• Huvudmeny

Norsfiske/slomfiske

Slomfiske är en folklig tradition som ännu samlar både fångstmän och åskådare. Såväl män som kvinnor, och inte minst barn, har sedan urminnes tider ägnat sig åt detta fiske, som tidigare var av stor ekonomisk betydelse. Även om fisket efterhand minskat, förekommer ännu fiske till husbehov. Nors/slomfisket förknippas i dag främst med Värmland och Bergslagen.

Kategori: Mattraditioner, Natur och världsbilder

Geografiskt läge: Främst Värmland och Bergslagen

Fotografi på en smal, silvrig fisk i ett par människohänder.

Nors, eller slom, har fiskats av människor sen urminnes tider. Här syns en nyfångad nors från Arbogaån 2016. Foto: Ingvar Svanberg.

Beskrivning

Traditionen att fiska nors/slom har djupa rötter i Sverige. Under norsens/slommens lektid, då otaliga fiskar vandrar upp i åar och älvar, gavs närmast fri tillgång till ett proteinrikt livsmedel under den svåra vårvintern. Beskedet att ”slommen går till” ledde till rusning ner till vattnet där alla som hade möjlighet kunde delta i fisket med håvar eller mjärdar.

Under en kort period tidigt om våren lekvandrar nors, i Värmland och Bergslagen ofta kallad slom, Osmerus eperlanus (L., 1758), upp i de älvar och åar som mynnar i de mellansvenska sjöarna Hjälmaren, Mälaren, Vänern och Vättern. Även i åtskilliga vattendrag som rinner ut i Östersjön, samt i Göta älv, vandrar den upp för att fortplanta sig. Sedan lång tid har i samband med denna lekvandring på många håll i Sverige skett fångst av fisken. Norsen har traditionellt fångats med händerna, med enkla mjärdar, i särskilda norsnotar (Bergslagen), handhåvar eller med sänkhåvar. Håvfisket har skett från särskilt byggda flatbottnade båtar eller från land. Fisket, som merendels sker nattetid, förekom i kommersiell form ännu för några årtionden sedan i exempelvis Mälaren. Officiell statistik visar att fångsten för avsalu var omfattande, i synnerhet i Värmland, i början av 1900-talet men att den gick tillbaka under 1920-talet. Husbehovsfisket har dock lokalt fortsatt ända in i våra dagar.

Numera fångas norsen vanligtvis med sänk- eller handhåvar under en begränsad tid på våren, i samband med att den vandrar upp i vattendrag för att leka. Det handlar om husbehovsfiske och kunskapen vidarebefordras inom familjen. När norsen/slommen kommer upp i älven/ån sprids nyheten snabbt i samhället och människor sprider ut sig på stranden i kvällningen. På stranden tänds eldar och åskådare kommer till. De traditionella stora och tunga slomhåvarna med långa träskaft ersätts nuförtiden ofta av mindre och lättare håvar. Håven dras medströms och lyfts upp med ett förhoppningsvis silvrigt innehåll. Goda slomår kan de stillastående stimmen till och med synas från land vilket underlättar fisket. Håven töms (ofta av barnen) och fisken läggs i hinkar eller baljor för att senare tas om hand. I Värmland rullas den oftast i skorpmjöl och helsteks.

Fotografi taget från hög höjd, som blickar ner på ett vattendrag där en människa vadar med en håv med långt skaft i händerna.

Slomfiske med handhåv i Klarälven 2019. Foto: Armas Jäppinen

Nors/slomfisket är i första hand förknippat med Värmland och Bergslagen, tidigare också med Stockholms innerstad (Norrström). Fiske har tidigare ägt rum i en rad norsförande vattendrag i framför allt mellersta Sverige. En inventering 2016 visade att fångst av nors/slom fortfarande förekom i Byälven, Klarälven, Letälven, Daglösen, Skillerälven, Stamparbäcken, Åsjöälven, Gransundet, Skagern, Arbogaån, Nedre Kolbäcksån, Eskilstunaån och Norrström (Stockholm). I Sverige finns inte längre någon samlad statistik över fångster av nors/slom i de olika vattendragen. Ännu för 50–70 år sedan var husbehovsfisket betydande i Fyrisån i Uppland, Svartån i Västmanland, Svartälven i Värmland, Svartån i Närke, Eskilstunaån i Södermanland, Moälven i Ångermanland, Tidan i Västergötland och i Stockholms ström.

Historik

Av arkeologiska fynd framgår att norsfiske skett på svensk mark ända sedan jägarstenåldern. Norsfiske omtalas i senmedeltida skriftliga källor och från 1600-talet finns också inslag i skönlitterära och krönikartade framställningar, som Dionysius Fischers Lust und Nutz der Provintz und Landschafft Nerkia in Schweden från 1639 (”Här bonden har det fritt, han far ock ut på sjön, där nors och braxen gå och bli hans lön”) och i Lasse Lucidors vårdikt från Stockholm 1671 (”Nu liustras Asp och Idh, nu håfwas Lögor, Norssar”). I sin dagbok skriver Petrus Gyllenius från Ölmeviken i Vänern den 10 april 1670 ”War iagh med hvidh Saxholmen och fiskiade efter slom (stoor nårss) och vij fino vacker fisk”. En annan dagboksförfattare, kung Karl XI, observerade den 7 april 1693 att om aftonen ”voro bönderne och öste norss midt framför huset vid Kongsör”.

Att man fiskat med sänkhåvar är belagt sedan åtminstone 1600-talet och samma slags håv som fortfarande används vid norsfiske i Bergslagen finns avbildad i en publikation av Linné 1747. Fisket i Norrström, som upphörde för ett par år sedan, var ett spektakulärt inslag i stadsbilden, skildrat i skönlitteratur och av bildkonstnärer. På 1950-talet var nors en stående beståndsdel på stockholmsrestaurangernas menyer, och när Tore Wretman drev Operakällaren var friterad nors mycket uppskattat på matsedeln. Det hände till och med att representanter för kungahuset gick ner till norsbåtarna och köpte direkt från fiskarna.

Slommens kulturella betydelse i Värmland framgår av att fisket och ätandet skildras utförligt av Selma Lagerlöf i boken Mårbacka. Av moderna värmlandsförfattare tycks Lars Andersson i förbigående nämna slomfisket i stort sett i alla sina romaner som utspelar sig i Värmland.

Norsen/slommen utgjorde tidigare ett välkommet tillskott i det magra kosthållet hos bland annat industriarbetare med familjer. Fisken har tidigare torkats och ätits spicken som proviant (exempelvis av skogsarbetare), men också som tilltugg till dryck, på sina håll till och med till kaffe. Stekt äts den till potatis. I äldre tid gjorde man också slompannkaka som serverades med potatismos. Den traditionella pannkakan bestod av hårdstekt hel fisk som fyllde en stekpanna, men den kan också anrättas genom att man tillsätter äggstanning eller rentav en pannkakssmet och gräddar i ugn. Italienska invandrare i Västerås använde nors på 1950-talet till pizza i stället för sardeller. Nors/slom har tidigare nyttjats som mink-, höns-, gris- och kreatursfoder, men också som gödning på åkern. Den används också ofta som agn.

Svartvit bild på tre ekor i Stockholm ström som sänker ner en stor håv.

Fiske i Stockholm ström år 1946. Foto: Lennart Welander, Järnvägsmuseet (PDM)

Norsen – en symbolladdad fisk med speciell doft

Norsen är sedan 1994 Värmlands landskapsfisk. Den är den vanligast förekommande arten i de fria vattenmassorna i de stora sjöarna. I exempelvis Vänern uppges 70–90 % av antalet fiskar i pelagialen vara nors. I de stora sjöarna är den en ishavsrelikt som stängts av från havet och anpassats till ett liv helt i sötvatten. Norsen utgör en viktig födokälla för rovfiskar som gädda, gös, lax och röding. Arten har en långsam tillväxt där honorna växer snabbare än hannarna. I sötvatten blir nors normalt könsmogen vid 1–2 år och är då drygt 8–10 cm lång, men den kan bli upp till 30 cm och uppnå en ålder på 10 år. Vanligen dör den dock efter leken. Fisken har en karakteristisk doft, som somliga ogillar, medan andra uppfattar den som god. Doften påminner om gurka och försvinner vid tillagning. Den stora tillgången på nors innebär att den fångst som sker kan betecknas som hållbar.

Nors/slom kan sägas vara laddad med symbolik och har gett upphov till en mängd språkliga uttryck i form av ordspråk, ortnamn, benämningar på väderfenomen och redskap. Traditionellt har det också funnits en utvecklad biologisk indelning av fisken där man gjort skillnad på storlek och färg.

Fotografi på en gatupratare med reklam för evenemanget "Norsylingen".

Poster för Norsylingen i Arboga 2014. Foto: Madeleine Bonow

Vidareförande och främjande

Platser som Arboga och Mariestad har, vid sidan av orter längs nedre Klarälven och Norrström i Stockholm, in i nutiden hållit norsfisket levande. I Mariestad hölls fram till 2010 en särskild gastrofestival, kallad Norsival, där man försökte befrämja intresset för fisken. I Arboga hålls en sådan festival, Norsylingen, sedan över 20 år tillbaka. Festivalen drar till sig lokalbor, men även mer långväga besökare lockas dit för att smaka på norsen som serveras grillad i tunnbrödsrulle och med lök.

Det traditionsenliga slomfisket i Klarälven fortgår på flera platser om vårarna. Både lokalbefolkning och numera också tillresta från Norge (ofta balter bosatta där) fiskar med håv under några intensiva kvällar. Eftersom traditionen har en stark lokal och familjemässig förankring lockar det fortfarande ortsborna, även om det är ganska få yngre som på egen hand utövar fisket.

Under senare år har i Sverige bosatta thailändare upptäckt slommen som en fri resurs och något som kan användas i thailändsk matlagning. Det kan bidra till att fisket kan fortsätta. Dagens intresse för närproducerad föda, och att slommen/norsen är enkel och gratis att fånga, samt hållbarhetsaspekten kan också bidra till att den börjar ses som en tillgång av en större grupp.

Fotografi på stekta fiskfiléer i en metallskål.

Stekt slom, redo att serveras. Foto: Katharina Leibring.

Kommentera artikeln
Vill du kommentera den här artikeln? Använd kontaktformuläret nedan.



Uppdaterad 09 april 2021

Läs mer

Höglund, Bror, 1984: Norsfisket i Lifsinge. I: Gåsinge-Dillnäs Krönika 1981–82. S. 10–12.

Janson, Bo, 1954: »Fiske och fisketerminologi inom norra delen av Säffle stad, Näs härad, Värmlands län». Uppsats för nordiska proseminariet, Uppsala universitet, ht 1954. Uppsala.

Jonsson, Thorvald, 1940: Vänerfisket vid Kållandsö. I: Svenska Landsmål och Svenskt Folkliv 1939/h. 228. S. 55–108.

Lagerlöf, Selma, 1922: Slomtiden. I: Mårbackalänk till annan webbplats. S. 284-298 (sidhänvisning gäller e-bok).

Norberg, Åsa, 1988: Om nors och dess tillagning. Torshälla: M. Berg.

Storå, Nils, 1995: Norsen: en stinkande läckerhet. I: B. G. Alver, N-A. Bringéus, M. Chesnutt, G. Herranen & A. H. Bolstad Skjelbred (Eds.), Livets gleder: om forskeren, folkediktningen og maten: En vennebok til Reimund Kvideland. Bergen. S. 205–212.

Storå, Nils, 2004: "Ät sill om du vill, ät nors om du törs!" : norsen, fisket och fördomarna. Thule 18. S. 11–18.

Svanberg, Ingvar 2000: Havsråttor, kuttluckor och rabboxar: folklig kunskap om fiskar i Norden. Stockholm.

Svanberg, Ingvar 2014: »En god del af det fattiga folckets föda om wåren»: Fångst och konsumtion av nors, Osmerus eperlanus (Linnæus, 1758), i det förindustriella Sverige. I: Svenska Linnésällskapets Årsskrift 2014. S. 147–156.

Svanberg, Ingvar 2017: »Nu liustras Asp och Idh, nu håfwas Lögor, Norssar»: ett litet bidrag till en europeisk etnoiktyologi. I: Saga och Sed: Annales Academiae Regiae Gustavi Adolphi 2016. S. 171–195.

Svanberg, Ingvar 2019: Att vara skapt som en nors. I: Rig 102. S. 92.

Svanberg, Ingvar, Bonow, Madeleine & Cios, Stanisław, 2016: Fishing for smelt, Osmerus eperlanus (Linnaeus, 1758). I: Slovak Ethnology 64. S. 136–156.

Svanberg, Ingvar, Jäppinen, Armas & Bonow, Madeleine, 2019: An endangered regional cuisine in Sweden: the decline in use of European smelt, Osmerus eperlanus (L., 1758), as food stuff. I: Journal of Ethnic Foods 6(30). S. 1–12.

Svanberg, Ingvar & Thelin, Eva u.u.: Norsiling och slomkung: kulturella och dialektala dimensioner av nors/slomfisket i Sverige. I: Svenska Landsmål och Svenskt Folkliv.

I Isof finns det svar till frågelista M 25 ”Jakten och fiskets betydelse för hushållningen” (1933), där nors/slomfiske beskrivs, likaså kan man hitta uppgifter i svaren till Nordiska museets frågelista EU Fiske 111 (1930).

Film

Youtube: Norsylingenlänk till annan webbplats

Youtube: Slomfiske Klarälven Forshaga 2020 Värmland Swedenlänk till annan webbplats

Youtube: Fiske slomfiske Klarälven, Forshaga 20 April 2018 Värmland Swedenlänk till annan webbplats

Youtube: Anders och måns Nors Festivallänk till annan webbplats