Ingen ska bli begränsad på grund av etnicitet

Baki Hasan är Språkvårdare i romska på Isof sedan 2007. Med anledning av den Romernas internationella dag 8 april berättar han mer om sig själv, sitt arbete och sitt liv.

Baki Hasan är inne på sitt 13:e år som språkvårdare i romska på Isof. Tjänsten är sällsynt – i Sverige finns ingen annan statligt anställd språkvårdare i romska, och i övriga delar av världen saknas ofta någon motsvarighet över huvud taget. Hur kan språkvårdande insatser stärka romers rätt att nyttja romsk kultur, och det romska språket? Och varför är utbildning så viktigt? Baki delar med sig av sina erfarenheter.

Baki, varför jobbar du med det du gör?

Jag intresserade mig för språk redan som barn. Hela min familj är egentligen språkintresserad, jag minns från barndomen att vi brukade samlas hela familjen för att prata, till exempel på somrarna när man inte kunde sova.

Det romska språket var ofta huvudämnet för dessa diskussioner och det blev tävling om vem som kunde mest genuin, riktig romska. På det sättet fick Baki tidigt stimulans och medvetenhet om språket.

Språket är starkt förknippat med själva livet. Det går inte att skilja på språk och kultur, det är en del av identiteten. Så var det inte bara i vår familj, det var typiskt för många familjer i Skopje där jag är född och uppvuxen. Språkfrågan har alltid haft en central plats för romer i Makedonien och i hela före detta Jugoslavien, berättar Baki.

Baki har inte släktforskat, men berättar om dokument som visar att romer i Makedonien och angränsande länder slutade vandra redan på 1300-talet och blev bofasta. I Šuto Orizari, en förort till Skopje och numer en egen kommun, utgör romer 79 procent av befolkningen. Där är romska officiellt språk tillsammans med makedonska.

Både hans pappa och farfar arbetade hårt, som så många andra romer. Och andra världskriget slog hårt mot romerna.

Under kriget blev min farfar tillfångatagen i Tyskland och användes som slavarbetare. Han kom hem levande, men fick men för livet, och han ville aldrig prata om den perioden.

Bli inte blinda som jag

Bakis pappa hade en fyraårig utbildning, vilket var en någorlunda bra utbildning för den tiden och platsen. Han var statsansanställd som gaturenhållare. Mamman var hemmafru och analfabet, men den som regerade i hemmet och tog hand om allt och alla.

Både mamma och pappa var väldigt måna om vår utbildning, trots att det var rätt svåra ekonomiska tider. De gjorde allt de kunde för att jag och mina syskon skulle kunna gå i skolan. ’Bli inte blinda som jag’, sade min mamma. Som liten förstod jag inte – hon var ju inte blind? Men senare insåg jag att hon inte kunde läsa och skriva, och då gick det upp för mig vad hon menade.

Hur var din barndom och uppväxt?

Jag hade en jättefin barndom, omgiven av goda föräldrar, syskon, släkt. Det var tryggt och stabilt och vi uppfostrades att visa respekt för allt och alla. Vi var en vanlig, inte rik och inte för fattig familj, men vissa perioder var svåra för hela familjen. Mina föräldrar gav det som föräldrar ska ge – en fin barndom och möjlighet till utbildning.

Baki berättar att han älskade sin skola, och sina lärare, speciellt sin lärarinna i lågstadiet. Hon var kärleksfull och brydde sig om alla barn i klassen.

Förutom mina föräldrar påverkade min lärarinna mig och stimulerade mig när det gäller min skolgång. Jag var en av de bästa eleverna i grundskolan och blev varje år belönad med böcker.

När Baki som 18-åring började intressera sig för teater växte hans språkintresse ytterligare. Han lyckades bli medlem i den romska teatern Phralipe, en amatörteater som hade stort renommé på den europeiska teaterscenen. Något som var särskilt intressant för Baki var att teatern använde romska som scenspråk.

Vi översatte många stora verk till romska, till exempel Sofokles tragedi Oidipus och Shakespeares Romeo och Julia. Så jag började med översättningsarbetet tidigt. Och det var inte endast översättning, utan vi hade analytiska diskussioner som var förknippade med såväl översättningarna som med föreställningen. Diskussionerna i hemmet och tiden på teatern har betytt väldigt mycket för mig, och hjälpt mig senare i livet.

Baki gick sedan vidare med teatern och studerade på Faculty of Dramatic Arts vid Skopjes universitet.

Från teatern till utbildningsområdet

Till Sverige kom Baki i början av 1990-talet. Här blev han uppriktigt förvånad och negativt överraskad av den svenska synen på romer och det romska språket.

Man betraktade romska som ett förbrytarspråk, och de få elever som gick i svensk skola gick i speciella så kallade zigenarklasser. Inom socialförvaltningarna fanns sektioner som arbetade endast med romska ärenden, dessa sektioner ansvarade till och med för den romska kulturen. Den romska kulturen klassades alltså som ett socialproblem. Allt detta påverkade mig starkt och väckte en vilja att förstå varför det var så här.

Baki ifrågasatte allt mer det svenska samhällets syn på romer, kulturen och språket. Under det tidiga 1990-talet fick han kontakt med likasinnade och anslöt sig till en grupp romska entusiaster som var fast beslutna att göra något åt situationen.

Vi upptäckte det svenska föreningslivet, och att det var något för oss. På den tiden fanns i princip inget för romer. Vi insåg att bästa sättet att motarbeta assimileringen och svartmålningen av allt romskt var att organisera sig, så vi startade en förening och försökte genom den att ändra synen på romer, språket och kulturen. Och vi lyckades! Men det tog några decennier … och vi är inte klara, det finns mycket kvar att göra.

Hur hamnade du på Isof?

Att jag kom till Isof berodde mycket på den dåvarande chefen för Språkrådet, Olle Josephson. När Isof skulle anställa en språkvårdare i romska uppmanade han mig att söka tjänsten.

Vid det laget hade Baki ytterligare stärkt sin språkliga kompetens och hade i Sverige hunnit arbeta med såväl olika kommunala inkluderings- och integrationsprojekt, som med modersmålsundervisning, läromedelsframställning och översättning. Och med teater på Malmö dramatiska teater och Sveriges Television. Men det märks tydligt att skola och utbildning är de viktigaste frågorna för Baki, utöver själva språket. På det området fanns mycket att göra. Elever med romsk bakgrund hade sedan flera decennier haft rätt till modersmålsundervisning, men det fanns inga läromedel eller läseböcker på romska. År 1996 kom det första romska läromedlet, vilket Baki och ytterligare en modersmålslärare i romska, Milja Grönfors, arbetat fram. Därefter gjorde Baki fler läromedel och läseböcker. Åren 2000–2006 var han anställd av Skolverket för att översätta det svenska Lexin-lexikonet – 28 500 ord – till romska, på arlidialekten.

När jag sedan fick frågan om jag ville söka tjänsten som språkvårdare kändes Isof som helt rätt ställe för mig att verka på. Och jag älskar mitt jobb! Men det är inte enkelt, det är ett stort område med massor att göra, och det är ofta svårt att vara ensam i rollen.

Det är inte bara på Isof som Baki är ensam i sin roll. Statligt anställda språkvårdare i romska finns inte i andra länder.

Vi i Sverige kan vara unika i världen och pionjärer på området. Det är jag glad för och jag hoppas att vårt arbetssätt kommer att spridas till fler. Men det skulle så klart underlätta om det fanns motsvarande språkvårdare i andra länder, då skulle vi kunna planera och arbeta gemensamt.

Runt om i Europa finns däremot en annan styrka, med språkvetare och professorer i romska på olika universitet och högskolor. Baki är med i ett internationellt samarbete med en expertgrupp, där de bland annat arbetar med att få ett enhetligt skriftspråk för romskan, som traditionellt varit ett muntligt språk.

Det är ett jättefint samarbete. Expertgruppen är stimulerande och vi lär oss mycket av varandra. Men frågan om språket ligger på en låg nivå i andra länder. På många platser har romer fortfarande problem att överleva. På grund av diskriminering blir romer extra drabbade om det blir dåliga ekonomiska tider eller andra kriser. Då kan man inte fundera så mycket på språket och kulturen. Visst har vi våra problem här i Sverige, men de är på en helt annan nivå. Här kan vi diskutera, prata och få våra rättigheter tillgodosedda, helt enkelt eftersom vi lever i en demokrati. Och i Sverige skiljer dagens politik sig tack och lov från den tidigare! Arbetet med språket och rätten till kulturen pågår hela tiden. Jag tror att vårt arbete hjälper romer även i andra länder. Vårt språkseminarium i romska, som vi anordnat sedan 2008, har till exempel blivit väldigt populärt. Många stora romska personligheter från olika länder hör nu av sig och vill medverka. Vi lär av dem, och de lär av oss. Och de sprider vidare och berättar om vårt arbete, och påverkar på ett fint sätt. Det finns en framtidstro.

Framtidstro trots långlivade fördomar

I Sverige är det förbjudet att diskriminera någon på grund av religion, sexuell läggning, funktions­nedsättning, ålder, kön eller etnisk tillhörighet. Trots det blir romer fortfarande nekade jobb, bostad eller annan service i samhället just för att de är romer. Att lyfta fram frågor kring etniciteten ingår även det i Bakis arbete på Isof.

Vad innebär det att vara rom?

Det är jättesvår fråga egentligen, men i grund och botten är att vara rom att tala romska, att behålla och praktisera sin kultur och sina traditioner. Det är inga konstigheter, så länge samhället och beslutfattarna propagerar för inkludering och integration – och inte assimilation. I ett sådant läge får och kan man inte vara rom offentligt.

Baki återkommer till hur viktigt språket är för romer. Förut ville romer inte sprida språket till andra. Icke-romer som lärde sig språket och kulturen använde ibland kunskaperna mot dem, det hände till exempel under andra världskriget då många romer hamnade i gaskammare. De romer som hade öppnat sig kände sig besvikna och förrådda.

Det sitter kvar hos många. Därför fick man tidigare inte jobba med språket. Förföljelse kanske gör att språket får en annan roll, det är inte bara kommunikation. Språket blir jätteviktigt. Man blir så mån om det, och försiktig med det. Tidigare kunde man inte ens nämna romska, inte bidra till att skriva böcker, etc. Men det kan vi idag, nu vill romer det och det är en stor förändring. Nu diskuterar vi mycket öppet kring språket, och det är en tydlig signal att romer lämnat åsikten att romska bara är för romer. Vi vill att det ska vara ett språk som alla andra, även om romska kanske har lite andra förutsättningar än många andra språk. Men den här processen måste ske i vår takt, på våra villkor och efter våra behov.

Hur är det att vara rom i dag? I Sverige? I världen?

Det är inte så enkelt, än i dag kämpar romer mot diskriminering, både i Sverige och i resten av världen. Man måste anstränga sig för att inte ge plats åt fördomar, som i sin tur leder till diskriminering.

Fördomarna gör att romer ofta måste arbeta dubbelt så mycket som icke-romer för att anses duga. Man kan jämföra med hur det är för många kvinnor i samhället.

Medvetenheten om andras bild av mig som rom har tvingat mig att anstränga mig mer och hela tiden göra mitt bästa, både som medborgare och som medmänniska, både inom professionen och privat, bara för att visa att jag är lika bra som alla andra. En sak jag upptäckte på teatern var att där spelade etnicitet ingen roll, där fungerar man som en person. På teatern är man inte tvungen att vara instängd i sin etnicitet – man spränger dessa gränser!

Det kan sägas vara målet även för samhället – att ingen ska begränsas av sin etnicitet, utan att det istället ska ses som en tillgång för individen och en rikedom för samhället. Men det tar tid att ändra på beteenden i samhället som har pågått i decennier. Här krävs gemensamt arbete, planering och positiv energi för att få samhället att utvecklas. Att själv tillhöra den grupp man arbetar med är en enorm fördel, upplever Baki. Man har en bättre ingång och förståelse, både för problematiken och behoven, lättare att tala om kulturen, om språket, om traditionen, och att ta upp känsliga frågor till diskussion.

Man får också en annan energi, och blir engagerad på riktigt och gör inte något man bara bockar av. Både målgruppen och samhället i stort drar nytta av det här arbetet, på ett positivt sätt.

Vad tycker du är den viktigaste frågan för romer i Sverige i dag?

Att vi ska inkluderades i samhället på riktigt, genom att romer på riktigt ska kunna utbilda sig, få arbete, bostad och vara produktiva medborgare, utan att behöva gömma sin identitet på till exempel Arbetsförmedlingen eller på arbetsintervjuer. En annan viktig sak är att vår kunskap och kompetens inom respektive arbetsområde ska värderas och respekteras på samma sätt som icke-romers. Det är en viktig signal till våra barn och ungdomar.

Något som är viktigt för just barn och unga är att inte förlora det romska språket. Baki berättar att barn med andra modersmål än svenska tillbringar mer än 70 procent av sin tid i svensktalande miljö. Svenskan lär de sig därför mer eller mindre automatiskt. För många barn är problemet istället att bevara och utveckla sitt modersmål. Dagens romska barn och ungdomar är inte som för 20–30 år sedan. Majoriteten av dem vågar förknippas med värdlandets språk, kultur och historia.

Hemma hos oss försöker vi att alltid prata romska, men mina barn pratar svenska ibland. För mig är romska mitt modersmål och makedonska min andra modersmål, som svenskan är för mina barn.

Vad har du för råd till dagens barn och unga?

Det är jätteviktigt att barn och ungdomar kan vara trygga i sin identitet och vara stolta. Oavsett ursprung ska de kunna sitt språk och kultur – sin historia. Jag är verkligen glad över att jag hade goda föräldrar, och tacksam för att jag fick stöd redan som barn. I Sverige har vi världens bästa möjligheter till ordentlig utbildning, vilket behövs om man ska ha en chans på dagens arbetsmarknad. Dagens unga behöver inse hur viktigt det är att satsa ordentligt på sin utbildning. De ska inte bara nöja sig, utan försöka skapa sig en bättre framtid. En bra utbildning är nyckeln till framtiden.