamnen. Och de kom väl med en fart och aldrig har väl vår eka kommit ut i sjön med en sådan fart som den gjorde den gången. För de måste komma ut med ekan för att få fatt på honom, och de fick fatt på honom, och de drog honom i land och stack honom där, och allting var gott och väl; det var väl en tvååring. 

åck dä va en skogsarbetare hit te mäj han (..) han han han arbeta i Tjöping å han va på lasarätte fäm säx månar / män då feck han rekômdasjon ifrån bror sin / bror sin (ä ju) ha (ju) bor i Sjinnskattebärj han ha vari Vasalôppslöpare i tåLv år han är fämtifäm år nu / män nu ä an krank han å / alla fall så han rekômdera sin bror ôpp te mäj ja hör du du sa ja å stöpte (å han) hadde mä sä lite fläsk å brännvin / åck (..) hör du sa jag / varför har du slai ijäL tre huggormar på tåmt’n där du köpte sômmarvilla sa ja / dä har du allri skulla jort sa ja lätt ormarna vara du sa ja / åck senn har du hålli på å skulla grävi e grop å fått lite vatt’n te å vattna trägårn me sa ja / men då kômm du mä spaan emot en sten sa ja / å då svor du sa ja dä har du ska du allri göra / å senna skulle du ôpp på på boa på låftboa e trappa ôpp sa jag å där haLka du i stege å då svor du me / där har du fått ditt onda ifrån sa ja / men nu sa jag / ska du alla fall åka ôpp ôm du kan i dänna dag / han bodde milla Fagersta å å å å Sjärnvik här / hälle Färna / å spôtta tre gånger fö[r] varje orm d'ä samma ôm dä'nte bir presis på pLass’n där du hadd ijäL dôm sa-(n) ((tydligen felsägning för sa jag)) män s- / å karn vart bra / han k- då har an vari på lasarätte så han [h]adde pärmisjon därifrån / han kômm ôpp te te öve[r]läkarn nä han k- (..) nä[r]'n kômm ifrån mäj / älle ôm dä va nåra dagar ä(f)teråt / nääj sa överläkarn på Tjöping / här ha sjett ett under sa an / jag skriver ut däj idag å du få börra på å jåbba i mårrån / å karn feck inte ôpp armarna ôvafö[r] huve nä[r] an va te mäj / å ont i bena å / å nu ä an fresk å färdi.

Och det kom en skogsarbetare hit till mig, han… han arbetade i Köping, och han var på lasarettet fem, sex månader. Men då fick han rekommendation ifrån sin bror. Hans bror är ju… har ju… bor i Skinnskatteberg, han har varit Vasaloppslöpare i tolv år, han är femtiofem år nu. Men nu är han sjuk han också. I alla fall så rekommenderade han sin bror upp till mig. "Ja, hör du du" sa jag och stöpte; och han hade med sig lite fläsk och brännvin. Och… "Hör du", sa jag, "varför har du slagit ihjäl tre huggormar på tomten där du köpte sommarvillan?" sa jag. "Det skulle du aldrig ha gjort", sa jag. "Låt ormarna vara, du!" sa jag. "Och sedan höll du på och skulle gräva en grop för att få lite vatten att vattna trädgården med", sa jag, "men då kom du med spaden emot en sten", sa jag, "och då svor du", sa jag. "Det har du… ska du aldrig göra. Och sedan skulle du upp på kammaren, på loftkammaren en trappa upp", sa jag,” och där halkade du i stegen, och då svor du med. Där har du fått ditt onda ifrån", sa jag. "Men nu", sa jag, "ska du i alla fall åka upp om du kan i denna dag" - han bodde mellan Fagersta och Stjärnvik här, eller Färna - "och spotta tre gånger för varje orm. Det gör det samma om det inte blir precis på platsen där du hade ihjäl dem", sa jag. Men s-… Och karlen blev bra, han k-… Då har han varit på lasarettet, så han hade permission därifrån. Han kom upp till överläkaren när han k-… när han kom ifrån mig, eller om det var några dagar efteråt. "Nej", sa överläkaren i Köping, "här har skett ett under", sa han. "Jag skriver ut dig idag och du får börja jobba i morgon." Och karlen fick inte upp armarna ovanför huvudet när han var hos mig, och ont i benen också. Och nu är han frisk och kry. 

– va va kallas dä här bon här åppe för
– ä dä kallas för låft
– jaha
– ätte g- ätte gammäLt
– jaha
– å här ä ôppgången
– jaha / hadde dåm inga påhälsningar där då på såmmarn dä va lätt å kåmma åpp (dänna) på
– ja
– pigena menar ja
– jaa jungfruna
– ja
– joovars dôm hadde (..) främmande på nättra (dôm)
– ja / ((skratt)) synndes dä'nte nå äfter dåm var dåm inte kvar på mårnarna äller
– joovars ja träffa på dôm jag vi (för) (..) vi hadde slöjdbona här inunder
– jaa
– å där stog jag ôm môrnana å kngacka å pinna härvar
– ja
– dåm kunne ju vara kvar ända te däss
– jaså
– ja ropa åt en å sa åt'n att han skulle (..) få lôv å vara (..) hyggLi å inte kåmma för var natt för ju piga va så trött så
– hon årka'nte jöra nå då
– nähä ((skratt))
– nä / män dä dä va en hunn dänna va inte han arj på dåm då
– jaa dä vet ja'nt ôm ja vill taLa ôm / ((skratt)) njââ han hunn va'nte arj på dôm / fLeckuna (---)
– näj män på ((harkling)) på dåm såm kåmm på nättena
– jaa / dôm tysta fôlle ner'en / jaa dôm va kvar / en där pôjken sôm stackars pôjken sôm sprang ner han (..) han på gåLn han kåmm inte nå u[r] fLäcken han
– höll hunn'en kvar
– på môrån / når når han skull iväg
– ja
– ha(r)'nte ja (..) jag låg i en byggnad breve (..) mitt imot mitt imot dän där
– ja
– å då feck ja höra att hunn själlde / å då stog han ikring pôjken (..) å bar(a) smuffa ikull'en (---)
– han rörde'n int häller
– nähäj han rörde'n int
– nääj
– fas(t) ba(r)a ja ropa åt åt hunn då (..) då va då va han snäll
– jaa

– Vad… Vad kallas det här, boden här uppe för?
– Det kallas för loft…
– Jaha.
– efter… förr i tiden.
– Jaha.
– Och här är uppgången.
– Jaha. Hade de inga påhälsningar där då på sommaren, det var lätt att komma upp där på…
– Ja.
– pigorna menar jag?
– Ja, jungfrurna?
– Ja.
– Jo vars, de hade främmande på nätterna de.
– Ja. Syntes det inte något efter dem, var de inte kvar på mornarna eller…?
– Jo vars, jag träffade på dem jag, vi… för vi hade slöjdboden här inunder.
– Ja.
– Och där stod jag om mornarna och tillverkade räfsor.
– Ja.
– De kunde ju vara kvar ända till dess.
– Jaså.
– Jag ropade åt en och sa åt honom att han skulle få lov att vara hygglig och inte komma var natt, för ju-… pigan var så trött så.
– Hon orkade inte göra något då?
– Nähä.
– Nä. Men det… det var en hund där, var inte han arg på dem då?
– Ja, det vet jag inte om jag vill tala om. Nja, han… hunden var inte arg på dem. Flickorna…
– Nej, men på… på dem som kom på nätterna?
– Ja, de tystade väl ner den. Ja, de var kvar. Den där pojken som… stackars pojken som sprang ner han… han på gården, han kom inte alls ur fläcken han.
– Höll hunden honom kvar?
– På morgonen när… när han skulle iväg.
– Ja.
– Har inte jag… Jag låg i en byggnad bredvid mitt emot… mitt emot den där.
– Ja.
– Och då fick jag höra att hunden skällde, och då stod han kring pojken, och bara knuffade omkull honom (---).
– Han rörde honom inte heller?
– Nej, han rörde honom inte.
– Nej.
– Fast bara jag ropade åt… åt hunden, då var… då var han snäll.