Birger Brosa — lite mera svensk sedan 1360
Den som slår upp en artikel om Birger Brosa, som var jarl i Sverige från omkring 1170 till sin död 1202, får där ta del av den korrekta men lite nedslående upplysningen att hans spännande binamn Brosa endast är känt från isländska källor. Här skall vi titta på ett brev från 1360, som kanske pekar i en annan riktning.
Birger Brosas sigill under ett gåvobrev till Riseberga kloster (bild från Svenskt Diplomatariums huvudkartotek nr 245). Klicka på bilden för att komma till bildkällan.
Ett norskt namn i isländsk tappning?
Birger Brosa är från samtida svenska källor endast känd från ett fåtal latinska brev, där han skrivs ”Birgerus dux sveorum” och liknande, dvs. ”Birger, svearnas jarl”. (Det latinska dux användes både för fornsvenskans järl och för det senare hertig.) I medeltida historieskrivning kunde han ibland kallas ”Birger gamle” för att skilja honom från sin yngre släkting, vår ”Birger jarl”.
I västnordisk historieskrivning omtalas Birger däremot som Birgir Brosa, tidigast i (kung) Sverres saga, där partiet om honom möjligen skrevs redan under hans levnad. Det är relativt säkert att namnet Brosa är genuint, men kanske brukades det bara av norrmän?
Binamnet Brosa bör vara identiskt med ett verb brosa ’le’. Även detta verb är känt endast från Västnorden. Norrmännen och islänningarna intresserar sig för Birger i första hand som äkta man till den norska kungadottern Birgitta och som tillfällig värd för ett par av hennes släktingar som tagit sin tillflykt hos honom, av vilka en är den ovannämnde blivande kung Sverre. Om vi tänker oss att en norrman kommit på namnet kunde vi spekulera i att Birgers leende utmärkte en förbindlig men något bekymrad värd.
Biskop Nils brev 1360
Det latinska brev Länk till annan webbplats. som vi skall titta på är skrivet 158 år efter Birgers död. Biskop Nils i Linköping intygar att han, efter att ha gått igenom brev och dokument i Vreta kloster, kommit fram till att Birger Brosa sålt jord i Rystads socken söder om Roxen till klostret. Närmare bestämt omtalas Birger som ”illustris princeps Byrgerus dux dictus Bruse” (den lysande fursten jarl Birger, kallad Bruse). Brevet är känt sedan länge, men förmodligen har den avvikande namnformen och det faktum att brevet är skrivet långt i efterhand gjort att man ofta har undvikit att räkna med det som vittnesbörd om jarlens namn.
Troligast är att Bruse 1360 är en missförstådd form av Brosa. Bruse är i sig ett vanligt binamn, kanske med betydelsen ’bock’, som är väl känt från svenska runinskrifter och från resten av Norden, liksom från senare svensk medeltid. Det vore inte så märkligt om ett Brosa omtolkats till Bruse. Till formen likartade utvecklingar är det medeltida släktnamnet Sture av ett ursprungligt Stura (identiskt med ett verb stura) och förnamnet Ture av ett ursprungligare Thori(r).
Ett svenskt namn trots allt?
Det kan tänkas att namnet Brosa i efterhand har letat sig fram från Norge till svenska kretsar och har börjat användas om den äldre Birger jarl. Men en annan möjlighet är att namnet brukades i jarlens svenska omgivning redan under hans livstid, med eller utan hans vetskap. Det är tänkbart att verbet brosa var känt i Sverige på 1100-talet och kanske även senare — det medeltida svenska ordförrådet är endast fragmentariskt bevarat. Ett exempel på det är det ovannämnda verb stura som anses ligga bakom släktnamnet Stura/Sture. Det är känt från fornvästnordiskan med betydelsen ’vara eller visa sig sorgsen’ och från svenska dialekter med betydelser som ’vara vresig’ och ’stirra, glo’. Trots att ordet är okänt i svenskt skriftspråk Länk till annan webbplats. fram till mycket sen tid har det rimligen en obruten historia i Sverige från de första sturarnas tid vid 1300-talets början.
Det är dock möjligt att verbet brosa, om det var känt i 1100-talets Sverige, hade hunnit falla ur bruk på biskop Nils tid, viket förstås i så fall underlättat en omtolkning till Bruse.
Om Brosa har myntats av någon i jarlens svenska omgivning får vi kanske överge min framkastade tanke om den förbindlige värdens leende som namngivningsgrund. Generellt är grunden för binamns bildande oftast ovetbar, men en andra spekulation i samma riktning som den första kunde vara att jarlen, som tycks ha varit en man med diplomatiska talanger, har haft för vana att anlägga ett måhända påklistrat leende när han ville navigera i osäkra sammanhang.
Någon säkerhet kring namnet Brosa i Sverige kan inte nås, men okänt har det nog inte varit. Att biskop Nils omtalar jarlen som ”den som kallas Bruse” tyder enligt min mening på att namnet faktiskt var rätt allmänt känt på 1300-talet, om än i förvanskad form.
Jarl och järl
Vi är vana vid att tala om jarlar och i synnerhet om Birger jarl (död 1266). Den genuina svenska formen hade dock varit järl. Formen jarl är inlånad från isländska texter.
