Varifrån kommer de fenniska orden?

Kieliviesti nummer 2/2020.

I Sverige hör vi ofta sägas, att finska är hemskt svårt att lära sig, vi finnar har ju helt egna ord i stället för allt det ordförråd de flesta andra europeiska språken delar med varandra. Det stämmer ändå inte helt för det första därför att också finska delar de mesta orden med sina närmaste släktingar, de fenniska – eller med det traditionella namnet östersjöfinska – språken: ingriska, karelska, lydiska, vepsiska, votiska, estniska, liviska och sydestniska. Också meänkieli och kvänska hör till samma grupp.

Det här innebär också, att etymologerna som forskar i de fenniska ordens ursprung, måste också ha kunskaper om de övriga fenniska språken: ett och samma ord kan låta lite annorlunda eller betyda något lite annat redan i de nära släktspråken, och sådana skillnader kan redan berätta mycket om ordets ursprung. Etymologin är nämligen ett historiskt vetenskap, som baserar sej på det vi förstår om språkens utveckling. Allt emellanåt förvandlas ett ljud eller ljudkombination till ett annat, och då händer det samtidigt i språkets varje ord som innehåller det ljudet eller ljudkombinationen, men ibland hänger inte alla talarna med utan en del av språkets område håller fast med det gamla. Så splittras språket i dialekter, och med tiden kan dialektskillnader växa till språkgränser.

De ord som hör till de fenniska språkens allra äldsta ordförråd, kan ha etymologiska motsvarigheter också i andra uraliska språk. Fenniska är nämligen en av den uraliska – eller traditionellt sagt finsk-ugriska – språkfamiljens undergrupper. De övriga är de samiska, mordvinska, mariska, permiska, ugriska och samojediska grupperna, till vilka hör endast minoritetsspråk och närmast i Ryssland, med ett undantag av ungerska i den ugriska gruppen. Med lite andra ord kan vi säga, att det har en gång funnits ett ururaliskt språk, som splittrats till minst sju språk mellan 1500 och 500 fKr., av vilka ett var urfenniska, som i sin tur har splittrats i de nuvarande fenniska språken mellan 200 och 1000 eKr. På denna bakgrund står det också klart, att de flesta etymologerna som forskar i finska ord har specialiserat sej i fennougristik (uralistik).

Tillhörligheten till de uraliska språken gör naturligtvis finskan inte lättare för svenskarna att lära sej. Helst tvärtom, hör ju de skandinaviska språken till den germanska språkgruppen, som tillsammans med de baltiska, slaviska, indoiranska och många andra undergrupper bildar upp den indoeuropeiska språkfamiljen. De har alltså utvecklat sej från det urindoeuropeiska språket under årtusendens lopp, och det ururalska ordförrådet skiljer sej naturligtvis från det urindoeuropeiska. Men det här är bara en del av sanningen. De uralska språken har nämligen haft täta kontakter med de indoeuropeiska under hela tiden sedan ururaliskan talades vid flodet Volgas mellersta lopp och urindoeuropeiskan i dess omedelbara grannskap i söder, i nutidens Ukraina och södra Russland för fyra–femtusen år sedan. Därför har de uraliska språken fått mängder av lånord från de indoeuropeiska, och speciellt de fenniska språken från de germanska, till vilkas grannskap de har hamnat genom att sprida sej mot väst under bronsålder, ungefär för tretusen år sedan.

Lånord är egentligen bara ett misslyckat namn för ord som har en ursprung utanför språket och dess eget urspråk. Lånorden är inte främmande utan har redan rotat sej i språket. De äldsta lånorden i finska är äldre än det finska språket själv, dvs. de har kommit till språket under sina tidigare (ur)faser och delas med de närbesläktade och ibland också med de mera fjärran liggande uraliska språken. Sålunda kan vi säga att sådana ord har hela tiden varit en del av finska. Bara den etymologiska forskningen kan visa, vilka gamla ord är lån och från vilka språk de har kommit. Däremot är sådana ord, som låter ofinska p.g.a. främmande ljud eller ljudkombinationer, egentligen inte lånord ännu, utan främmande ord eller citatlån, som de ofta kallas.

De äldsta lånorden i de fenniska språken intresserar dagens forskare speciellt. Vi kan nämligen datera dem lättare än de andra fenniska orden, och därför ger de oss väldigt mycket kunskaper om de fenniska språkens och folkens förhistoria. Orsaken är, att det finns så mycket äldre skrivna dokumenter från lånordens indoeuropeiska källspråk än från finskan eller de andra fenniska språken. Det gäller i synnerhet de germanska språken, som har lämnat efter sej hundratals runinskrifter sedan ca. 150 eKr., emedan den äldsta texten på fenniska, det så kallade näverdokumentet 292, härstammar först från 1200-talet. Skrivna slaviska källor finns också sedan 800-talet. Antikens indoiranska skriftspråk som sanskrit och avesta är erkänt ännu mycket tidigare. Dessutom hjälper grekiska och latin till med urindoeuropeiska rekonstruktioner för lånorden, fast de inte har gett direkta lån åt urfenniska. En stor del av etymologerna inom uralistiken har därför också studerat historisk-jämförande indoeuropeistik.

Etymologin i allmänhet är en central del av forntidsforskningen i ett område som nordöstra Europa, var nutidsspråken är relativt bra dokumenterade medan de skriftliga dokumenterna inte går långt tillbaka i tiden. Den vetenskapliga etymologiska forskningen i de fenniska språken började redan med Vilhelm Thomsens lånordsstudier i 1869 och 1890. Under de 150 åren sedan dess har forskningsmetoderna aktivt utvecklats av uralisterna och nu är den etymologiska forskningen hos oss metodologisk den mest avancerade i världen. I Finland bedriver 20–30 akademiska uralister och fennister etymologisk forskning, vilket är ett ganska högt tal, mera än t.ex. vad det finns etymologer inom skandinavistiken i hela världen.

Var kan man då ta reda på den etymologiska forskningens resultater och se, varifrån de finska orden kommer? Det finns flera etymologiska ordböcker över det finska språket, av vilka den mest omfattande är Suomen sanojen alkuperä (SSA 1992–2000). Enligt planerna borde en nätversion av SSA bli färdig vid slutet av år 2019, men det är bara en början för en ny etymologisk nätordbok. De etymologiska uppgifterna i SSA är nämligen redan till stor del föråldrade och behöver uppdatering.

Nätordboksprojektet EVE (Etymologinen verkkosanakirja) har startat vid Helsingfors universitet i början av 2018. Projektets första fas, som finansieras av Kone-stiftelsen, syftar till att etymologisera alla de drygt 2000 ord som finskan har ärvt från urfenniskan. Alla etymologiska data om dessa ord publicerade sedan SSA ska refereras på EVEs wikisidor vid sanat.csc.fi. Denna forskningshistoria utgör basen för en öppen diskussion om sökordens ursprung. Nätordboksredaktionen ska slutligen popularisera alla bra argumenterade etymologier som allmänfattiga ordboksartiklar. De första femtio sökorden är redan publicerade på ordbokens sida blogs.helsinki.fi/etymologinenverkkosanakirja/.

I framtiden kan EVEs wikibas användas för att utvidga ordboken till yngre finska ordskikt, men också till andra språks ordförråd. Det revolutionära hos EVE är ändå, att alla akademiska etymologerna bjuds till att delta i redaktionsarbetet samt att publicera och diskutera etymologier på ordbokens wikisidor. På det viset uppdateras ordboken fortfarande, vilket är ett stort steg framåt från det traditionella sättet att utge tryckta etymologiska uppslagsverk. EVE förenar alltså den etymologiska forskningens alla arbetsskeden från första publiceringen genom kollegiala granskningen, kritiken, motkritiken och ordboksredigeringen ändå till populariseringen. Flera goda etymologier har hittills vandrat vägen från en forskares anteckingar genom en artikel i en språkvetenskaplig tidskrift till en ordbok extremt långsamt, ibland i en hel sekel. Detsamma gäller kritiken mot misslyckade etymologier. Nätordbokens wikisidor förväntas att förkorta vandringen till ett år eller mindre i medelsnitt.