• Huvudmeny

4 augusti 2020

Spår av andra språk i svensk språkvård

Språkvård i svenska språket handlar faktiskt förvånansvärt mycket om andra språk. Svenskan förändras, liksom andra språk, i kontakt med andra språk, och de andra språkens status i det svenska språksamhället inverkar på svensktalandes attityder till dem.

Bild på en griffeltavla. På tavlan är profilen av en människa ritad med vit krita. Figuren har öppen mun och tre streck går från munnen, som ett uttryck för att den talar.

Alla har attityder till språk. Ibland medvetet, ofta omedvetet.

Språkattityder påverkar hur vi reagerar på lånord, brytningar och andra spår av främmande språk i svenskan. För en tid sedan betraktades till exempel temata och kolleger som de enda rimliga böjningsformerna för en bildad människa, eftersom de associerades till de grekiska och latinska böjningarna av orden i de långivande språken. Och klassiska språk var och är förknippade med bildning. Den engelska s-pluralen däremot associerades till det moderna och populärkulturella. Många såg den som ett sätt att hänga med i det internationella kulturflödet, och strösslade brett med jumpers och babys. Andra såg s-pluralen som ett tecken på amerikansk kulturimperialism och likriktning, och ansträngde sig för att böja thrillrar och workshoppar efter traditionella svenska mönster, och i enlighet med språkvårdens råd. Språkvården har historiskt växlat mellan att beskriva andra språks synlighet i svenskan som viktiga bidrag till svenska språkets nyansrikedom, och som symboliska hot mot dess särart och värde för det svenska kulturavet. Ofta har man intagit båda perspektiven samtidigt, till exempel genom att betrakta påverkan från ett språk som hotfullt, men influenser från andra språk som berikande.

Flera studier om attityder till svenska med brytning visar på en hierarki bland olika sorters brytning, med engelsk brytning i toppen och brytning från immigrantspråk längst ner.

När vi debatterar språkliga former från olika språk är det aldrig bara formerna som står på spel, utan allt vi känner, tänker och tycker om språken, deras talare och allt annat vi associerar till språken. Våra attityder till andra språk spelar helt enkelt stor roll för våra åsikter om olika sätt att tala och skriva svenska. Men de spelar också stor roll för människors möjligheter att nå sina mål i samhället. Flera studier om attityder till svenska med brytning visar på en hierarki bland olika sorters brytning, med engelsk brytning i toppen och brytning från immigrantspråk längst ner. Ännu längre ner i hierarkin kommer olika former av förortssvenska, en svenska som ofta uppfattas som märkt av andra språk men som ur ett språkvetenskapligt perspektiv inte är att betrakta som brytning, eftersom uttalsmönstren inte är överförda från något annat språk. Att tala svenska med engelsk brytning väcker sällan negativa attityder. Förortssvenska resulterar däremot i associationer till tuffhet, kaxighet, lågstatusyrken och arbetslöshet. Bedömningen av förortsbors och andraspråkstalares uttal tenderar till att även få gälla deras yrkeslämplighet och yrkeskompetens.

Samhällets språkattityder får alltså konsekvenser, för språkliga råd och för enskilda medborgares liv. Och vad ska den statliga språkvården göra åt det? Isof är en statlig myndighet och avdelningen Språkrådet är Sveriges officiella språkvårdsorgan. Dess uppgift är på intet sätt att informera medborgarna om vilka språkattityder de borde ha eller inte ha, men att informera dem om vilka attitydmönster som finns i samhället. Om de blir allmänt kända och medvetandegjorda kan de diskuteras öppet i den offentliga debatten. Den statliga språkvårdens roll är alltså att föra ut vetenskapliga beskrivningar av vårt språksamhälles attitydmönster till medborgarna, och det är medborgarnas roll att tycka något om dem. Är de bra eller dåliga? För vilka är de bra, för vilka är de dåliga? Borde språkpolitiken försöka förändra några av dem? Det är frågor för det demokratiska samtalet.

Man kan också fråga sig varför den statliga språkvården ska behöva tala om för medborgarna vilka attityder de har. Det vet de väl bäst själva? Nej, vi är omedvetna om många av våra språkattityder, säger forskningen, även om vi har medvetna attityder också. Och våra medvetna och omedvetna attityder är inte alltid överens. Därför kan vi svara på ett sätt på en direkt fråga, men visa upp andra attityder när vi är omedvetna om vad vi svarar på. Vi kan tycka att vi absolut inte uppfattar brytning på persiska som något annat än brytning från engelska, men när vi får en uppmaning av en talare med persisk brytning kanske de flesta av oss ändå är mindre benägna att följa den än när vi får exakt samma uppmaning av en talare med engelsk brytning. Sådana statistiska mönster tyder på att brytningarna värderas olika.

Rapporten Attityder till spåk.

Attityder är inget man föds med, utan de är inlärda. Och individers attityder speglar ofta större mönster som tas för givna i samtiden. När man blir medveten om dem kan man tycka något om dem, och förhålla sig till dem på ett annat sätt.

Språkvård syftar till att medvetandegöra och diskutera samhällets språkliga attitydmönster, och för att samla kunskapen om attityder till spår av andra språk har nu Språkrådet, Isof, publicerat en översikt över studier som har gjorts på dessa områden, med tonvikt på de senaste tio–femton årens forskning. Rapporten är skriven av Ellen Bijvoet, forskare vid Uppsala universitet. I den söker hon svar på frågor som: Hur ser människor i Sverige på andra språks samspel med svenskan i Sverige? Vilka olika sociala värden knyts till svenska med påverkan i form av brytning, lånord eller kodväxling från till exempel engelska, finska eller arabiska? Vilka språk eller språkfamiljer har undersökts ur detta perspektiv? Vilka är attityderna till svenskan som talas i mångspråkiga förorter, som ofta uppfattas som påverkad av andra språk? Och vilka svenskars språkattityder vet vi egentligen något om?

Uppdaterad 07 augusti 2020

Om skribenten








Maria Bylin är språkvårdare vid Språkrådet, Isof.