Om Erik Wellander

Erik Wellander, var professor, språkvårdare och författare till språkriktighetsklassikern Riktig svenska. Han forskade mycket om svenskan, främst om förändringar i samtidsspråket i skärningspunkten mellan syntax och semantik. Tidigt förespråkade han den då ovanliga åsikten att språkförändringarnas natur bäst låter sig studeras i samtidsspråket.

Porträtt.

Erik Wellander (1884–1977).

Erik Wellander, 1884–1977, var professor, språkvårdare och författare till språkriktighetsklassikern Riktig svenska. Wellanders egentliga forskningsområde var tyska; i det ämnet var han professor i Stockholm 1931–52. Hans viktigaste verk inom tysk språkvetenskap är Studien zum Bedeutungswandel im Deutschen (Studier i betydelseförändring i tyskan, I-III, 1917–28). Men han forskade också mycket om svenskan, främst om förändringar i samtidsspråket i skärningspunkten mellan syntax och semantik. Tidigt förespråkade han den då ovanliga åsikten att språkförändringarnas natur bäst låter sig studeras i samtidsspråket. Först då har man tillgång till det rika material som gör det möjligt att förstå komplexiteten. Nästan alla Wellanders studier kännetecknas också av rika materialsamlingar.

År 1924 fick Wellander i uppdrag av Svenska Akademien att skriva en språkriktighetshandbok. 1939 var han klar med den första upplagan av åtthundrasidiga Riktig svenska. Den kom i ytterligare tre upplagor till 1973, och var i årtionden det centrala referensverket för språkriktighet. På statligt uppdrag skrev Wellander 1950 boken Kommittesvenska, ett pionjärarbete i klarspråkstraditionen. Under 1940- och 50-talet framträdde han ofta i radio, han satt i arbetsutskottet för Nämnden för svensk språkvård – föregångaren till Språkrådet – 1944 till 1974, och mellan 1942 och 1976 skrev han cirka 1800 språkspalter i Svenska Dagbladet. Årtiondena kring 1950 dominerade Wellander svensk språkriktighetsdebatt med mycket stort genomslag.

Wellanders syn på språkriktighet var funktionell; han byggde vidare på traditionen från slutet av 1800-talet med namn som Adolf Noreen och Esaias Tegnér d.y. Hans synsätt kan sammanfattas med underrubrikerna från det omfattade kapitlet ”Allmänna riktlinjer” i Riktig svenska: Skriv klart! Skriv kort! Skriv enkelt! Skriv svenska! Till skillnad från Bertil Molde, som under 1960-talet kom att överta Wellanders roll, brydde han sig inte så mycket om historiska förhållanden eller variationen i det faktiska språkbruket. I dag skulle vi också säga att Wellander ibland övervärderade klarheten, det vill säga nödvändigheten av ett slags logisk precision i varje enskild mening. Exempelvis avrådde han från konstruktioner som Flickan, som inte varit hemma sedan julafton, hade med stor oro saknats i hemmet eller I egenskap av prästson var det inte underligt att han först läste teologi. De följer inte subjektsregeln; det är ju inte flickan som hyste stor oro, eller det som var prästson. Men i all väsentligt var hans språkvårdsinsatser riktade mot byråkratiskt krångelspråk eller oövertänkt journalistiskt ordsvall till förmån för en effektiv och begriplig svenska.

Politiskt och kulturellt var Wellander konservativ. Han motarbetade energiskt grundskolan och andra skolreformer, och 1941 skrev han en omtalad understreckare i Svenska Dagbladet om att ungdomen hade för utmanande klädsel, för långt hår och lyssnade för mycket på Alice Babs. Han var inte demokratimotståndare och hade inget till övers för Nazityskland.

Hans språksyn kan däremot inte kallas konservativ. I fjärde upplagan av Riktig svenska 1973 anser den 89-årige Wellander att den är ett bra könsneutralt pronomen, och han frågar sig om det inte är dags att ersätta de och dem med dom. I den lilla boken Tilltalsordet Ni från 1935 pläderade han för en Ni-reform för att ersätta dåtidens invecklade tilltalsskick. Boken var inte riktad mot det du-tilltal som skulle dröja trettio år. Däremot kan sägas att Wellander inte riktigt insåg det socialt omöjliga med ett allmänt ni-tilltal, eftersom ni kommit att uppfattas som nedlåtande. Över huvud taget hade den rationalistiske Wellander inte så stark känsla för språkets sociala sida och socialt betingade variation.

I en språkfråga motsatte sig dock Wellander förändring: han ville bevara verbens pluralformer i skrift – först på 1960-talet gav han upp motståndet. Kravet på klarhet vägledde. I Vi gå eller vi går från 1948 anförde han att så länge vi skriver Landsorganisationens hus ligga vid Norra Bantorget och Landsorganisationens hus ligger vid Norra Bantorget vet läsaren om det är ett eller flera hus. Med enhetsformen ligger försvinner den klarheten.

Det är svårt att bedöma en enskild persons betydelse för språkutvecklingen. Svenskan under 1900-talet hade nog förändrats på samma sätt utan Wellander. Men språkriktighetsdebatten hade helt säkert sett annorlunda ut och sannolikt hållit lägre nivå. Mindre insiktsfulla debattörer kan än i dag använda Wellanders 1900-talsbedömningar som slagträ mot all förändring. Går man till vad han verkligen skrivit möts man mest av allt av skarpa analyser, en klar insikt om det levande språkets ständiga förändring och en uppenbar förtjusning över dess flödande rikedom.

Erik Wellanders fond instiftades 1954 efter en insamling till hans 70-årsdag.

Kontakt

För ytterligare frågor om priset eller Erik Wellanders fond, kontakta fondens ordförande, professor Björn Melander, 070-1679067, bjorn.melander@nordiska.uu.se.