• Huvudmeny

1 mars 2020

Waila och väla – när nytt möter gammalt

På senare år har det blivit allt vanligare att höra sångartister waila när de framför en låt, det vill säga där sångaren i vissa partier drar ut på tonerna och känslomässigt ”drillar” fram skönsång. Det är kanske speciellt populärt bland artister inom r&b-genren.

Sjunger i mikrofon

Waila är ett lånord från nordiska

Ordet waila kommer av engelskans wail. Det är lätt att tänka att detta waila skulle vara ett så kallat nyord i svenskan. På sätt och vis rör det sig om ett nytt ord i svenskan, formen ”wail-” är ny och associationen till sång och sångteknik är ny. Enligt Oxford English Dictionary är dock det engelska verbet wail ursprungligen ett lånord från nordiskt håll. Så i realiteten är det faktiskt ett gammalt inhemskt ord, som vi har fått tillbaka – om än med ny stavning.

I svenska dialekter hittar vi mycket riktigt verbet väla [uttalat: väLa, vääL, vaila o.d.] som betyder ’gråta högljutt; skrika med öppen mun’; ett verb som kanske framför allt förknippas med småbarns gråt och (själv)ömkan.

Gråtande bebis

Betydelsen är belagd på Gotland, i Småland, Dalarna, Hälsingland och i Jämtland. Du skulle hört va han väLa! Bollnäs, Hälsingland. Verbet væla finns i isländska och betyder här ’tjuta, gnälla, yla’, medans væla på nynorska, vid sidan av ’skrika’, också betyder ’bräka’.

Får och getter välar

Precis som i norska betecknar väla även i svenska dialekter det läte som får och getter utstöter när de bräker för full hals: ”väää”. Detta speciella får- eller getläte kan ibland till viss del påminna om människoskrik.

Get bräker

Denna betydelse och användning är belagd i Dalarna, Gästrikland, Hälsingland och Jämtland. Fårene vascht uta bet⁠, ⁠⁠så dôm bare sprangg å väLa hela dan⁠, ’fåren blev utan bete, så de bara sprang och välade hela dagen’ Arbrå, Hälsingland.⁠ Väla kan även betyda ’bräka’, det vill säga åsyfta ett bräkande ljud i största allmänhet. I uppgifter från Dalarna uppges det till exempel att i Sundborn brä:tsjä jettra, men i Svärdsjö väLö dôm,⁠ ⁠’i Sundborn bräker getterna, men i Svärdsjö väler de’.

Väla är att uttrycka sitt ve

Verbet väla är bildat till substantivet och interjektionen ve (i äldre svenska även uttalat ), som i ”ve och fasa” eller ”ack, ve!” och liknande uttryck, det vill säga där man i något avseende uttryckligen beklagar eller begråter sin (eller någon annans) smärtsamma olycka eller sorg. Ve är ett gammalt ord och återfinns i princip i alla germanska språk, jämför bl.a. nederländska wee, tyska weh eller wehe, engelska woe, och gotiska wai, och har sitt ursprung i en allmän indoeuropeisk interjektion, som återfinns bl.a. i latinets vae och forniriska fae, .

Från gråt och klagorop till skönsång

I engelskan har det inlånade väla (nu uttalat wail) framför allt kommit att användas när någon högljutt och känslomässigt (med höga klagorop) ger uttryck för sin sorg och smärta vid begravningar och liknande. Detta har sedan utvecklats och verbet har kommit att användas i överförd bemärkelse i musikaliska sammanhang, när någon framför ett musikstycke (på instrument eller med sång) med starkt känslomässig inlevelse: ”A jazz musician never plays an instrument — he blows it, whether it be drums, piano, bass, or horn. Should he ‘blow’ with feeling, or great excitement (‘like wild’) he is either ‘way out’ or ‘wailing’” Radio Times 17 May 1962 (I: Oxford English Dictionary). I Sverige har vi nog mest kommit att förknippa företeelsen och ordet wail (på svenska waila) med viss typ av sångframförande.

Waila och väla i en skön mix

Man kan nog fortfarande ana en koppling mellan sångartistens wailande och getens eller fårets välande. Inte minst märks detta i sociala medier, där det är populärt att i musikstycken mixa samman artister som wailar, med getter eller får som välar i olika videoklipp (som i denna träfflista på Youtubelänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster). De flesta åhörare skrattar för att det låter likt, men för språkvetare och dialektologer ligger det roliga i att det faktiskt är likt. :-)

/Annika Karlholm

Uppdaterad 03 mars 2020

Ytterligare ett väla

Som kuriosa finns det i traditionella svenska dialekter ett annat verb väla, med likartad innebörd ’gråta, gnälla, kvida; skrika, ropa o.d.’, men som har annat etymologiskt ursprung.

Detta väla skulle ortografiskt egentligen återges som hväla, om vi i modern svenska hade haft kvar hv- som stavningsmöjlighet i likhet med dansk stavning. Traditionellt svenskt dialektuttal har här ett rundat w-uttal eller gv-uttal [wäLa, weeL, gväLa o.d.] som är typiska uttal för ord med ursprungligt hv-.

Detta verb (h)väla är belagt i Blekinge, ⁠Småland, ⁠Halland,⁠ Västergötland,⁠ ⁠Dalarna,⁠ ⁠Häls⁠ingland, ⁠Västerbotten, Lappl⁠and och ⁠Norrbotten. På nynorska och norsk dialekt uttalas och stavas verbet ⁠kvæla.

Notera dock att för vissa svenska dialekter, där väla uttalas med enkelt v- [väLa] kan det eventuellt röra sig om det här verbet, istället för det verb som beskrivs i brödtexten. Notera också att på standardsvenska skulle båda verben uttalas med enkel-v [väla].

Fler ord för gråta

Vi har tidigare skrivit om ett annat dialektord som också kan betyda gråta: