Ny rapport om språkrådgivningen i finska

Språkvårdarna vid Institutet för språk och folkminnen (Isof) och Institutet för de inhemska språken har jämfört språkrådgivningen i finska i Sverige och i Finland. Rapporten är nu publicerad.

Bokomslag.

Vad är det för typ av frågor som kommer in till språkrådgivningen? Hur låter språkauktoriteternas röst? Hur påverkar språkets ställning rådgivningsarbetet? Bland annat detta ville man ta reda på när Institutet för de inhemska språken (Kotus) och Institutet för språk och folkminnen (Isof) gjorde en jämförande kartläggning av språkrådgivningen i finska vid respektive myndighet.

I Finland har riksomfattande språkrådgivning erbjudits sedan 1945, och i Sverige har rådgivning i finska varit tillgänglig sedan 1975 då Sverigefinska språknämnden bildades. I dag är finska ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk.

Antalet frågor har minskat under 2000-talet

I kartläggningen studerades frågor som kommit till rådgivningarna i finska år 2023 samt svaren på dessa frågor. Syftet var att utreda vad det finns för skillnader och likheter i frågorna och svaren mellan länderna och vad dessa drag säger om språkets ställning som majoritets- respektive minoritetsspråk. Kartläggningsmaterialet för Kotus bestod av totalt 1 788 språkfrågor, varav en betydande del kom via telefon. I materialet från Isof ingick i sin tur 421 frågor, merparten inkomna per e-post.

Antalet frågor har minskat i båda länderna under 2000-talet. Detta kan till stor del förklaras av den tekniska utvecklingen: det finns fler och mer lättillgängliga ordlistor och annat språkvårdsmaterial på nätet än tidigare. Webbanvändningen har också påverkat själva språket, till exempel i form av diversifiering av texter och textgenrer, vilket också syns i rådgivningsfrågorna. Men även om antalet frågor har blivit färre, har inte svarens genomslagskraft minskat. Svaren sprids ofta till exempel till frågeställarens arbetskamrater eller via media till en bred språkgemenskap.

Mest frågor om rättstavning och översättningsekvivalenter

För att kunna jämföra frågorna delades de in i ämnesområden. Det visade sig att Kotus kunder ställer flest frågor om rättstavning (34 procent av frågorna), grammatik (24 procent) och ordbruk (21 procent). Detta ligger till stor del i linje med tidigare rådgivningskartläggningar. Flest frågor ställs om sammansatta ord:

Hur skriver man [på finska] att till exempel en vän är från Amerika: ’Amerikan-ystävä’ eller ’Amerikan ystävä’? Det senare tycker jag låter mer som en person som gillar Amerika än en person som kommer därifrån.

På Isof handlar däremot cirka 60 procent av frågorna om översättning (från svenska till finska 53 procent och från finska till svenska 7 procent). Den stora andelen översättningsfrågor är förståelig, eftersom den sverigefinska minoriteten har ett behov av att tala om det svenska samhället även på finska. De vanligaste frågorna gäller termer inom offentlig förvaltning, juridik och det sociala området samt ord med anknytning till skola och studier. Isofs språkvårdare i finska får även ganska många (20 procent) frågor om myndighetens verksamhet och tjänster. Även detta speglar behoven hos minoritetsspråkstalare.

Hur kan ’funktionsvariation’ översättas till bra finska?

Kotus rådgivning betjänar förutom professionella språkanvändare den så kallade breda allmänheten, medan språkvårdarna i finska på Isof känner en stor del av frågeställarna. De största frågeställargrupperna i båda länderna överensstämmer dock: översättare, journalister och anställda inom offentlig förvaltning. I Finland utgör även lärare och studerande en betydande grupp.

Språkrådgivningens artiga röst

Utöver rådgivningsfrågorna tittade man i kartläggningen även på hur språkvårdarna svarar på frågorna. Syftet var att ta reda på vilken bild av språkrådgivningen som förmedlas utifrån svaren: till exempel hur råd och rekommendationer motiveras och på vilket sätt man hänvisar till olika källor. Resultaten tecknar en bild av en i stort sett enhetlig ”språkvårdarröst”. Men det finns även vissa skillnader mellan länderna.

Rådgivningens karaktär i sig skapar en grund för ett artigt bemötande som tar hänsyn till frågeställaren. Till det hör till exempel ett bemötande som bevarar frågeställarens ansikte och som tar fokus från rådgivarens person (går att använda, kan väljas). Även verb i konditionalis används allmänt inom språkrådgivningen (skulle kunna skriva, jag skulle rekommendera). Språkvårdarna i bägge länderna motiverar sina svar utifrån samma principer – begriplighet samt ett konsekvent och etablerat språkbruk – och hänvisar till samma vedertagna språkkällor.

Trots att orden ’cumuluspilvi’ och ’cirruspilvi’ (med litet c) kan användas som alternativ, är de finskspråkiga varianterna mer kända och därför att föredra. (Kotus)

Särskilt tydligt syns skillnaden mellan länderna i svarens ton: Isofs svar är mer familjära i tonen än Kotus svar. I cirka 65 procent av svaren från Isof har man använt sig av förstapersonsformer (jag skulle säga, vår rekommendation är), medan andelen av dessa från Kotus är cirka en tredjedel. Den mer familjära tonen i Isofs svar beror troligen på att minoritetsspråkvårdarna känner en stor del av frågeställarna. Även skillnader i samtalskultur i Finland och i Sverige kan spela en roll.

Jag tror absolut att det [’rikosten yhtyminen’] kan användas. Jag försöker sätta mig in i frågan, det vill säga om ’rikoskonkurenssi’ verkligen är etablerad [som motsvarighet till den svenska termen ’brottskonkurrens’]. (Isof)

Utveckling av språkvården i finska

Sammantaget gav kartläggningen värdefull information om hur språkets ställning som majoritets- respektive minoritetsspråk påverkar karaktären av språkrådgivningen. Någon motsvarande kartläggning har inte gjorts tidigare för finskans del.

Resultaten kan användas i utvecklingen av rådgivningstjänster och språkvårdens rekommendationer. Framöver skulle man till exempel kunna undersöka hur frågeställarna tolkar rekommendationer av typen kan skrivas eller i vilka ämnesområden sverigefinska språkanvändare skulle behöva nya ordlistor.