• Huvudmeny

augusti 2020

Kräfta, kräveka, krabba och krävs

Seden att äta kräftor kommer sannolikt från Tyskland och lågtyskan ligger bakom såväl de äldre benämningarna krävet(a), krävete som våra dagars kräfta. I dialekterna är andra ord vanligare: kräveka, krabba och krävs.

Henning Lundin fiskar kräftor i Lillån, Åby, Funbo socken, Uppland Photographer: Johan Lundin Persistent URL: www.digitaltmuseum.se/search?query=fu080

Henning Lundin fiskar kräftor i Lillån, Åby, Funbo socken, Uppland. Foto: Johan Lundin, ca 1915.
Bild från Upplandsmuseet, Länsmuseum för Uppsala länlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. (CC BY 2.0)länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

­

I fornsvenskan benämndes kräftan krävet, kräveta eller krävete. Dagens ord kräfta kan ha utvecklats ur de här ursprungligen lågtyska formerna eller vara ett inlån av det likaså lågtyska kreft. Kräfta finns upptecknat i våra dialektordsamlingar från ett stort antal landskap, men ofta sägs att ordet är sent inkommet eller att det ersatt eller håller på att ersätta ett annat, äldre ord. I mälarlandskapen Sörmland, Uppland och Västmanland samt i delar av Närke verkar dock kräfta ha varit det vanliga ordet också förr i tiden och detsamma gäller för många finlandssvenska dialekter. På andra håll har i stället kräveka, krabba eller krävs använts.

Kräveka

Kräveka har främst haft en västlig utbredning med Värmland och Västergötland som kärnområde och med färre uppgifter från Halland, Bohuslän och Dalsland. Även i vissa delar av Småland, Östergötland, Närke och Västmanland har det förekommit. Kräveka uttalas med huvudbetoningen på ä:et och vanligtvis med akut accent: krä´veka, krä´vika, krä´vveke, krä´vek, krä´vvik o.d. Man tror att det har uppstått genom att de fornsvenska formerna försetts med en ny ändelse, det lågtyska -eka, som har en diminutiv funktion, det vill säga signalerar litenhet.

Upptecknaren J.
W. Bergström från Stenstorp i Västergötland förmedlar ett
"Erfarenhetsrön" om när man ska börja fiska kräftor: "Nôr apel ('när
apeln') blummar-sa en ta di fôrste krävekkera." Följer man det rönet
måste man ge sig ut långt innan augusti månad. 

Upptecknaren J. W. Bergström från Stenstorp i Västergötland förmedlar ett "Erfarenhetsrön" om när man ska börja fiska kräftor: "Nôr apel ('när apeln') blummar-sa en ta di fôrste krävekkera." Följer man det rönet måste man ge sig ut långt innan augusti månad.

Krabba

Enligt Svenska Akademiens ordbok har krabba förr använts även om kräftor. Ett exempel på det finns i Bondepraktikan från 1662 där det berättas om ”Krabbor …, Som tagas i färska Siör och Åår”. I dialekterna lever den här betydelsen kvar. Särskilt i Småland och Östergötland tycks krabba ha varit det dominerande ordet för ’kräfta’, men det har använts också i landskapen däromkring och i viss utsträckning även i finlandssvenska dialekter. På sina håll har krabba avsett en särskilt stor kräfta.

Krävs

I Skåne samt västra Blekinge och sydvästra Småland kallas kräftorna för krävs, vanligen uttalat krä:vs eller krö:vs, krö:ws, kröwws. Ordet hör samman med danskans krebs, kræbs och har sitt ursprung i tyskans Krebs. Krävs har ofta kollektiv betydelse, ’kräftor’, och saknar då pluralform. Följande skånska exempel illustrerar detta: Där va krevvs i åen po denn tiden (Burlöv i Bara). Ha ska du ha fårr edd par snesår kröwws? ’vad ska du ha för ett par tjog kräftor?’ (Tolånga i Färs).

I Skåne och sydvästra Småland har man till substantivet bildat verbet krävsa (krä:vsa, krö:vsa o.d.) som har betydelsen ’fånga kräftor’: Vi krövsa i åuen (’ån’) i tvåu tima (Andrarum i Albo). Krävsa ve blås ’fånga kräftor vid lyktbloss’ (Bosjökloster i Frosta).

/Eva Thelin

Uppdaterad 01 augusti 2020