Namn på gårdar och hus i Skåne

Har din gård eller ditt hus ett namn? Då är du i gott sällskap. Bruket att ge sin gård, sin villa eller sitt fritidshus ett namn tycks vara i tilltagande. Men om det är en sentida trend är det förstås samtidigt en urgammal företeelse.

Många av de namn som senare blivit by-, tätorts- och i vissa fall kommunnamn har en gång tillkommit som just gårdnamn. En ensam utflyttargård anlagd på järnåldern eller medeltiden kan nämligen växa till sig över tid. Dels kan fler nybyggare attraheras, dels ynglar utflyttargårdarna av sig i takt med att generationerna passerar. Men namnet – som först alltså avsåg den ursprungliga utflyttargården på platsen – fortsätter att användas, och får utvidgad denotation i takt med att bebyggelsen expanderar. I och med detta åsyftar det inte längre specifikt den ursprungliga utflyttargården. I stället har en situation uppstått där en ansamling gårdar och dessas ägor bär ett gemensamt namn. Detta innebär också att behovet av namn på de individuella gårdar som tillsammans utgör byn blir begränsat i jämförelse med tidigare, åtminstone om gårdarna ligger samlade i en bykärna, vilket är fallet i t.ex. Skåne. De enskilda gårdarna kunde i den oskiftade skånska byn vid behov omtalas med hjälp av innehavarens namn, eller med hemmansnummer när sådana etablerats. Egentliga gårdnamn var däremot ovanliga. Den bygemenskap som växer fram när byn expanderar, med gemensam bygata och andra allmänningar och en gemensam organisation i form av ett byalag, bidrar till att motverka individualiserande tendenser.

Nya tider

Men i början av 1800-talet skulle detta ändras radikalt när skiftesreformerna genomgripande omdanade kulturlandskapet. Jordbruket skulle rationaliseras genom att bykärnorna splittrades. Vissa gårdar fick kvarboenderätt, men de flesta flyttades ut till byns tidigare utmarker, där de tilldelats nya, samlade, ägovidder. Poängen var att samla varje gårds jordbruks- och betesmark och att samlokalisera gården med dess ägor. Genom skiftesreformerna fick den skånska byn en väsentligt annan uppbyggnad än den tidigare haft (i regel i flera hundra år). Kvar i den forna bykärnan låg – om byn var kyrkby – kyrkan och prästgården och eventuellt någon eller några gårdar till, och kanske några gatehus (den skånska motsvarigheten till det som längre norrut kallas torp). Eftersom de flesta gårdar nu kom att ligga långt ifrån varandra uppstod ett nytt behov av individuella gårdnamn. Bruket att ge sin utflyttade (eller kvarliggande) gård ett namn blev snabbt populärt.

Adlig inspiration

Säkert kan detta till en del sättas i samband med en under 1800-talet tilltagande fascination för adliga och borgerliga seder och bruk hos allmogen. Många av de gårdnamn som bildas under 1800-talet har namn på sätesgårdar och stordriftsenheter under godsen som sina förebilder. Det märks inte minst på vilka efterleder det är som dominerar. Bland dessa finner vi bl.a. -berg, -dal, -hem, -hill, -holm och -ro. De två förstnämnda (och i begränsad omfattning -hem) har visserligen funnits i skånskt ortnamnsskick sedan äldsta tid, men de blir också mycket vanliga i adliga namnmiljöer under 1700- och 1800-talet, och det är härifrån de sprider sig till allmogens gårdnamn under 1800-talet. Ofta kombineras de med ägarens förnamn: Fredriksberg, Eriksdal, Arvidslund o.s.v. Det är i och för sig ett urgammalt mönster att gårdnamn bildas till ägarens namn. Mera nyskapande är det när i stället namnet på ägarens hustru eller barn tar plats i gårdnamnet. Namn som Annehem och Marielund blir med tiden vanliga, och här är det i ännu påtagligare mån det adliga ortnamnsskicket som står förebild.

Ett närliggande mönster är att en populär efterled – som de ovan nämnda – kombineras med namnet på den by där gården ligger. Ty även om byn får en helt annan karaktär efter skiftesreformerna fortsätter den att betraktas som ett slags bebyggelsenhet med ett gemensamt namn. Gårdnamn med bynamn i förleden bärs både av kvarliggande och av utflyttade gårdar. På sina håll finns flera gårdnamn bildade till samma bynamn. I Fränninge i sydöstra Skåne påträffas både Fränningeberg och Fränningelund, och inte långt därifrån möter Klambyhill, Klambyholm och Klambylund i Klamby. En vanlig efterled i gårdnamn med bynamn i förleden är -gården, stundom varierande med ett obestämt gård. Jämte de nyssnämnda Fränningeberg och Fränningelund påträffar vi i samma by Fränningegården, också kallad Fränninge gård. Man tar inte miste på effekten hos ett gårdnamn bestående av ett bynamn och efterleden -gården/gård: det är fråga om gården par excellence på orten i fråga – åtminstone vill namngivaren låta tro detta. Men de flesta namn av denna typ är gamla och så inarbetade att denna aspekt knappast är något som den lokala namnbrukarkretsen reflekterar över.

Sakligt motiverade namn

Efterleder som berg, -dal, -hem och -holm kombineras vidare ofta med en naturbetecknande förled. Vanligast bland dessa är kanske vegetationsbeteckningar, då gärna i kombination med efterleden -lund. Gårdnamn av typen Alelund, Almelund, Björkelund, Bokelund, Ekelund, Furulund, Granelund o.s.v. är ofta sakligt motiverade och syftar på förekomst av trädet ifråga vid gården. Här samverkar alltså sakliga omständigheter och namnmode. Även andra efterleder förekommer tillsammans med vegetationsbetecknande förleder. -liden var på modet under 1800-talet och förekommer i talrika skånska gårdnamn, i det stora flertalet fall i kombination med vegetationsbetecknande förleder: Askliden, Björkliden, Ek(e)liden, Granliden o.s.v. Efterleden -liden är ofta sakligt motiverad, d.v.s. gården ligger i eller vid en sluttning.

Nya gårdar, gamla namn

Om de ovan skisserade namntyperna ger ett innovativt intryck finns det också gårdnamn från 1800- och 1900-tal som knyter an till agrarlandskapets äldre namnskick. När gårdarna flyttades ut från bykärnorna hamnade de inte i vildmarken utan i ett urgammalt kulturlandskap där det redan fanns ett fullt utvecklat namnskick. Här fanns namn på åkrar, ängar, betesmarker, torvmossar, ollonskogar och mycket annat – namn som vi namnforskare brukar kalla ägonamn. Vidare fanns rena naturlokaler som bar naturnamn: höjder, sluttningar, dalgångar, vattendrag, vattensamlingar o.s.v. Ett stort antal gårdar fick namn direkt efter den kultur- eller naturlokal som den placerades vid i samband med flytten. Många gamla natur- och ägonamn lever på så vis kvar som gårdnamn, t.ex. Hundabacken, Braskaskiftet Hörlyckan, Pantängen och Stenemaden. Namn som dessa kan sägas stå för kontinuiteten i ett i övrigt innovativt gårdnamnsskick som växer fram under 1800-talet.

Egnahem och egna namn

I mångt och mycket innebar det nya bebyggelsenamnsskick som tog form på den skånska landsbygden efter skiftesreformerna en nyordning, som framgått ovan. Om processen började med skiftesreformerna kan det sägas ha fortsatt med egnahemsrörelsen under 1800-talets slut och förra hälften av 1900-talet. Småhusbebyggelsen medförde att ett stort antal nya fastigheter avsöndrades, och 1896 lagstiftades om att varje ny fastighet skulle åsättas namn och nummer. Kravet på namn medförde att antalet nybildade namn på enskilda hus sköt i höjden. Inspirationen hämtades från det gårdnamnsskick som ganska nyligen etablerats. Den vanligaste typen bestod av ägarens eller ägarens hustrus namn i förleden och någon av de populära efterlederna -frid, -hem, -ro. Populära blir nu också efterlederna -häll och -minne. Vid sidan av de många husnamnen av typen Annefrid, Mariehem, Linero, Sofiehäll och Gustavsminne (av vilka många har sina direkta motsvarigheter hos gårdnamnen) är det framför allt vissa namn som blir formliga modenamn, inte minst Fridhem, Solhäll, Lugnet och Vilan. Det finns emellertid också utrymme för mer eller mindre unika skapelser. Det vitsiga Bra-nock i Brösarp kan tjäna som exempel.

I takt med att stadsbebyggelsen breder ut sig på kringliggande landsbygd får en del gård- och husnamn så småningom tjäna som stadsdelsnamn. Så har t.ex. skett med gårdnamnet Björkhem i Kristanstad och villanamnet Linero i Lund. Gård- och husnamnen vandrar därmed på sätt och vis samma väg som en gång namnen på de utflyttargårdar som växte till byar.

Idag är det inte längre lag på att nya fastigheter ska få individuella namn. Snarare är man restriktiv med att fastställa gård- och husnamn för kartredovisning. I normalfallet krävs att namnet är etablerat i faktiskt bruk sedan länge. Den som idag väljer att ge sin gård eller sitt hus ett nybildat namn får vänta i generationer innan det eventuellt kan komma att fastställas officiellt. Men då krävs det att namnet faktiskt kommer till användning – det räcker inte att sätta upp en skylt.

/ Mathias Strandberg