Finns det genuina dialekter?

De traditionella svenska dialekterna kallas ibland "genuina", men som begrepp är genuin dialekt varken entydigt eller oproblematiskt.

För att en dialekt ska räknas som genuin krävs det, enligt en vanlig definition, att den skiljer sig från standardspråket på alla nivåer i språksystemet: ljudskick, böjning, ordförråd, meningsbyggnad och så vidare. Dialekterna bedöms alltså med standardspråket som måttstock och definieras därför som avvikelser från standardspråket snarare än som egna språksystem. Detta resonemang är missvisande av flera skäl, bland annat därför att det förutsätter att standardspråket är oföränderligt och en gång för alla givet. Synsättet är dessutom ohistoriskt, eftersom det är standardspråket som har utvecklats ur dialekterna och inte det omvända.

Vad menas med "genuin"?

De dialekter som ligger till grund för standardspråket antas alltså definitionsmässigt vara mindre genuina än vissa andra, från standardspråklig synpunkt mera särpräglade och svårbegripliga dialekter.

Till saken hör att adjektivet genuin i fråga om dialekter vanligen är starkt värdeladdat och betyder ungefär 'äkta, ursprunglig, oförstörd'. Med en sådan terminologi följer ofrånkomligen en värdering och en rangordning av dialekterna. Man riskerar också att ställas inför en rad besvärliga frågor: När upphör ett visst språkdrag att vara genuint? Hur mycket kan det genuina förändras innan det upphör att vara genuint?

Vad som uppfattas som gammalt och genuint är subjektivt och skiftar från generation till generation. Levande språk är alltid och har alltid varit föränderligt.