• Huvudmeny

Det språkpolitiska året 2020

Stark coronaprägling, krisinformation, jubileum för minoritetspolitiken och språkkrav i svenska. Isofs utredare Jennie Spetz sammanfattar det språkpolitiska året som gått.

Fotografi föreställande två anslag som sitter på utsidan av en dörr. Anslagen är i A4-storlek och består mestadels av text, men även några illustrationer, som beskriver att man inte bör gå in om man upplever förkylningssymtom.

Fick även de som inte talar svenska tillräcklig information om det nya coronaviruset?

Året 2020 är snart till ända. Det finns mycket att säga om det år som snart är slut, men det är enklare än någonsin att enas om vad det är som stått i centrum. Det ena stavas corona och det andra covid-19. Runt dessa två ord har vår uppmärksamhet, samtal, tankar, rädslor och analyser kretsat. Naturligtvis har coronapandemin också blivit en del av språksamhället och Isofs språkpolitiska verksamhet. Men 2020 är också året då vår minoritetspolitik firar 20-årsjubileum och svenska språket återigen stått i blickfånget för diskussioner om integration.

Klarspråk och enhetliga termer i centrum för pandemin

Många av de ord som fick spridning under coronavåren 2020 blev också föremål för diskussioner om hur de bäst ska förstås och tolkas. I början av året fick vi bekanta oss med ord kopplade till krishanteringen som följde när viruset dök upp i Sverige. Vi började tidigt tala om ”karantän” och ”social distansering”.

Ordet ”rekommendation” skapade också huvudbry. Ska Folkmyndighetens rekommendation om att stanna hemma vid snuva verkligen förstås på samma sätt som när en vän ger en rekommendation om en spännande bok? Många anade att ett och samma ord kan användas både i allmänspråket och i myndigheters fackspråk. I olika inslag på myndighetens bloggar och i media medverkade Isofs språkvårdare, terminologer och klarspråksexperter för att reda ut begreppen.

Det blivit tydligt hur viktigt klarspråk, alltså enkelt, vårdat och begripligt språk, är i det vi kallar coronatider. Folkhälsomyndighetens budskap behöver först och främst vara lättbegripligt och konkret. Språkrådet gick därför tidigt ut med råd till myndigheter och andra aktörer som ville informera sina målgrupper om coronaviruset och covid-19.

Flerspråkighet del av en nödvändig krishantering

En annan aspekt i språksamhället att ta hänsyn till under en kris är att det talas många olika språk i Sverige, och även de som inte behärskar svenska behöver ha snabb tillgång till krisinformation.

Även om slutsatserna av krishanteringen under coronapandemin inte kan dras riktigt än kan vi konstatera att språk har en avgörande del i en nationell krishantering.

Bristen på coronarelaterad information på andra språk än svenska togs upp i medierna under våren. Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) publicerade bland annat ett öppet brev till ansvariga myndigheter, däribland regeringen, där SDR kritiserade bristen på teckenspråkig information. Från det att Folkhälsomyndigheten konstaterat samhällsspridning av covid-19 i Sverige tog det ungefär två veckor tills det fanns tillgänglig information om corona och covid-19 på olika språk. Det kan tyckas snabbt, men samtidigt är varje dag viktig när det gäller att hålla tillbaka en smittspridning.

Under våren rapporterade medierna om att en hög andel av dem som dittills dött i covid-19 varit svenskar med somaliskt ursprung. Detta blev början på en debatt om att vissa grupper i samhället kanske inte fått tillgång till information om hur man ska skydda sig mot viruset på sina språk. Andra hävdade att den höga andelen smittade i vissa bostadsområden främst berodde sociala faktorer som sämre möjligheter att kunna jobba i bostaden och andra umgängesformer. En forskare på Isof genomförde intervjuer om coronainformation med svensksomalier. De intervjuade menade att svensksomalier redan tidigt var välinformerade om pandemin men att många valt andra informationskanaler än svenska myndigheter.

Även om slutsatserna av krishanteringen under coronapandemin inte kan dras riktigt än kan vi konstatera att språk har en avgörande del i en nationell krishantering. Vilken information som förmedlas, hur den förmedlas och på vilka språk den förmedlas spelar stor roll.

Minoritetspolitikens utmaningar är uppe på bordet

Året som gått handlade naturligtvis inte bara om corona. 2020 var också ett jubileumsår för den svenska minoritetspolitiken. Det är 20 år sedan regeringen gav fem språk: finska, meänkieli, jiddisch, romska och samiska status som Sveriges nationella minoritetsspråk. Förvaltningsområden etablerades för finska, meänkieli och samiska och Europarådets två konventioner trädde i kraft. Tio år senare, 2010, skedde nästa stora förändring:. Minoritetslagen (SFS 2009:274) kom och dagens system med frivillig anslutning till förvaltningsområdena inrättades.

Nu 2020 är vi mitt inne i en tredje fas. De senaste åren har en rad minoritetspolitiska utredningar lagts fram. En rad frågor ligger just nu på regeringens bord och väntar på att få sin lösning. Nationellt minoritetsspråk föreslås bli ett eget ämne i skolan (Nationella minoritetspåk i skolan, SOU 2017:91), Isof föreslås bli ny uppföljningsmyndighet för minoritetslagen(Högre växel, SOU 2020:27), och språkcentrum föreslås för finska, meänkieli, jiddisch och romska (Språkcentrum-rapport). Språkcentrum för de samiska språken finns redan och drivs av Sametinget.

Tittar man tillbaka på de tjugo år som gått kan man trots känslan av ett långsamt framåtskridande ändå konstatera att det hunnit hända en hel del. Ett sätt att bli påmind om detta är att gå tillbaka till den statliga utredning som föregick beslutet att utse nationella minoritetsspråk 1997.

Lite raljerande skulle man kunna säga att kontentan i 1997 års utredning är att Sverige står väl rustat, eftersom vi har generösa regler för modersmålsundervisning. Tjugo år senare är insikten om hur långt det är kvar för att de nationella minoritetsspråken ska kunna säkras för eftervärlden en annan. Det finns en insikt om behovet av genomgripande och långsiktiga satsningar för att säkerställa språkens fortlevnad.

Under 2020 arbetat med ett regeringsuppdrag om att ha fram ett handlingsprogram för ett långsiktigt bevarande av de nationella minoritetsspråken. Handlingsprogramet består av 81 förslag på åtgärder inom områdena information och kunskapsspridning, språkvård och praktisk revitalisering, utbildning, folkbildning, kultur samt det digitala samhället. En del insatser bör kunna beslutas och implementeras direkt, andra är mer omfattande och kräver längre tid att förverkliga. Det gäller till exempel utbildningsområdet, inom vilket det finns behov av att öka möjligheterna att studera de nationella minoritetsspråken på olika nivåer och stadier av livet.

Under 2020 har Isof också, med hjälp av Kantar-Sifo och i samarbete med Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget, genomfört en undersökning om allmänhetens kunskap om de nationella minoriteterna. I undersökningen har vi mätt Sveriges befolknings kännedom om och attityd till bevarande av de nationella minoriteternas språk och kulturer. Resultatet, som kommer att publiceras i början av 2021, visar att många i Sverige fortfarande inte känner till vilka de nationella minoritetsspråken är. Däremot är det bland unga (15-29 år) som kännedomen ökar mest. En mycket hög andel av de unga är också positiva till bevarandet av minoriteternas språk och kulturer, vilket trots allt är ett gott tecken inför framtiden.

Språkkrav förutsätter satsningar på lärare

Språkpolitiken under 2020 har också i högsta grad involverat det svenska språket. Svenskan aktualiseras ofta i förhållande antingen till flerspråkighet eller till engelskans påverkan, och 2020 har svenska språket framför allt uppmärksammats i relation till invandrades svenskkunskaper.

Under året har flera förslag lagts fram som tar upp svenskkunskaper och invandrares integrering i det svenska samhället. Ett av förslagen gäller så kallad språkplikt, som innebär att den som inte behärskar svenska måste delta i svenska för invandrare (sfi) för att anses stå till arbetsmarknadens förfogade och därmed vara berättigad till försörjningsstöd.

En utredning om språkkrav för medborgarskap har också inletts. Utredningen ska lägga fram förslag till ett språk- och samhällskunskapstest som ska gälla som krav för medborgarskap. Frågan om huruvida Sverige ska införa ett språktest som krav för medborgarskap har diskuterats länge i svensk politik, men kunskaper i svenska som villkor för medborgarskap har inte varit reglerad i lag tidigare.

Isof är representerad i utredningen genom att en språkvårdare medverkar som expert. Myndigheten har framför allt lyft fram risken för att ett språktest skulle kunna verka exkluderande mot vissa etniciteter. Statistik om genomströmning från svenska för invandrare (sfi) visar ett samband mellan vissa gruppers utbildningsnivå och framgång i svenskstudier. Vissa språkgrupper skulle alltså ha svårare att klara ett språktest och därmed få tillgång till medborgarskap än andra. Dessutom behöver ett välfungerande test utformas och bedömas av experter som det idag råder brist på. Av de lärare som i dag undervisar i skolämnet svenska som andraspråk är endast 40 procent behöriga och inom sfi är siffran 39 procent.[1] Risken är att den kompetens som behövs för införandet av språktest urlakar en redan ansträngd disciplin.

Ett annat förslag som lades fram 2020 handlar om förskolebarns språkutveckling i svenska (SOU 2020:67). Förslaget innebär att barn med utländsk bakgrund ska uppmuntras att gå i förskola från tre års ålder, och att förskola ska göras obligatorisk för alla barn från fem års ålder.

Ett delat ansvar för svenskan

Varken språkplikt för försörjningsstöd, språktest för medborgarskap eller obligatorisk förskola skapar i sig ökade språkkunskaper och bättre integrering. Om kraven indirekt leder till en högre motivation hos personer med annat modersmål att lära sig svenska återstår att se. En nyckelfaktor till framgång är dock att samhällsinstitutionerna ser till att alla i Sverige kan tillägna sig svenskan, såsom språklagen (SFS 2009:600) säger. Det måste satsas på svenskundervisningen.

Ett gemensamt drag hos de utredningar som nämnts ovan är att de sätter fokus på den invandrades ansvar att lära sig svenska för att bli integrerad. Ordböckerna ger vid handen att ordet ”integration” ska förstås ungefär som ”en form av sammanförande eller sammansmältning av två delar”. I det här fallet gäller exemplet invandrare och svenskfödda.

Kan man då åstadkomma verklig integration på det sättet, alltså en sammanförande av två delar, när det gäller språkfrågan? Är det inte den invandrade personens ansvar att lära sig svenska? Jo, det är det förstås, men vi som har svenskan som modersmål kan också ta ansvar. Flera projekt har under 2020 aktualiserat frågan.

Det ena projektet är en handledning om flerspråkighet till arbetsplatser. Handledningen vänder sig inte främst till personer som håller på att lära sig svenska, utan till de på arbetsplatsen som har svenska som modersmål, med tips om bland annat bemötande. Huvudbudskapet är att både inlärare av svenska och modersmålstalare har ett gemensamt ansvar för att ”tillgången till svenska”. En annan rapport som publicerades under året handlar om attityder till spår av andra språk i svenskan. Rapporten är översikt av forskning kring attityder till olika spår från andra språk i svenskan genom lånord, kodväxling och brytning.

Fokus på det gemensamma ansvaret är en central fråga för det flerspråkiga samhället. Att invandrade personer lär sig svenska är viktigt, men ljuset kan inte enbart landa på den ena parten i ett välfungerande språksamhälle. De attityder som modersmålstalare i svenska ger utryck för kommer att ha betydelse för hur det flerspråkiga samhället utvecklar sig i framtiden.

Det språkpolitiska året 2020 har satt fingret på flera viktiga utmaningar som med all säkerhet ligger kvar och väntar på oss också under 2021. Men kanske kommer vi då att kunna återgå till möten och diskussioner där vi kan ses i verkligheten, inte bara via datorskärmarna. Och när vi så småningom summerar coronaperioden kan vi förhoppningsvis ta med oss en hel del lärdomar, så att språksamhället blir ännu mer robust inför kommande utmaningar.

/Jennie Spetz

Mer läsning

Läs texten i sin helhet som pdfPDF (pdf, 631.6 kB)

Uppdaterad 18 december 2020

Om skribenten

Jennie Spetz är språkpolitisk utredare på Språkrådet vid Institutet för språk och folkminnen.