Läkare behöver också tolkar

Varje dag genomförs på sjukhus och vårdcentraler i Sverige samtal mellan patienter och läkare, vilka möjliggörs av en tolk. Tolken behövs för att såväl läkaren som patienten ska göra sig förstådda, om patienten inte behärskar svenska i tillräcklig utsträckning för ett läkarsamtal, och tolkarna är centrala för att kommunikationen ska fungera.

Vissa länder i vår närhet har valt att flytta kostnaden för tolkning i vården från det allmänna till de patienter som behöver tolk. I Danmark har det visat sig kostsamt att kräva in dessa betalningar från patienterna (DR 2019). Och som läkaren och forskaren Lise Dyhr säger i Ugeskrift for Læger (2021) konsekvenserna ”drabbar ju också oss läkare i vår yrkesutövning. Vi har inte möjlighet att genomföra en ordentlig undersökning där läkare och patient förstår varandra”.

Som Lise Dyhr påpekar behöver alltså två personer tolk i ett vårdsamtal, läkaren och patienten. Läkaren kan inte bedriva den patientsäkra vård som hen är skyldig att bedriva enligt patientlagen (2014:821) om hen inte kan förstå sin patient. Lagen är tydlig, paragraf sex säger att informationen ska anpassas till mottagarens ålder, mognad, erfarenhet, språkliga bakgrund och andra individuella förutsättningar. Paragraf sju understryker att den som ger informationen ska så långt som möjligt försäkra sig om att mottagaren har förstått innehållet i och betydelsen av den lämnade informationen. Förutom att det obestridligen är en fördel att förstå hur patienten beskriver sina symptom så är det alltså svårt att försäkra sig om att mottagaren förstått innehållet i informationen om man inte talar samma språk.

Samtidigt som det naturligtvis är en lovvärd strävan att hushålla med allmänna medel, finns det en alltså uppenbar risk att det blir dyrare för samhället att dra ner på tolkservicen när den de facto behövs. Vägledande för om tolk ska anlitas bör vara den reella språksituationen, alltså om patienten behärskar svenska i tillräcklig grad eller ej, och inte den enskildes administrativa status.

I flera rapporter och utredningar konstateras det att vård av patienter som inte talar landets språk blir både sämre och dyrare när tolk inte används (t.ex. Bischoff & Denhaerynck 2010 Länk till annan webbplats.). Fungerande tolkservice är alltså ett samhällsintresse. Så sent som 2018 publicerades en statlig utredning som föreslog omfattande åtgärder för att öka tolkars kompetens och ändå minska kostnaderna för tolkning (SOU 2018:83 Länk till annan webbplats.). I utredningen slog man fast att den ökande kostnaden för tolkning framförallt handlar om problem i upphandlingen, inte att själva tolktjänsten är dyr. Utredningen slår också fast att det allmänna bör ta ett större ansvar för fungerande tolkning; inte ett mindre. Utredningen säger vidare att integrationen gynnas av god tillgång till professionell tolkning: ”Tolkning av god kvalitet är lika viktig för den enskilde, som för beställaren. Det är en fråga om rätts- och patientsäkerhet och en betydelsefull grund för god integration och demokratisk utveckling.” (SOU 2018:83, s. 539)

Kunskaper i svenska, eller andra språk, är samtidigt ingenting som man antingen har till fulländning eller inte har alls. Även om man lär sig tillräckligt bra svenska för att kunna fungera väl i vardagen och på arbetet kan det ändå vara så att kommunikation i vissa specifika situationer, som i vården eller inom rättsväsendet, kräver att professionell tolk anlitas. Tolkservice står alltså inte i motsatsförhållande till svenskkunskaper.

Marie Mattson, språkvetare Språkrådet, Isof.

Sofia Tingsell, språkvårdare i svenska, Språkrådet, Isof

Elisabet Tiselius, docent, Magnus Dahnberg, lektor, Helena Bani-Shoraka, lektor, Tolk- och översättarinstitutet, Institutionen för svenska och flerspråkighet, Stockholms universitet