Våra officiella personnamn utgörs av förnamn och efternamn.
Förnamnen består dels av gamla inhemska namn, dels av namn som lånats in under olika tider. Efternamnsbruket har tillkommit efter utländskt mönster och det är först från och med 1600-talet som bruket av fasta släktnamn börjar växa fram i Sverige.
Våra förnamn är en del av kulturarvet, och vissa namn tillhör det äldsta språkgodset i Norden. I det vikingatida Norden styrdes namngivningen av tre principer: allitteration, variation och uppkallelse.
Många namn har lånats in utifrån. Med den kristna missionen infördes apostla- och helgonnamn av grekiskt och latinskt ursprung. Världsliga lånenamn med tyskt ursprung kom in via Hansan på 1200-talet. Efter reformationen infördes
många bibliska namn av hebreiskt ursprung. På 1700-talet blev franska namn populära, och genom romantikens nationalromantiska strömningar ökade intresset för den nordiska forntiden och så kallade götiska namn blev populära . Under 1800-talet ökade engelskans inflytande på namnskicket. Man kan alltså se att man i alla tider varit mottaglig för influenser utifrån och att namn från olika länder och språk präglat svenskt namnskick under olika perioder.
Namn är en spegel av samhället, och man kan se hur kungligheter, TV, radio, film, litteratur och musik har präglat människors namnval. Ofta påverkar modet (helt omedvetet) människors namnval och modenamn sprids snabbt.