Nästan alla platser omkring oss har ett namn. Alla gårdar, byar, torp och småhus på landsbygden har ett namn. Varje gata har ett namn. Det har även broar, parker, torg, trafikleder och offentliga byggnader. Allt detta ligger i städer, församlingar, kommuner, län, landskap och länder som har namn. Runt och i städerna finns berg, dalar, sjöar, vikar, öar och skogar som har namn. Alla dessa namn på geografiska lokaliteter kallas ortnamn.
Vi använder ortnamn dagligen för att kunna benämna platser i vår omgivning på ett smidigt sätt. Detta behov har funnits sedan urminnes tider, så länge vi haft ett språk. Ortnamn fyller, och har alltid fyllt en viktig funktion i vårt dagliga liv.
Ortnamn har även en annan roll; rollen som historiska källor. De kan betraktas som komprimerade texter eller titthål ner i historien. De äldsta namnen är troligen namn på stora sjöar och öar såsom Vättern och Tjörn. Ortnamn som Lund och Uppsala är minst 1000 år gamla, sannolikt mycket äldre. Lika gamla eller ännu äldre är namn som slutar på -inge, -lösa, -löv och -tuna. Efterleden (dvs. sista delen av ett sammansatt namn) -torp har använts för att beteckna nybyggen under vikingatid och tidig medeltid (ca 800–1300). Namn på -ryd, -red, -röd går ibland tillbaka till vikingatid, men de flesta namn i denna namngrupp är medeltida. Detta namnelement har den ursprungliga betydelsen ’röjning’.
Ortnamn är bildade av element som finns i ordförrådet. När man tolkar namn tar man först reda på vilket eller vilka ord som ingår i namnet. Eftersom språket ändrats under tidens gång och namnen förvanskats, slipats av och ibland missuppfattats kan det vara svårt att se vilka ord som ingår i ett gammalt namn. Därför bör man, när man tolkar ortnamn, utgå från de äldsta skriftliga beläggen. Det lokala uttalet av namnet (dialektuttalet) kan också ge ledtrådar till namnets tolkning, och givetvis måste tolkningen stämma överens med ”verkligheten”, dvs. förhållandena på platsen.
