Den svenska Snuslyckan
Kan man rädda livet på någon med hjälp av snus? Var hittar man snuslycka? Och vad kunde de mindre bemedlade blanda i tobaken för att den skulle räcka längre? Arkivet levererar svar på diverse frågor.
Tobak i arkivet
Tobak är ett ämne som engagerar många; svenskarna i stort har ett uppenbart kärleksförhållande till snus och annan tobak. Historiskt sett blev bruket snabbt anammat, från första import till egen svensk produktion, och vi är ju fortfarande så förtjusta i snus att vi är undantagna från snusförbudet i EU. Det gör att det också är ett tacksamt ämne ur ett arkivperspektiv! Bruket är folkligt och utbrett, vilket betyder att det vävts in i språk och folkminnen genom tiderna. Det är dock inte direkt kunskap om tobak i sig man kan hitta i arkivet, utan kunskap om människors förhållande till, och tankar kring, tobak. Det handlar inte heller främst om tobaksframställning i industriell skala, utan mer om gemene mans egna lilla åkerlapp.
Tobakstäppa på Skansen. Foto: Josefin Devine
Den allra största delen av det upptecknade material som finns i vårt arkiv är från sent 1800-tal och första halvan av 1900-talet, även om uppgiftslämnarna såklart kan upprepa kunskaper de i sin tur lärt sig av tidigare generationer. Det betyder att i de exempel som ges här är det nog snarare munsnus man menat när man använder ordet. Tidigare användes ju begreppet snus om luktsnus eller nässnus, en produkt som användes ganska allmänt i de högre stånden och av båda könen. Det mer folkliga alternativet var piptobak eller tuggtobak. På 1800-talet däremot kom munsnuset och sen cigarretterna på bred front.
Snustorr och snusmumrik?
Varför heter det snustorrt, när snus är allt annat än torrt? Svaret ligger i varför det kallas snus över huvud taget. Snus hör ihop med snusa, alltså att andas hörbart genom näsan, och ordet exemplifierar ju det äldre bruket att dra upp ett torrt pulver i näsan, snarare än det man oftast numera lägger under överläppen. Uttrycket fint som snus måste också anspela på nässnus, inte munsnus.
I sammansättningen snusmumrik kan snus, precis som i snusförnuftig, syfta på en av varans egenskaper, och alltså mer bildligt framhäva hur torr (och tråkig) någon är. Det skulle också kunna ha mer att göra med en annan liknelse till något näsrelaterat – orden snus och snusa är förmodligen besläktade med snut, alltså ’näsa’.
Tobakarumpan och andra ortnamn
En hel del ortnamn uppvisar spår av tobaksbruket i Sverige i historisk tid. Det säger då sig självt att det inte är några järnåldersnamn vi pratar om, eftersom tobak kom till Europa från Amerika. Produkten omnämns på svenska först under tidigt 1600-tal i några tullräkenskaper – dessa ortnamn är förmodligen ännu lite yngre. Ägonamn och andra namn på mindre lokaliteter har vanligtvis en lägre kontinuitet än bebyggelsenamn, eftersom de inte fastnar i skrift så ofta, och det är relativt få personer som använder namnen. En stor del av ägonamnen får man också anta har påverkats kraftigt (läs: försvunnit eller bytts ut) på grund av skiftesreformerna som omstrukturerade jordbruken totalt på 1700- och 1800-talen.
En grupp av dessa tobaksrelaterade ortnamn syftar på den faktiska odlingen av plantor. Farfar Olles tobaksland i Östergötland och Tobakarumpan i Skåne är bra exempel. Namnet Snuslyckan har förekommit på flera ställen, med olika uttal beroende var man är i landet. Från Småland finns flera med uttalet -löckan, från Uppland ett Snuslyttjan med s.k. förmjukning, från Värmland och Närke ett par -lyckan med y-ljud. Ordet lycka betyder ’liten, inhägnad åker’, det har med att stänga in att göra, jämför med uttrycket bakom lyckta dörrar. Sammansättningar med andra ägonamnsleder är också vanliga, till exempel vreten, åkern, lägden, landet och täppan, men också naturnamn med huvudleder som mossen och myran. Trots att det finns flera exakt likadana namn så har de dock inte nödvändigtvis samma namngivningsgrund.
.png)
Upptecknaren Stig Bäckstrand 1935 har noga noterat att en gubbe på undantag behövde den här jordplätten för att få ihop snuspengar. Här syftar namnet Snuslyckan alltså inte på odling av tobaksplantor.
Många namn kommenterar också platsers koppling till tobaksanvändning, innehav, eller kommers. Tobakhällan är en berghäll i Undersåker i Jämtland, och en sagesperson berättar: ”En vilplats på vägen till fäbodarna. En slåttkarl glömde tobaken där, och en som kom efter stal den. Den förra fick köpa ny tobak.” Man kan föreställa sig att detta är en historia som har återberättats många gånger! Tobakskroken i Vätö i Uppland är namnet på en vägkrök vid kyrkoherdebostället. På väg hem från kyrkan om söndagarna lär bönderna ha stoppat sina pipor där – en ritual så god som någon. I namnet Snusbullras ek är det istället kommers som framhävs.
.png)
Namnet Snusbullras ek syftar på en stor ihålig ek i Tyresö där en gumma brukade sitta och sälja snus.
Vissa namn är rent metaforiska och har alltså inget konkret med tobaksodling att göra. Namnet Snusbiten till exempel, användes om en stump ägomark i Nässjö. Namnet kommer inte av att man odlat tobak där, utan för att ägan är så liten. På samma sätt heter skärgårdskobbarna Snusbrinkarna just Snusbrinkarna för att de är gula till färgen. Dessutom finns en del namn man kan kalla för ”falska vänner”, det är alltså inte tobaksrelaterade ord som ingår även om det kanske ser ut så. Till den här gruppen hör till exempel sockennamnet Rök i Östergötland. Namnet innehåller sannolikt dialektordet rök i betydelsen ’toppigt föremål’ och syftar på Rökstenen, Sveriges kanske mest kända runsten, som står vid Röks kyrka. Pip-Olles smeknamn, bevarat i bebyggelsenamnet Pip-Olles, beror inte på att han rökte pipa utan på att han hade så gnällig röst. Tobaken är en åker i Överkalix, där upptecknaren Edvin Brännström menar att det sannolikt är en sammansättning med ‑backe (och ett element to- som ungefär betyder ”låglänt, torrt markstycke”).
För många namn har vi inte har någon förklaring alls. Det finns ibland inga extra uppgifter om namnet annat än att det existerat. Namnet Spottekammaren till exempel är (eller var) ett öknamn på en bosättning i Ödeshögs socken i Östergötland som upptecknades på 1950-talet. Vi kan bara spekulera i att det kanske var ansett som litet och smutsigt. Eftersom namnen kan ha uppkommit i många olika kontexter är det vanskligt att dra slutsatser om till exempel tobaksodlingens utbredning baserat på ortnamnsmaterialet utan närmare undersökningar. Väldigt få av dessa namn har hamnat som officiellt namn på kartan, vilket illustrerar att många namn som använts runtom i landet aldrig har fastnat i listor eller register av något slag. Många av de här tobaksnamnen har förmodligen använts av ett begränsat antal människor, och råkat bevaras när upptecknare kommit till socknen under just den tiden när namnet användes.
Har du träffat en Hagby snustrut?
Man kan stöta på många av våra medmänniskors smek- och öknamn i ortnamn. Sammansättningar med Snus- är vanliga, till exempel namnet Snus-Erik i Snus-Eriktjärnen, Jokkmokk, eller Snus-Nisse i Snus-Nissens, ett hemman i Emmislöv, Skåne. Öknamn som de här exemplen försvinner ju ofta när bäraren är borta, men i och med att de fastnat i ett ortnamn har de större potential att leva kvar och så kan vi alla uppleva dem! Att Snus-Nisse har bott på platsen är möjligen ganska lösryckt information för någon som inte har koppling dit, men spännande lokalhistoria för någon annan.
Det finns även andra sorters personbenämningar i Isof:s ortnamnsregister. Uttrycket Hagby snustrut är en så kallad inbyggarbeteckning, något man kallar folk från ett visst ställe. Det finns en del sådana i Isof:s samlingar; tricket för upptecknarna var att fråga efter dem i grannsocknen eftersom det oftast var öknamn det handlade om. Hagby snustrut var alltså något som man kallade invånare från Hagebyhöga socken i Östergötland, och det är upptecknat i Bjälbo socken som ligger intill. Just det här exemplet är hämtat ur en smädesvisa som finns i våra folkminnessamlingar.
Okänd fotograf / Örebro stadsarkiv (CC BY)
Att sluta med tobak
Bland det insamlade folkminnesmaterialet finns bland annat en ganska detaljerad redogörelse från Ragunda i Jämtland, där lantbrukaren Erik Jonas Lindberg beskriver anledningar och sätt att sluta använda tobak. Detta är insamlat 1969, men Lindberg pratar om äldre tiders bruk han upplevt eller hört talas om. Han berättar ingående om substitut som användes för att lindra suget: lakrits, kandisocker (= bröstsocker, kristalliserat socker), lakritsrötter och kalmusrötter (kalmus är en växt med bitter smak). Man kunde tugga på kummin eller ingefära, ”ja till och med träpinnar tuggades”. De tre anledningar han tar upp för att sluta är:
- att man ryckts med av väckelserörelsen
- av hälsoskäl ”det var ju en fruktansvärd soppa tobakstuggaren svalde ner”
- att en fästmö ställde ett ultimatum.
Fästmön kunde, om hon kom på sin käraste med att smygkonsumera tobak, blanda ut den med diverse föga smakliga saker. ”Hönsträcket var nog det dominerande härvidlag” alltså torkad och pulvriserad avföring från höns. Hur det smakade ”går inte med ord beskriva – måste smakas. Hur det doftade kring rökaren av slik tobak är obeskrivbart – upptecknaren har känt den odören” skriver Lindberg. Ett annat bra tips kommer från Skellefteå och kräver tillgång till en häst. Kuren går ut på att skava av gammal hästsvett från under selarna och sedan blanda det i snuset. ”Ett gift som åstadkommer fruktansvärda kväljningar. Anses som nidingsdåd.” skriver den upptecknaren.
Tobak som botemedel
Uppteckningar från landets alla hörn visar att folk i behov av hjälp har försökt göra sitt bästa med det som stått till buds. De mest akuta problemen som man försökt ordna upp med hjälp av tobak är öppna sår. Skär- och huggsår kunde man lägga snus på eller tvätta med varm urin, upplyser oss en sagesman från Uppland. Både snus och urin ansågs stämma blodet, skydda för infektion och läka. Snus och sårskorpa föll sedan bort av sig självt. Det verkar ha funnits en stark tro på att om kuren gör ont så fungerar det: ”det ska svida och bränna och helst lukta illa också”, har insamlaren noterat. Värt att påpeka är att hela den här accessionen är dussintals sidor där författaren är oerhört skeptisk, för att inte säga raljant, mot äldre tiders medicinsk kunskap. Termen kloka gummor används frekvent, men alltid med citationstecken. Ordet kvacksalvare förekommer också.
Vi har dock ett exempel på just ett tillfälle när snus framgångsrikt har använts i sår. Den som har berättat historien är Sven Åkerlind från Fellingsbro, född 1889. Den här olyckshändelsen skedde när hans far och en man vid namn Nord var ute vid en kolarkoja under vintern, och denne Nord ”högg in hela täljyxan såhär i låret där uppe, så han höll på att förblöda”. Det fanns ingen tid till att hämta hjälp, så karlarna samlade ihop allt snus de hade tillsammans ”och dämpade blodet med snuset, fast de insåg att det skulle svida något alldeles förskräckligt.” ”Det talade jag med Nord om innan han vart död här på ålderdomshemmet” säger Sven.
Hade inte Åkerlind varit den gången, då hade jag förgått, så hade jag inte legat här nu!
Andra användningsmöjligheter för tobaken är till exempel tandrelaterade. Uppteckningar om snus mot tandvärk finns både från Hälsingland och Bohuslän. ”Vid tandvärk lades snus på den värkande tanden, vilket resulterade i en svår svullnad upp mot ögat och långt ner mot bröstet. Munnen gick knappt att öppna och varet rann i långa tider” berättar Astrid Karlsson som svar på en frågelista om kloka och botare. Andra problem man tänkte sig att tobak kunde hjälpa mot är ros, kolera och kolik. Led man av magont kunde man svälja röken vid piprökning för lindring. Ytterligare hälsingländsk visdom avslöjar att en smörja av brännvin, snus, svavel och ister som gnids in varje torsdag kunde göra dig fri från värk!
Ransonering
Eftersom mycket av materialet är insamlat i början av 1900-talet så finns det såklart en del berättelser om både fattigdom och krigstid, och hur man bäst kunde blanda ut sin tobak för att den skulle räcka längre. Det finns mycket inspelat material i arkivet, och nedan kan ni lyssna på Carl, en bonde från Norra Solberga i Småland. Han är född 1874 och berättar om en person han kommer ihåg från sin barndom, nämligen knekten Rosen. Knekten odlade både tobak och annat, och som namnet antyder var han särskilt förtjust i rosor.
Annan ersättning för tobak som nämns i olika uppteckningar kunde vara mossa, tussilagoblad, rostade körsbärsblad, torkade lönnlöv. Hade man det knappt kunde man först snusa sin ranson och sen torka den igen och röka upp den. ”Hade en fruktansvärd odör” enligt samma Lindberg som tidigare pratade om att sluta med tobak.
Tobak för alla?
Det är inte bara människor som begagnar tobak! Nej, när vi ändå är inne på folktro så ska ni få lyssna på ett klipp som spelades in i Storsjö socken i Härjedalen. Det är alltså nära gränsen till både Jämtland och Norge.
Här hörde ni alltså berättelsen om en man som var ute på vandring. Han blev tvungen att övernatta i skogen vid ett ställe som heter Dåsberget. Mitt i natten så kom det ett kvinnfolk och ville ha tobak. Mannen hade lite rulltobak som hon fick, och han förstod att det inte var en människa han hade att göra med utan en av de underjordiska. Kvinnan ville ha tobaken fort, hon hade bråttom för innan soluppgången skulle hon vara i Palestina. Hon sa att innan soluppgången skulle han få betalt. På morronsidan när han skulle ner och hämta vatten vid en tjärn så fick han se en stor älgtjur, så det var bara att hämta geväret och skjuta den. Ett bra byte kan man tycka.
Huldra av Theodor Kittelsen (1857-1914), Nasjonalmuseet (CC BY)
Avslutning
De hundratals ortnamn och öknamn som bevarats beskriver väldigt bra hur utbrett tobaksbruket varit. Detaljerade uppteckningar berättar även om odlingens utbredning, vilket är över stora områden i landet. Vi har med ortnamn och personnamn valt att markera var man odlar, var det används, var man kan köpa och sälja och vem som använder det. Arkivmaterialet visar en bred bild av hur tobak har varit en del av vardagen, något som alla har fått förhålla sig till, även de som inte använt det själva. Ritualer har utvecklats kring tobaksanvändande vid både officiella och inofficiella sammankomster. Det har använts som botemedel för allsköns problem, ibland kanske enligt devisen ”ont ska med ont fördrivas”. Man kan också konstatera att uppteckningar och inspelningar om att blanda ut tobak illustrerar den utbredda fattigdom som funnits i Sverige. Tobak har tydligen också varit så viktigt för oss att vi projicerar våra egna behov på andra varelser. Att vi berättar historier om hur de underjordiska är desperata efter tobak säger kanske egentligen mer om oss själva?
Länktips
Snus påverkar ditt språk
Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. (Språket i P1 2023-03-13)
