• Huvudmeny

Ett nystan av sammanhang, relationer och terapi

Meditation, en källa till umgänge eller bara något som killar och sticks? Känslor och minnen förknippade till stickande och stickat är många och olika. Sofie Mortensen reflekterar kring svaren från Isofs frågelista på temat.

En skål med rosa garnnystan. Bredvid ligger en kvist eukaplyptus, ett par stickor i trä och ett garnnystan i samma stil. En bit av garntråden ligger utdragen på bakgrunden i form av ett hjärta.

När frågelistan Stickning och stickat öppnades var intresset stort. Över 600 berättelser på temat skickades in.

Under hösten 2020 har Isof samlat in minnen och berättelser om stickning och stickat via en frågelista. Det var till en början osäkert hur listan skulle tas emot. Samtidigt som de flesta har någon slags relation till stickning eller till stickade plagg, så är ämnet samtidigt relativt smalt. Men gensvaret har varit över förväntan. Redan efter bara en vecka hade det inkommit nästan 400 svar. Detta tyder på ett stort intresse för stickning, och något som tydligt framkommer bland alla svar är hur mycket stickningen betyder för många människor.

"Det är en identitet. Jag är en som stickar."

Berättat av: Kvinna född 1979.

För ett par veckor sedan var jag själv inne i en garnbutik för att förbereda inför lite julklappsstickning. Där råkade jag höra butiksinnehavaren som samtalade med en annan kund. Kunden undrade om butiken legat där länge, och om hur det egentligen är att driva en garnbutik i dag. Butiksägaren berättade att affären legat på samma ställe sen sextiotalet, och att hon nu för tiden knappt får en lugn stund, och nästan inte hinner sticka något alls själv på grund av alla kunder som kommer in och vill ha hjälp med garninköp, med sin stickning eller som bara vill prata lite. Båda två var överens om att intresset för stickning ökat de senaste åren och hänvisade till sociala medier och det allt bredare utbudet av garner.

Jag vet inte om dessa två deltagit i frågelistan Stickning och stickat, men deras åsikter bekräftas i alla fall av svaren som kommit in. Intresset för stickning i dag är stort! Och det sträcker sig över generationer. Åldern på deltagare har varierat i allt från tjugo till nittio års ålder. Men det är (kanske föga förvånande) övervägande fler kvinnor än män som stickar.

"Stickningen ger en också ett samtalsämne som en kan använda i flertal (kvinnliga) sammanhang som sträcker sig över generationer. Ja! Hantverk knyter samman dåtid med nutid."

Berättat av: Kvinna född 1985.

En frågelista för de som stickar – men också för de som inte stickar

Frågelistan har varit uppdelar i två delar. Tanken var att alla skulle kunna vara med och svara på den här frågelistan oavsett om man själv kan sticka eller inte. Genom att dela upp enkäten i två – en till de som själva stickar (oavsett hur lite eller mycket) och en till de som inte stickar, så inkluderades alla. Risken att folk skulle sortera bort just den här frågelistan baserat på temat, fanns så klart kvar. Och visst kommer de flesta svaren från stickare, men det har ändå kommit in en hel del svar från ”icke-stickare” också.

Listan som riktade sig till de som inte själva stickar fokuserade mer på minnen och berättelser om stickning och stickade plagg. Många berättade om släktingar som stickat, om presenter man fått, om tröjor som kliat. Många beskriver hur nära och kära suttit och stickat, i vilken miljö man befunnit sig och vilka färger som använts.

”Torksskåp förknippar jag med raggsockor. Samt halkigheten, det var liksom extra kul att halka omkring på golvet just när man tagit på sig raggsockor.”

Berättat av: Man född på 60-talet.

"Gläds av tanken på att det min farmor skapat för länge sedan kan värma mig i dag, långt efter att hon lämnat världen. Vantarna blir slitna och trasiga och jag vet inte riktigt hur jag ska laga dem snyggt men har inte hjärta att slänga dem eftersom de har ett sådant affektionsvärde."

Berättat av: Kvinna född 1985.

De flesta verkar vara överens om att hantverk är något som bör bevaras och föras vidare till kommande generationer, men att det inte ska tvingas på någon som inte är intresserad. Många har till exempel dåliga minnen av stickning från syslöjdslektionerna i skolan med stränga lärare och misslyckade projekt. Några få anser att stickningen inte längre har någon större funktion i dagens samhälle, och förmodligen inte kommer ha det för framtiden heller. Som en informant uttryckte sig i svaret på frågan om det är viktigt att kunskapen om stickning förs vidare till kommande generationer:

”Nja, det tycker jag nog inte. Det har samma angelägenhetsgrad som att lära sig odla potatis.”

Berättat av: Man född 1953.

Om det för icke-stickarna handlar mycket om sentimentala känslor kring gamla tröjor och stickande släktingar, så väcker frågorna om stickning ännu starkare känslor hos de som själva stickar. Kanske föga förvånande? Men att se hur mycket stickning faktiskt betyder för människor i dag kan vara en aning oväntat.

"Knitting is my yoga"

"Den är en undanflykt för världens oro. Den skapar lugn och harmoni, blir en stund av meditation mitt i världsbruset. Det är stickorna, garnet och mönstret det gäller. Man avskärmar sig, och det är en vila för själen."

Berättat av: Kvinna.

"Stickning är bra för hälsan. Man ser direkt ett resultat – det gör man inte alltid på jobbet. Blodtrycket sjunker när man stickar, pulsen också."

Berättat av: Kvinna.

Ord som meditation, återhämtning och avkoppling återkommer gång på gång bland de inskickade svaren från stickarna. Och även internationellt kan man följa hashtaggen ”knitting is my yoga” eller ”knitting is my therapy”, där folk runt om i världen lägger upp bilder och berättar om hur stickningen fungerar som meditation och terapi för just dem. Många verkar alltså uppleva en speciell slags vila när de sätter sig ner med stickningen i händerna. Har man inte någon att hålla i handen så kan man hålla i sin stickning. Mellan stickorna växer plagget fram maska, för maska och en del beskriver garnet som en livlina att hålla sig i när livet stormar.

"Jag upptäckte under en period med många sjukhusbesök att enkel stickning är perfekt i väntrum, med fingrarna snor man in sin rädsla och ångest inför provsvar och liknande. Det lugnar!"

Berättat av: Kvinna född 1956.

"I livets mörkaste stunder, när det svåra blir så svårt att tiden stannar, är stickningen ett sätt att komma vidare. Ångest stannar tiden, men stickning är linjär: maska för maska, varv för varv växer stickningen, alltså går tiden, alltså är jag inte fast och fångad, alltså fortsätter livet."

Berättat av: Kvinna född 1961.

"Vid en koll bland nyare väninnor – de flesta 70+ – visar det sig att mer än hälften utövar eller har utövat något slag av hantverk. En började sticka när hon var tre år: 'Minns hur arg jag var att man skulle vända stickningen. Trodde att man bara skulle sticka på.' Hon har hantverkat i hela sitt liv men mest stickat: 'Sen jag blev pensionär och med högre blodtryck är det superviktigt att jag får sitta i min lilla bubbla en tid varje dag. Får jag inte sticka mår jag inte bra.'"

Berättat av: Kvinna född 1943.

"När jag var i 20-årsåldern praktiskt taget stickade jag mig igenom en djup depression; stickningen höll mig flytande och ångesten på avstånd. Ibland stickade jag samtidigt som jag läste en bok för det var en av de få saker som höll min hjärna tillräckligt upptagen så jag slapp kontinuerlig ångest och ältande."

Berättat av: Kvinna född 1975.

Det finns faktiskt forskning som visar att stickning har hälsofrämjande egenskaper. Blodtrycket sänks, det har en dämpande effekt på ångest och depression, och är bra för hjärnans kognitiva förmåga. Det är alltså ett sätt att hålla igång både kroppen och de båda hjärnhalvorna. Det kan också ha en lugnande effekt på omgivningen. Allt detta är något som många skriver om i sina svar på frågelistan om stickning och stickat. Flera berättar också hur värk lindas och motorik i stela leder förbättras av att hålla igång stickningen.

"Jag stickar för att sysselsätta händerna och för att varva ner i tanken. Jag har även nedsatt motorik i vänster sida pga klämda nerver och att hålla i stickningen är ett sätt att behålla kontakten med vänster hand."

Berättat av: Kvinna född 1985.

"Jag tog upp stickning igen när jag blev sjuk i reumatism: ville ha något i händerna + att det mjukade upp lederna och var varmt med en stickning i knät."

Berättat av: Kvinna född 1955.

För en del har stickningen också varit ett sätt att koncentrera sig, att sitta stilla och inte flänga runt och stressa för mycket. Flera beskriver hur de lyssnar bättre med en stickning i händerna, något som inte omvärlden alltid förstår.

"Jag stickar i tv-soffan och om jag vågar på långa möten. Jag har lättare att hänga med då men många tror att det är tvärt om."

Berättat av: Kvinna född 1974.

"I tidigare skeden av mitt liv har jag stickat för att kunna sitta stilla och inte flänga runt eller irritera mig över att andra människor (eller tåg etc.) är så långsamma."

Berättat av: Kvinna född 1985.

Men också den sociala gemenskap stickningen skänker har psykiska fördelar och bidrar till välmående och lugn. Detta tycks just nu vara extra viktigt, med tanke på hur situationen i världen ser ut. En pandemi härjar och vi rekommenderas att hålla oss inne och isolerade, ibland långt från vänner och familj. Stickning under coronapandemin nämns i flera utav svaren, vilket vi ska återkomma till.

Nu låter det kanske som att stickningen är en slags mirakelkur och en enkel väg till ett lyckligare liv. Men några få av svaren som kommit in berättar också om prestationskrav och ångest kring stickning. Det finns krav på vilket sorts garn som är bäst, vad som är ”rätt” och vad som är ”fel”. De flesta föredrar naturfibrer, och arbetsvillkoren och djurhållningen är också viktiga faktorer när det kommer till val av garn. Men dessa garner är oftast relativt dyra, vilket gör stickningen till en ekonomisk fråga som exkluderar de som inte har råd. Frågan om vilka garn som stickiga eller inte, kan även det leda till hätska diskussioner i stickgrupperna på internet.

Ett svartvitt, äldre fotografi föreställande en kvinna vänd mot en vägg täckt av garn i olika stilar.

Ulla Krönhammar i den då nyöppnade garn- och sybehörsaffären Ullas garn i Lindome centrum, 1985. Foto: Harry Moum, Mölndals stadsmuseum (CC BY-SA)

Stickning och corona

"Tror att intresset för stickning ökat och Corona kan ha bidragit."

Berättat av: Kvinna född 1958.

Trots att ingen fråga nämnde pandemin är det många som skriver om den i sina svar på frågelistan. Den sociala distanseringen är något som plågar många. Men genom stickningen berättar flera att de hittat ett sätt att hantera den nya, oroliga vardagen. Ja, fler stickar nu under pandemin och karantän än tidigare, vilket flera av svaren har uppmärksammat. Folk uppmanas att ta tillvara på tiden hemma och lära sig en ny hobby, och stickningen verkar ha varit ett förstahand val för många. Att sticka kan erbjuda ett socialt sammanhang även under pandemi och isolering.

"Stickning betyder mycket för mig! Att få skapa stärker självkänslan och just stickning erbjuder en gemenskap även när en inte tillhör någon grupp som träffas för att sticka."

Berättat av: Kvinna född 1985.

Nu under pandemin har jag stickat ihop med kompisar online, vi har en hantverkskväll i veckan då vi kopplar upp oss och har syjunta. En del stickar, men det är fritt att göra vad man vill eller bara hänga och tjôta.

Berättat av: Kvinna född 1975.

Även om man inte kan träffas fysiskt, så upplever många ändå en social gemenskap med andra stickare. Mycket tack vare dagens sociala medier. Internet svämmar nästan över av olika ”stick-communities.” I stickgrupper på Facebook, Instagram och på sticksajten Ravelry (ett slags Facebook för stickare), kan man prata med andra stickare världen över, be om hjälp, få inspiration och peppa varandra. Idag finns också många poddar i både radio- och videoformat, och via dem skapas en slags virtuell syjunta. Flera berättar att de inte längre kan delta i syjuntor och på stickträffar som vanligt, men att de via videochatt har kunnat sticka med vänner utan att lämna det egna hemmet.

Jag gillar att sticka med andra, men det blir ofta själv. Någon gång i månaden stickar jag på Skype med mina vänner som bor på andra ställen. Stickar också på jobbet ibland när vi ska ha föreläsningar eller digitala utbildningar.

Berättat av: Kvinna född 1992.

Som nybliven pensionär i karantän så är stickning och stickpoddar det som får mig att leva. Jag mår bra av det. Det känns kreativt och meningsfullt.

Berättat av: Kvinna född 1955.

Pandemin har gett upphov till en hel del stress och oro, och många berättar om hur stickningen med sina positiva egenskaper hjälpt till att hantera den nya, osäkra vardagen. Genom att dämpa ångest, skänka socialt sammanhang och aktivera både huvud och kropp har stickningen hjälp flera att hantera isoleringen.

"Sedan januari 2020 har jag stickat i stort sett regelbundet och under Coronapandemin har det varit ett hjälpmedel för att hålla fokus under långa föreläsningar online."

Berättat av: Kvinna född 1999.

Jag tror också att fler tar sig tillbaka till stickningen när det känns otryggt, eftersom det ökar ens känsla av att man kan själv.

Berättat av: Kvinna född 1992.

Men de sociala medierna kan också ge upphov till prestationsångest. Det finns alltid så många andra som är så mycket duktigare än en själv, och därför väljer vissa att inte dela med sig av sin stickning. En informant berättar att hen deltagit på ett stickläger, men valt att tälja små träfigurer i stället för att sticka, eftersom hen upplevde sig som en ”sämre” stickare än de andra deltagarna.

Jag använder mig inte av sociala medier i samband med min stickning. Mest för att jag fick väldigt mycket nog av 'sticknings-communityt' när jag jobbade i butik, men också för att jag stickar främst för min egen skull, som avslappning.

Berättat av: Kvinna född 1992.

Precis som många andra har jag skrutit lite på Instagram, men slutat med det då så många är så intensivt duktiga - själv stickar jag som sagt för husbehov mest, mitt "piece de resistance" en Bohuströja använder jag sällan utan tänker mer på som en sorts gesällprov egentligen.

Inspiration har jag oftast hittat på Ravelry. Tidigare följde jag en blog (Kate Davies) men som sagt, allt verkar bli så "duktigt" att jag raskt tröttnade.

Berättat av: Kvinna född 1955.

Ett hantverk i en teknologisk tid

Att stickning är populärt kan vi nog konstatera. Men varför stickar vi egentligen i dag? I den värld vi nu lever i finns egentligen inget behov av att kunna skapa sina egna kläder, det är till och med mer ekonomiskt att köpa färdiga plagg i butik än att tillverka dem själv. Garn är dyrt och arbetstimmarna för en tröja är många. I stället har stickmaskiner och textilfabriker tagit över produktionen av textilier.

Flera poängterar i sina svar att man aldrig kan få igen den tid man lagt ner på ett handstickat plagg, och därför stickar de flesta bara för eget bruk eller till nära och kära. Några få berättar att de ändå ibland stickar på beställning, men någon ekonomisk förtjänst på hantverk är näst intill omöjlig.

Åh herregud jag skulle sälja min själ billigare än mina tröjor hahaha. De är ovärderliga. Samma sak med andras hemstickade plagg, de kan inte mätas i pengar. De mäts i tid, kärlek och omsorg. I tålamod och uthållighet.

Berättat av: Kvinna född 1992.

På beställning har jag aldrig stickat. Nyligen frågade dock en väninna mig om jag kunde tänka mig att sticka en tröja till hennes dotters 40-årsdag. Dottern hade önskat sig en tröja, men min väninna tyckte det kändes svårt, dottern hade valt modell och mönster. Då undrade jag om det verkligen var tröjan som var det viktigaste eller kunde det kanske vara så att dottern ville värma sig i en tröja som hennes mors händer hade arbetat med. Så var det, och jag började då på ytterligare ett plagg till mig själv.

Berättat av: Kvinna född 1939.

Att sticka sina egna eller andras kläder har alltså inte något stort ekonomiskt värde. Trots det verkar allt fler ägna sig åt stickning. Stickningens värde har skiftat. På svaret till frågan om varför man stickar, blir det självklara svaret; för att det är kul! Flera beskriver hur det tycks finnas något vackert i att en så ”enkel” och gammal syssla som stickning, fortfarande är något som kan skänka människor så mycket glädje. Det behövs inga avancerade verktyg eller någon teknisk utrustning. Allt som krävs är ett par stickor (som går att köpa väldigt billigt på secondhand) och ett garnnystan.

Minns att det kom en stickmaskin, som någon jag kände skaffade sig, men då tyckte jag att stickningen förlorade sitt värde. Jag föredrar verkligen känslan av att hålla i stickorna och se garnnystanet rulla på golvet.

Berättat av: Kvinna född 1950.

Man stickar helt enkelt för att det är roligt, för att det är en sysselsättning som skapar något konkret och för tanken på att plagget kommer värma någons frusna kropp. Få verkar kunna tänka sig en finare gåva en ett hemstickat plagg. Men några är också noga med att poängtera att man bara ger bort sina stickade alster till de som har vett att uppskatta hantverket och som kommer använda och vårda plaggen.

Det finns folk som inte är ”knitworthy”. Dom stickar man inte till, för dom tycker man bara kan gå till en affär och köpa en så billig tröja som möjligt. Dom fattar inte och har ingen respekt.

Berättat av: Kvinna föd 1950.

I dag stickas det överallt! På bussen, i skolan, under möten, hemma i soffan och så vidare. Moderna syjuntor blir allt vanligare, både med fysiska träffar på så kallade stickcaféer, och via internet. Den tekniska utvecklingen har onekligen spelat en stor roll för stickningen i dag. Vi har redan berört nya mediers betydelse för stickvärlden i form av sociala plattformar. Men internet är också ett ställe där man kan få hjälp med att utveckla sin stickning och lära sig nya tekniker. Flera berättar att de lärt sig sticka med hjälp av instruktionsvideos på Youtube och via guider på bloggar. Stickning och andra hantverk är i dag mer lättillgängliga än någonsin.

Jag pratar stickning framför allt med väninnorna i stickcirkeln, därutöver köper jag sticktidningar ibland och följer kollar på mönster och garn på nätet. Tekniker har jag ganska nyligen lärt mig att söka på youtube och tycker att det är väldigt bra, däremot har jag ännu inte varit inne på några poddar eller instagram.

Berättat av: Kvinna född 1947.

Man behöver alltså inte känna någon som stickar för att själv lära sig. Men trots detta verkar det ändå fortfarande vara vanligast att lära sig sticka under skolans textilslöjdslektioner, eller av en äldre släkting som stickar. Många, många svar berättar om hur mormor, farmor eller mamma har lärt dom sticka. Några har också haft stickande fäder som fört hantverket vidare. Det första projektet har ofta varit en grytlapp eller halsduk, några berättar om hur de i syslöjden fick sticka en nåldyna i form av ett katthuvud. Nästa steg har för de flesta varit sockor och vantar.

Min farmors syster (hon var min gudmor) lärde mig virka, sy, sticka redan när jag var fyra/fem år. Vi satt i bersån i hennes sommarstuga och handarbetade och drack kaffe (fast jag fick mer grädde än kaffe i) och åt snabbvetebröd bakat på bakpulver. Det var det bästa jag visste!

Berättat av: Kvinna född 1979.

Stickningen står över tidsbegreppen.

Berättat av: Kvinna.

Stickning – ett socialt hantverk

Flera av svaren beskriver hur man genom stickningen upplever en närmare relation till tidigare generationer. Plaggen finns kvar, går i arv och fortsätter att värma familjemedlemmar. Man har något gemensamt med sina äldre – eller yngre – släktingar. Många berättar som tidigare nämnt, att man lärt sig sticka av en äldre familjemedlem, och uppskattat gemenskapen detta skapat. Samtidigt uttrycker många äldre hur roligt det är när barn och barnbarn visar intresse för hantverket och att det är något de kan göra tillsammans. På så sätt bygger stickningen broar över generationerna och verkar inte påverkas så mycket av tid och ålder.

Stickar lite i perioder men mest hemma när jag lyssnar/ tittar på tv och radio. Mest ensam men nu även på facetime med äldsta barnbarnet och yngsta dottern. Så roligt att barnbarnet 10 år nu också tycker det är roligt.

Berättat av: Kvinna född 1951.

Jag stickar mest själv men när min mamma levde stickade vi ihop. Jag har starka minnen när jag vi var barn. Syrran, mamma och jag stickade alla tre i soffan samtidigt som vi såg på tv. Syrran och jag hade sticktävlingar.

Berättat av: Kvinna född 1956.

Något som tydligt framgår i de inskickade svaren är att stickning är ett socialt hantverk. Det är enkelt att ta med sig, och den vana stickaren kan för det mesta sticka samtidigt som hen till exempel tittar på TV eller umgås med vänner på moderna syjuntor och stickcaféer. Samtidigt berättar en del att de i stället föredrar att sticka ensamma och i tystnad för att kunna koncentrera sig ordentligt. Många som svarat på frågelistan beskriver hur man brukar ha flera projekt i gång samtidigt. En så kallas ”socialstickning” eller ”TV-stickning” med enklare konstruktion där man inte behöver tänka och räkna så mycket, och ytterligare ett lite mer utmanande projekt som kräver mer koncentration. Många stickar också på flera projekt samtidigt för att kunna variera sig. Om en stickning är väldigt repetitiv, vill man ha något annat att bryta av med. Men det är så klart olika, vissa arbetar bara på ett projekt i taget, vilket flera benämner som ”monogamstickare”.

I svaren blir det tydligt att många stickare gärna pratar om stickning och vill dela med sig av sitt intresse till andra, och därför gärna söker sig till sammanhang och grupper där stickningen får ta mycket plats. Detta märks inte minst på hur många som valt att skriva långa och omfattande svar på frågelistan. Stickningen verkar helt enkelt vara något som engagerar många, och det kan också vara ett sätt att få kontakt med nya människor. Flera beskriver hur man genom stickningen gjort nya bekantskaper. Hantverket väckt intresse, och folk har frågat och varit nyfikna, eller så har man hittat nya vänner med samma intresse via sociala medier.

När jag var 20 kom jag in på utbildning i Stockholm (är ursprungligen från Dalarna). Då stickade jag när jag satt i tunnelbanan. Förvånande ofta kom det fram framför allt äldre damer och pratade, et var nyfikna, kanske hittade någon som verkade ofarlig och lagom udda för att byta några ord. Det var kul!

Berättat av: Man född 1960.

Om vi tillåter oss att generalisera en aning, så är dagens syfte med stickning inte att producera, utan att stanna upp och ge sig själv tid till vila och reflektion. Det är inte längre en nödvändighet, i stället är det något man unnar sig. Det är väldigt många svar som berör stickningens funktion i dagens teknologiska och på många sätt abstrakta samhälle. Stickning, och hantverk över lag, menar många är något konkret i en värld full av skärmar. Det växer fram ett fysiskt plagg mellan händerna. De är något man skapar själv, något som går att ta på, och detta är något som många uppskattar. Det ger också tid till reflektion och är ett tillfälle att stanna upp i en annars hektisk och stressig vardag med konstanta intryck och ett ständigt flöde av information.

Jag har arbetat i ett yrke där man inte kan se resultaten, så på fritiden är det så skönt att sticka och se hur arbetet växer fram!

Berättat av: Kvinna född 1956

.

Fantastiskt att skapa samtidigt som man varvar ner och reflektetar. Behövs i dagens uppkopplade samhälle. Släpp mobilen och börja sticka! ❤️

Berättat av: Kvinna född 1966.

Jag stickar för att jag alltid gjort det, för att min farmor lärde mig och vi satt och stickade tillsammans. Det är någonting att alltid ha i händerna. Något som blir verkligt och där jag ser resultatet i denna digitala värld.

Berättat av: Kvinna född 1972.

Ja jag tror att det är viktigt att föra traditionen vidare I vår uppkopplade stressade värld kan stickning ingå som avkoppling och Långsamhetens lov. Det ger en insikt om hur det gick till förr i världen också.

Berättat av: Kvinna född 1961.

En pågående stickning som ser ut att bli en finstickad tröja med ett avancerat mönster, i gråblå toner. Bredvid ligger en lapp med mönsterprov.

Stickbeskrivningar och stickpaket har en lång historia. I dag går de att köpa både i butik och digitalt. Foto: Bohusläns museum (CC BY-NC-ND)

Stickningen blir något konkret att hålla i handen. Det är tillfredställande att känna materialet förvandlas från tråd till tyg. Just materialet är något som många ägnar en stor del av sina svar åt, och framför allt kärleken till garnet återkommer gång på gång. Olika garnkvalitéer ger så klart olika resultat, men det handlar också om hur tråden löper över fingret, hur det luktar, hur maskorna glider över stickorna och att få klappa och klämma på mjuka nystan. Det blir ett tillfälle att använda alla sina sinnen. Många kan inte stå emot, utan köper på sig garn på utförsäljningar eller mässor, och fyller på sitt garnförråd – sin ”stash”.

Om jag har svårt att sova kan jag föreställa mig att jag har massor med mjuka garnnystan runt mig, då kan jag slappna av och somna.

Berättat av: Kvinna född 1971.

Jag kan gå bananas på en garnrea, så köper jag mycket mer än jag behöver.

Berättat av: Kvinna född 1972.

Det är också flera stycken som beskriver hur man genom stickningen kan få tillgång till vissa minnen. Plagg man stickade på under en speciell period i livet, under en resa eller vid ett särskilt tillfälle, kan hjälpa till att låsa upp minnen. Någon har till exempel fått skänka bort ett plagg som stickats under en särskilt jobbig period fylld av sorg, och andra har sparat plagg i många, många år som fortfarande skänker dem glädje även om plagget kanske inte används längre. Det är mycket känslor och många minnen som är instickade i maskorna.

Ett annat projekt skapades under en roadtrip i Australien då jag, min mamma och min syster satt ihopklämda med varsitt projekt i baksätet och kämpade för att inte armbåga varandra. Där och då skapade vi The Backseat Knitting Club

Berättat av: Kvinna född 1993.

Vissa sjalar har jag haft som resestickningar – och vissa garner är från fjärran platser. De bär på minnen från resorna.

Berättat av: Kvinna född 1970.

Den stickning som jag är mest nöjd med gjorde jag när min mor var gammal och sjuk och låg på sjukhus. Långa stunder låg hon bara stilla och slumrade. Jag satt bredvid henne och kände, att jag måste ha något för händer, dvs något att göra. Läsning gick inte att koncentrera sig på. Jag stickade halsdukar, tre stycken till männen i familjen. Konstigt att jag klarade det! Det var ett invecklat flätmönster, där man måste ha en extra sticka och föra över maskor på så att det bildades ett flätmönster. De blev så snygga de halsdukarna!

Berättat av: Kvinna född 1932.

Stickningens framtid

Stickning är för mig ett sätt att hantera livet.

Berättat av: Kvinna född 1996.

Åsikterna om stickningens framtid går isär. Förr var det viktigt att kunna sticka för att förse sig och sin familj med varma kläder, men nu menar vissa att det egentligen inte finns något behov av stickning längre. Visst kan det vara kul att sticka, men så värst viktigt är det väl ändå inte? Men andra hävdar däremot att detta hantverk är mycket viktigt att bevara inför framtiden.

Visst ska kunskapen om stickning föras vidare! Vi behöver kunna och förstå att ta hand om det naturen ger. Dessutom är det bra träning för hjärnan och avstressande. Tror man skulle kunna använda det i Olika behandlingar men även som överbryggar mellan generationer och integration mm.

Berättat av: Kvinna född 1965

.

Ja, det är viktigt att föra kunskapen vidare! Att vörda handens kraft och möjligheter i dessa digitala tider! Det behöver vi utveckla. Det gör oss glada. 'Kan själv!'

Berättat av: Kvinna född 1956

.

Ja det tycker jag. Bland annat for att lära sig hantverk- hjärnan och handen som arbetar tillsammans med ögat och hjärtat. For att stå emot slit och släng- kultur och se värdet av kläder. För att vara producent och inte bara konsument. For mod och tillit till sig själv att man kan skapa. For glädje. For en kontakt tillbaka till äldre generationer som gjorde det av nöd och sen omsorg och lust. For att vi kanske måste kunna framöver. För mig själv var stickningen i slöjden ett viktigt steg i min kunskap och jag är tacksam för det, ännu mer nu än då när det begav sig.

Berättat av: Kvinna född 1988.

Tanken på ett hållbart samhälle och att ta hand om miljön verkar vara stark inom stickvärlden i dag. Man vill ta tillvara på de resurser som finns. Flera berättar att de hellre repar upp något gammalt och stickar nytt, än att köpa mer garn. Restgarner som blir över från större projekt (som kan vara lite av ett problem för stickare) är det många som är noga med att försöka använda upp. Många skänker bort garn eller byter med varandra. Flera berättar också hur de försöker välja naturfibrer och garn som är framställt på miljövänligt vis och med bra villkor för arbetare och djur. I dag pågår forskning för att ta fram mer hållbara material, och garntillverkningen är inget undantag. Utbudet för ekologiska och miljövänliga garner växer hela tiden. Det finns till exempel garn som delvis är gjort av återvunnen plast, av gamla jeans, rester från textilindustrin, träfibrer, eukalyptus, nässlor med mera. Flera önskar också att mer av den svenska ullen togs tillvara på. I dag är det tyvärr mycket ull som slängs i Sverige.

Jag tycker att det är viktigt. Framförallt för att dagens konsumtion av kläder inte är hållbar. Genom att skapa plagg själv får man en större insikt av värdet av kläder.

Berättat av: Kvinna född 1999.

Det är ju rätt trendigt med långsamhet - långkok, surdegsbak, grodda och odla, brygga eget öl och kombucha etc så jag tror att mycket av det här med att göra själv, lägga tid på saker och ting och därmed inse dess värde och vårda det bättre kommer att finnas kvar som en viktig rörelse, även om kanske inte den stora massan kommer att börja sticka själva.

Berättat av: Kvinna född 1972.

Intresset för stickning har gått i vågor genom historien, och nu har hantverket åter igen fått ett uppsving. Speciellt denna gång verkar vara att så många unga intresserar sig för stickning. Trotts detta ökade intresse så får fler och fler garn-stick-sy-affärer stänga igen sin verksamhet. Även om det verkade gå bra för butiken jag var inne i, så är det nu flera mindre städer som inte längre har någon garnaffär kvar. Det kan tyckas motsägelsefullt, men troligtvis beror detta på att allt fler handlar via internet, där utbudet är större och priserna ofta är lägre. Det är en hel del som berättar att de därför aktivt försöker stödja sin lokala garnaffär. Då får man också tillfälle klämma och känna på garnerna, vilket är viktigt för många. Men eftersom utbudet är mindre, måste man ibland vända sig till webbshoppar ändå.

Det händer att jag går in i en garnaffär bara för att klappa på garn. Det vet alla som har en garnaffär att man ibland måste göra för att må bra...

Berättat av: Kvinna född 1971.

Vi vet inte hur framtiden för stickning kommer se ut. Vi är inte längre beroende av det för överlevnad eller inkomst, men behovet för återhämtning och att få skapa något kreativt med händerna kanske är större nu än någonsin? Många av de inkomna svaren poängterar också att dagens konsumtion av kläder inte är hållbar, och en del spekulerar till och med kring att det i framtiden återigen kan bli nödvändigt att kunna tillverka sina egna kläder. Och vem vet, då kanske stickning kommer vara en livsviktig kunskap att besitta?

Ja. Det är ett immateriellt kulturarv som dör när ingen längre utövar det. Jag tror dock att det aldrig kommer hända, det finns så stort intresse för det och stickning/virkning har blivit en rörelse.

Berättat av: Kvinna född 1993

.

Men det som fortfarande betyder mycket för mig är hur stickningen gav mig en livlina när jag var så svårt sjuk (som jag skrev under en annan fråga). Och att jag sedan fortsatt sticka minst lika mycket utan att associera stickningen med sjukdom och elände!

Berättat av: Kvinna född 1975.

Men framför allt så är stickningen ett nöje. Det är kul att sticka! Och för många verkar det vara just själva resan som är målet. Det färdiga plagget (som förhoppningsvis blir klart till slut) är bara en bonus. Många tror att stickningen denna gång är här för att stanna, och att intresset kommer fortsätta att sprida sig.

Man får ofta höra att det är en stickningsvåg (på 80-talet var det t ex en sådan) men den senaste stickningsvågen har fortsatt väldigt länge så det känns som att det är mer återetablerat nu än det har varit under en del tidigare perioder, vilket också talar för en fortsatt överlevnad.

Berättat av: Kvinna född 1970.

Stickning är beroendeframkallande. Man stickar och stickar och tankarna vandra fritt. Det är som en veklighetsfykt. Bara ibland får man ta sig en titt och funderare på mönster och maskor, sen rasslar stickorna vidare. Problemet infinner sig när stickningen är färdig. Vad ska jag nu ta mig till? Det blev så tomt i händerna.

Berättat av: Kvinna.

Vi kan bara vänta och se, och förhoppningsvis få vi njuta av lite stickning under tiden. Jag vill avsluta med att säga, tusen tack till alla som tagit sig tid att svara på frågelistan! Det har varit en fröjd att få läsa era berättelser, åsikter, tankar och minnen om stickning och stickat.

Sticka lugnt!

/Sofie Mortensen

Läs mer

Folkminnesarkiven berättar: Stickning i arkivet

Källor

National center for biotechnology information: Engaging in cognitive activities, aging, and mild cognitive impairment: a population-based studylänk till annan webbplats

Knit for peace: The Health Benefits of Knittinglänk till annan webbplats

Uppdaterad 22 januari 2021

Om skribenten

Sofie Mortensen studerar kulturarv vid Göteborgs universitet, och har under hösten 2020 praktiserat på Isofs avdelning för arkiv och forskning i Göteborg. Inför en uppsats undersöker hon stickningen som levande kulturarv. Hon är själv en hängiven stickare.

Minnen och berättelser kring stickning

Gåva från ungomskärleken

Min pappa hade en jättefin grå rutstickad cardigan med älgknappar i metall. Han berättade att han fått den av en fd kärlek när han låg i lumpen i norra Norrland ca 1940. Den var så fin. Många år senare 2005 så var jag på en fasters begravning. Båda mina föräldrar var döda sen länge. Vid begravningskaffet kom jag att sitta bredvid en fin gammal dam. Vi presenterade oss för varandra. Det visade sig att det var hon som stickat tröjan 65 år tidigare till min pappa. Vi hade mycket att prata om, både stickning och deras vänskap (kärlek). Berättat av: Kvinna född 1955.

Den stickande piloten

Jobbade som flygvärdinna i unga år på 80-talet på Maersk Air, ett danskt charterbolag. Kommer ihåg en stickande pilot. På ett markuppehåll skulle jag in i cockpit för ett ärende. Där satt piloten och stickade på något färgglatt plagg. Uppenbarligen var han van vid uppmärksamheten. Han tog plats och verkade också vara stolt över sin stickning. Till saken hör att han hade pagefrisyr och var för övrigt också karismatisk. En föregångare på något sätt kanske. Min tolkning. Berättat av: Kvinna, född 1961.

Minnet av första mötet

Första gången jag träffade min man hade han på sig en vit fiskartröja som hans mamma stickat med ett väldigt avancerat mönster. Bilden av honom i den tröjan, solbränd och med solblekt ljust hår kan jag se framför mig när som helst, fastän det gått 40 år sedan dess....Tröjan finns kvar och har nu gått i arv till äldsta sonen! Berättat av: Kvinna född 1961.

Får vem som helst sticka?

En gång i tiden (ca 40 år sedan) försökte jag sticka en halsduk till min svärmor. Vet att jag satt på ett tåg från Stockholm till Malmö och stickade. Det väckte negativt uppseende. En vuxen man ska inte sticka, det är fjolligt va både uttalat och outtalat den gången. I början var halsduken ca 2 dm bred och efter 1 meter så var den bara 1 dm bred, så jag lade ner det projektet. Det var sista gången jag närmast haft något med textilt hantverk att göra - om man borttar att sy i knappar och laga mindre hål i kläder. Berättat av: Man född 1976, icke-stickare.

Det killar och sticks!

Från barndomen minns jag mest att allt stickat killade och stacks förfärligt! (Det gör det faktiskt fortfarande) Berättat av: Kvinna född 1956.

"Nu ska jag lära dig att sticka"

Jag lärde mig sticka när jag var 6 år i mitt föräldrahem som var ett mindre lantbruk i Småland. Det var min då, 67-årige far som lärde mig. Han kom en dag med ett ljusblått bomullsgarn och ett par stickor och sa: Nu ska jag lära dig att sticka. Pappa stickade nästan alla strumpor och vantar till oss tre som bodde i huset. Mamma stickade sällan – men hon kunde hon också. Pappa köpte ull av en kusin som hade får, jag och mamma och en farbroder till mig kardade ullen och pappa spann den. Berättat av: Kvinna.

Handarbete med Drottning Elizabeth II av England i kulisserna

Jag var född på 40-talet och minns att stickning var ett populärt fritidsintresse på den tiden för alla. Jag hade två systrar och en kusin som ofta träffades på vardagskvällarna för att sticka eller virka och dricka kaffe. Jag själv var dels för ung att sticka något, kanske sju-åtta, men jag fick gärna delta i träffarna. Jag minns en särskild gång när vi träffades i syrenbersån i vår trädgård. Det var samma dag som Kung Georg av England avled och kronprinsessan Elisabeth och Philip fick avbryta sin Afrikaresa och resa hem. Elisabeth skulle efterträda kung Georg och bli drottning bara tjugofem års gamma. Likaväl som jag lagt detta på minnet minns jag tydligt mina systrars handarbeten och samtal den kvällen.

Min äldsta syster, som borde varit sexton, sjutton, stickade på en vinröd jumper som skulle få puffärm. Mönstret var avancerat. Små, små blommor i något hålmönster täckte hela framstycket och jag undrade hur hon skulle kunna ro i land med detta. Min andra syster, fem år äldre än mig stickade också en jumper, men den var blå, åtminstone började hon på den, jag minns den inte som färdig. Min kusin var kanske 13-14 och hade fått in vanan att sticka genom lång erfarenhet. Hennes tröja var gul och nu höll hon på med ärmarna. Hennes mamma, min moster, hade gott om pengar och när något skulle köpas där, var det alltid rejälare och vackrare än det min mamma kunde unna oss.

Det låg en tidning på den tomma stolen bredvid, minns inte vilken, som berättade om kronprinsparets av England resa i Afrika. Jag satt bredvid och tittade ömsom på framsidan och på garnet. Jag pillade med en virkkrok och lyckades virka långa längder, en maska i taget på längden. Jag kom sen på det smarta att jag kunde sy ihop längderna genom att rulla dem runt, runt till en större platta och sy ihop. Det blev till en basker som passade mina dockskåpsdockor, och baskermössor var också på högsta mode vid denna tid. Mina systrar berömde mig sedan för att jag varit så smart och uppfinningsrik trots min låga ålder. Allt detta sög jag i mig. Berättat av: Kvinna född 1942.

Kategorier