Blodmat

I självhushållets tid var det viktigt att allting togs tillvara efter slakten, och blodet var det första man tog hand om. Från blodet gjordes exempelvis blodpalt, blodkorv, blodpudding och svartsoppa.

Blodkorv.

Blodet togs tillvara

Det är stor skillnad på hur man ser på blodmat runt om i världen. Vissa religioner förbjuder sina utövare att äta blodmat, medan blod på andra håll utgör en viktig näringskälla. Så har det också varit här i äldre tid, även om de flesta i dag mest känner till blodpudding.

Under självhushållets dagar var det viktigt att ta hand om hela djuret och blod togs tillvara från svin, nöt, får, ren och fågel. Även från vilda djur, som säl. Blodet var det första man tog hand om. Djuren stacks för att det skulle kunna komma ut så ostört som möjligt. En person, vanligtvis en kvinna eller ibland ett barn, hade till uppgift att vispa blodet så det inte skulle koagulera. Nu skulle det tillagas på olika vis. För direkt konsumtion gjordes blodpalt eller blodpannkakor, där man blandade blod i smeten. För kommande behov bakades paltbröd och stoppades blodkorv.

Blod kunde också torkas för att användas vid senare tillfälle. I en uppteckning från Gällivare beskrivs hur renblod sys in i renmagar och hängs i visthustaket för att torka. Det torkade blodet kunde sedan stötas och vispas ut i kallt vatten. Det användes till bland annat blodpudding och blodplättar.

Blodpalt, blodklabb, blodkams

Blodpalt har gjorts i hela landet. Smeten bestod av blod och kornmjöl, ibland rågmjöl. Mjölet kunde också ersättas av råriven potatis. Paltarna kokades i vatten och åts direkt. I södra Sverige kallas de bara palt, medan de i norra Sverige kallas blodklabb, blokams eller blodpalt, för att skilja dem från annan kams eller palt (som du kan läsa mer om på sidorna om mjölrätter).

Från Uppland finns uppteckningar om surpalt. Man lät helt enkelt paltdegen på rågmjöl, blod och vatten stå och surna innan paltarna gjordes. Paltbröd har varit mycket vanligt i hela landet. Det finns ett flertal recept i Matkults kokboklänk till annan webbplats. Det vanliga var att de bakades ganska tjocka på rågmjöl, men i norra och västra delarna av landet förekom att blodet blandades med havre- eller kornmjöl. De blev då inte jästa, utan bakades tunnare. Paltbrödet torkades i taket och förvarades i visthusboden. Det blöts sedan upp i kokande vatten och äts med fläsk och vitsås. En rätt som många fortfarande uppskattar.

Blodkorv, svettekorv och svartkorv

Blodkorv har tillverkats över hela landet, även om den tycks ha en särställning i Skåne. På vissa ställen i landet kallades blodet man samlade upp vid slakt för svett, därav benämningen svettekorv. Blodkorven kunde också kallas svartkorv. När blodet svalnat och silats blandades det med råg- eller kornmjöl, eller en blandning av mjöl eller riven potatis, ibland olika typer av gryn. Smeten fick stå över natten innan den stoppades i grova fjälster eller i våmmen. I samband med korvstoppningen kunde också bitar av talg eller ister stoppas i.

Blodkorven kunde kryddas med timjan och mejram, timjan och nejlikor eller peppar, lök och timjan. Framförallt i Skåne är det fortfarande vanligt att söta blodkorven med sirap, russin och äppelbitar.

När blodkorven stoppats i fjälster eller i våmmen, skulle den kokas. Då gällde det att den inte sprack. För att undvika det kunde man sticka en smal pinne i korven eller sticka den med en nål. Man trodde också att det kunde hjälpa att lägga ner mjälten, som annars var oanvändbar, i koket. Den kallades då ”pölsefrälsare”. Blodkorven åts nykokt eller stekt i fläskflott. Det förekom också att den torkades i bastun.

Blodpudding

I dag är blodpudding den vanligaste blodmaten. Den finns belagd från 1700-talet, men blev lättare att tillaga när järnspisen blev vanlig efter 1860. Då fick man tillgång till en ugn som nästan alltid var varm, där puddingarna kunde gräddas. I Matkult finns flera recept på blodpudding. Ett av dem är från norra Finnskoga, Värmland och här kallas den ”blodrisk”. Alla recept innehåller rågmjöl och lök, men det kan vara både mjölk och svagdricka. Kryddorna varierar: nejlika, mejram eller ingefära. Fettet kan vara ister, njurtalg eller annat flott. Ibland ska puddingen koka i vattenbad. Blodpudding åts varm, oftast med lingon, och det som blev över kunde stekas upp nästa dag, så som vi idag är vana att äta industriellt framställd blodpudding.

Flickor med vita förkläden uppställda framför kameran i ett kök.

Alla tiders vardagsmat. På svarta tavlan bakom flickorna som har skolköksundervisning i början av 1900-talet står ett recept på blodpudding. Kanske var det dagens uppgift? Fortfarande i dag är blodpudding en välbekant rätt för många barnfamiljer. Foto: Ida Österlind/Trelleborgs museum.

Svartsoppa

Av både gås- och ankblod gjordes svartsoppa som skulle räcka hela julen, helst till påsken. På ställen med många gäss ville man helst ha en hel tunna med svartsoppa. Att äta svartsoppa tillsammans med gås är en senare tradition, som faktiskt uppstod i Stockholm i mitten av 1800-talet. Svartsoppan får sin speciella smak genom att den innehåller vinäger och socker, ingefära, kryddnejlika och konjak. Men den förekommer i många olika varianter och den färdiga svartsoppa som säljs i dag är gjord på svinblod.

För att blon dänna stengen ju

I den här inspelningen från Stenträsk, Jörn, i Västerbotten berättar en kvinna född år 1896 om hur blodet togs tillvara efter slakten.

Översättning

Intervjuare (I): Jag tänkte på blod… maten. Man tog ju rätt på blodet då man slaktade.
Kvinnlig informant (KI): Jo. Jodå.
Int: Vad gjorde man av…
KI: Och fettet från fåren och eh… vomfettet, allt! Jaa, i pannkakan, och skar dit då nåt fett från får… det där fårfettet… i bloddegen och, och, och gräddade och det blev riktigt… det blev riktigt gott, men då ska man inte ha mjölk, då ska man ha vatten.
Int: Mhm.
KI: För att blodet där stelnar ju så att det passar inte att ha mjölk och så blod, utan då ska man ha vatten. Jag brukade… sen jag började laga till själv så brukade jag då hellre då ta i ett ägg i vattnet, och så blodet. Då blev den mycket (mörare) och, och, och godare pannkakan. Så nog var det frågan om att ta tillvara alla delar av… ja av både större kalvar och grisar och får och det blev taget allt, tarmar och det blev taget och alla delar utav den och då gjorde vi ju blodkorv och…
Int: Mhm.
KI: Då skulle det ju vara blod.
Int: Hur gjorde man blodkorv?
KI: Jaa det… Förr i tiden så brukade vi… vi brukade riva… i korven och så ha kornmjöl, och så skar vi dit fårfett eller nånting sånt om vi hade, liksom. Så då blev den ju ännu godare förstås och så… Men, men nu, nu har de ju om än de gör blodkorv så tar de i hälften vetemjöl och hälften kornmjöl, och bara, bara vatten och blod och så det där.

Transkribering

Intervjuare (I): ja tänkt på bLo (..) matn / man to ju rätt på bLon / då man slakte
Kvinnlig informant (KI): jåo / jåoda
Int: va jort man bortur
KI: å faita bårtte faara a eh (..) wamfaita allt / jaa / uti pannkakurn a / skar dit da na fait bortur faar (..) faarfaita denna (..) uti bLodegen a a (..) a gredde å he wart riktet (..) he wart riktet gått men då ska man int ha mjöLka då ska man ha vattne
Int: mhm
KI: för att bLon dänna stengen ju s att e paass int a ha mjöLka åsse bLon / utan då ska man ha vattne / i bruka (..) sen i for (..) re dell själv se bruke i da heller da he dit e aegg uti vattne / åsse bLon / då wart hon myttje (mörare) å å å goare pannkakurn / se no war e frågan om ta at all daila bårtti (..) ja bårtti både störreaktia kaLva a grisa a faara a he wart tajje allt tarma å he wart tajje å all dela utta n å da djort we ju bLokorven å
Int: mhm
KI: da skull e ju wara k- bLon
Int: hur jort man bLokorv
KI: jaa he / farr i tin se bruke ve (..) ve bruke riiv (..) uti kårven asse ha kårnmjöLe / åsse (..) skår ve dit faarfaita helle nanting sånt om ve haadd liksom / se da wart n ju än goare förstass åsse / men men nu nu haa dem ju om än dem djera bLokårven se heva dem (..) dit häLftn vetmjöL å häLftn kornmjöl / å barra (..) barra vattne å bLon åsse de där

Röster från arkivet

Dalarna

Blodpalt.

Kornmjöl blandades i blod och knådades till en tämligen hård deg och av degen tillrundades avlånga bollar med händerna. Denna palt kokades omedelbart i vatten och torkades i såll på stänger i stugutaket. Stundom formades palten till små runda kakor med hål i mitten som efter kokningen torkades i stugutaket, uppstuckna på träkäppar.

Paltbröd

”Paltbrödet” bakades av likadan deg som palten, till tunna kakor, snarlika tunnbröd. Sådant bröd kallades paltbröd. Det upphängdes dubbelvikt på tenor och torkades i härbret. Det förkom ock att degen tillknådades av rågmjöl och blod, i vilken jäst inblandades och då den jäst ut, bakades av densamma grovt bröd och ett hål gjordes i mitten på kakan med korvhornet. Detta bröd upphängdes ock i härbret till torkning.

Berättat av: Näsnissa Samuelsson
Plats:
Orsa, Dalarna

Upptecknat: 1934 (Uppsala 7129)

Se hela uppteckning 7129PDF (pdf, 22.9 MB)

Gästrikland

Blodkorv

Man silade blodet (rörde i lite vatten) och rörde i rågmjöl i tråget. Kryddade med salt, peppar och mejram. Man skulle väta på fingret och prova blodmaten, satte tummen i blodtråget, fasta det inte på tummen så var det bra och färdigt att stoppa i.

Man sköt i blodmaten i våmmen med en sked, det fick inte var för mycket, för då sprack hon, satte ihop sen med en korvsticka. ---

Sen skulle blodkorven kokas, i en stor gryta eller pannmur i bryggstugan, var det en mindre kittel, fick man koka två gånger. Den skulle koka två timmar efter ett storkräk och pickas under kokningen med en nål, så att den inte sprack. Sen tog man opp den, lät den svalna på ett brödbräde (ett brett bräde som användes att lägga upp de ogräddade kakorna på och sedan även de gräddade, för att de skola svalna i storbak). Sedan blodkorven svalnat bars den bort till boden, vi strödde på lite rågmjöl, så den inte skulle mögla. Det var på hösten de gjordes och de frös fort, så vi tinade upp dem först, när vi skulle ha de. Vi koka opp dom så som vart som nya, och så stekte vi dom i fläskflott, skurna i skivor.

Berättat av: Anna Jolin (född 1855)
Plats: Svartandal, Ockelbo-Åmot, Gästrikland
Upptecknat: 1935 av Imber Nordin-Grip (Uppsala 9399)

Hälsingland

Blodkorv

Man rörde ihop blod och mjöl, kornmjöl förr, sen rågmjöl, till en tjock smet. Den stoppade man i våmmen, som man hade klippt till lagom stora påsar. De syddes ihop med skärnål och lintråd i korvsöm. När man stoppade i korven, satte man fast skinnet med häststift ( = hästskosöm) vid ena kanten av tråget och stoppade i den och sedan satte man ihop den med korvstickor av björk. Därefter kokade man alltsammans i en stor kittel eller i murpannan, så fick det svala i stora tråg, som man bar opp det i häbbret och la på hylla där.

När man skulle äta blodkorven, så kokade man opp den och drog av skinnet och stekte den sedan i stekpanna.

Åts alltid på julmornarna, innan man for i kyrkan till ottan.

Berättat av: RosLena, Lena Greta Ersson (född 1857)
Plats: Rengsjö, Hälsingland
Upptecknat: 1935 av Imber Nordin-Grip 1935 (Uppsala 9317)

Se hela uppteckning 9317PDF (pdf, 26.4 MB)

Lappland

Torkadt renblod

Beredning

Blodet silas och saltas något litet. Det insys därefter i förut väl iordninggjorda renmagar, hvilka sedan upphängas på visthustaket för att torka. De få hänga där från vintern till sommaren.

Då det torkade blodet skall användas, efdrages skinnet. Blodet, som då är hårdt och blankt, sönderstötes och lägges i kallt vatten för att lösas upp, under det man då och då vispar däri.

Det så upplösta blodet användes liksom färskt till blodpudding, blodplättar od, hvilket är en ganska vanlig frukosträtt.

Berättat av: Bonden Dynesius
Plats: Malmberget, Gällivare, Lappland
Upptecknat: Den 13 juli 1898 av Ingrid Bosaeus (Uppsala 29403:10)

Småland

Blodpudding gjordes vanligen på grisblod, men också på kalvblod. När man gjorde blodpudding på kalvblod, gjordes den mest i form, som man satte in i ugnen. Det har mera varit i senare tid, som man gjort så.

Förr när man gjorde blodpudding på grisblod brukade man göra på följande sätt: Man brynte fläsktärningar och lök i lite smör och vispade till detta och blandade i blod, men det fick inte bli så tjockt som till palt. Man hade även i sirap och vitpeppar och nejlikor och dessutom lite god mjölk och rågmjöl, och man rörde om med sked, så att det blev blankt. Sedan lade man en fin handduk i en bunke, och däri hälldes alltsammans och handduken knöts om massan och ett snöre bands om handdukens hörn, och sedan sänktes handduken med massan ner uti kokhett, saltat vatten, och så fick det stå och puttra ett par timmar. Sedan välvde man upp puddingen och åt den, och då var den så god. Man kunde ha haft i lite jäst i massan också. Puddingen blir lite pipigare då.

Blodmunk, blodmunkar, gjordes efter kalvblod. Blodmunkar skulle lagas till med blod istället för med mjölk. Bara en liten smula mjölk tillsattes och så lite vetemjöl. De gräddades som tunnpannkakor och åts med smör till.

Blodplättar gjorde man också. Det var små plättar, också av kalvblod, och de åts också med smör till. Vetemjöl användes alltid i smeten, när det var kalvblod.---

Berättat av: Fru Klara Gustavsson (född 1883)
Plats: Hummelstad, Hallingeberg, Småland
Upptecknat: 1951 av Carin Haeggblom (Uppsala 21575)

Se hela uppteckning 21575PDF (pdf, 9 MB)

Uppland

Blodkorven stoppades på samma sätt. Men som dessa tarmar voro grövre – stortarmen – så måste man ha ett större korvhorn. Blodkorvens ändar syddes ihop med en stoppnål, men grynkorvens ändar vek man blott inåt tarmen, så höll den ihop. Blodkorven kokades, då man slaktat. I den lades bitar av färskt fläsk. Den var god att äta och så mättande. Kall stektes den upp i flott och åts som sovel till potatisen. Blodkorven åts snart upp, men stångkorven kunde man ha att koka ännu då sommaren kom. Korv kokades till rotor och potatis. Den åts till middag och till frukost också. Den låg okokt i saltlake i en bytta i matboden.---

Berättat av: Agnes Westerberg (född 1896)
Plats: Arholma, Björkö-Arholma, Uppland
Upptecknat: 1946 (Uppsala 18263)

Se hela uppteckning 18263PDF (pdf, 25.3 MB)

Ångermanland

Själblon får man blanda dubbelt så mycke som koblon, så stark är han. Vi baka blobrö utav själblon.

Berättat av: Hedda Öberg (född 1855)
Plats: Norrbyn, Ulvön
Upptecknat: 1935 av Ella Odstedt (Uppsala 9422)

Se hela uppteckning 9422PDF (pdf, 54.5 MB)

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    Uppdaterad 15 mars 2021

    INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

    Isof, Institutet för språk och folkminnen, är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.


    Gå till institutets webb: www.isof.se