Nödbröd

Nödår, klenår, svagår, oår, hårdår... Under nödåren på 1860-talet blev barkbröd vanligt. Men bark och andra mjölersättningar har alltid använts vid sämre tider.

Värmländskt barkbröd från 1786. Foto: Bertil Wreting/Nordiska museet (CC BY-NC-ND)

Ur hand i mun

Äldre tiders naturahushållning innebar att de flesta människor levde ur hand i mun och många befann sig ständigt på marginalen. En sen sommar och en tidig vinter kunde resultera i att skörden slog fel. Omständigheterna skilde sig förstås åt mellan olika landsändar och mellan välbeställda och fattiga. Bara mellan 1740 och 1809 inträffade tre perioder av svår missväxt och svält, samtidigt som landet låg i krig.

För att skapa en beredskap inför nödåren, startades sockenmagasin, som fungerade som en sparbank, med möjlighet att lämna in och låna ut spannmål. Magasinet drevs av bönderna i en socken och föreståndaren för magasinet utsågs av sockenstämman. De flesta sockenmagasin startades dock inte förrän under 1800-talet.

Hungerslagorna gingo i svältkroken

Brist på spannmål uppkom ofta och att blanda bark, ärter, bönor eller potatis i brödet, var inte något som bara gjordes under nödår. Uttrycket ”hungerslagorna gingo” talar om hur tomt det kunde vara vid Olsmäss 29 juli, Olsmässkroken eller svältkroken eller brödskarven, som tiden också kallades för.

I vissa trakter, som västra Dalarna, blandades alltid bark i brödet. När man sedan i början av 1800-talet började odla potatis, kom den att ersätta barken och på många håll bli det dominerande brödämnet. Men barkbrödet lever fortfarande kvar som en symbol för nödår och svält, trots att det knappast har använts efter 1870.

De sista stora nödåren

I våra arkiv finns ett stort antal uppteckningar som handlar om de sista stora nödåren i Sverige, som inträffade 1867 och 1868.

De som berättar är födda på 1840- och 50-talen och var barn eller unga när nöden var som störst. Många olika slags nödbrödsämnen kom då till användning. Man tog helt enkelt det som fanns, som halm eller torkade ljungknoppar, mossor och lavar som kunde skördas även på vintern. Så fort de första hasselhängena och hasselknopparna kom fram på våren skördade man dem och blandade i brödet. På många håll i landet, liksom under alla tidigare nödår, blandades bark i brödet. Det är den inre barken, kambiet, som används och den rivs på våren, när träden savar. Vanligast har varit tallbark, men även barken från gran, björk, alm, bok, lind och sälg har använts.

Teckning från tidningen Fäderneslandet 1867. Tidningen kritiserade myndigheternas hantering av nödhjälpen till Norrland.

I Norrland var svälten som störst och man satte igång nödhjälp, som innebar att den svältande befolkningen fick utföra olika slags arbeten för staten. Det handlade oftast om t karda och spinna ull, att väva vadmal eller att sticka strumpor. Arbetet ersattes med mjöl och pengar. I många fall utnyttjades hungrande människor att arbeta för en ringa ersättning och för undermåligt mjöl. Mjöl köptes också från Ryssland. De kom i en slags grova säckar som kunde fungera som mattor och begreppet ”ryssmattor” förekommer i en del uppteckningar. Myndigheterna propagerade för användning av islandslav och svamp. Islandslaven kom till användning på många håll, men svampen blev inte accepterad som människoföda.

Barkbrödets innehåll

Linné skrev om barkbröd: ”Intet bröd är så mycket i extraordinärt bruk eller så allmänt nödbröd som detta, varför det ock årligen över mesta Nordanlanden och Dalarna i otrolig myckenhet tillagas. Folket uppehåller ej allenast sig häraf, utan ock bliva ofta äraf korpulenta, ja, längta härefter.”

Hans lärjunge Anders Retzius, intog en mer kritisk hållning till barkbrödet: ”en usel föda, varmed de knappast kunna uppehålla livet, och varav de alltid när de någon tid därav levat, få en uppblåst kropp, blek och svartblå hy, stora och hårda magar, förstoppning och till slut vattensot, som ändar eländet.”

Barkmjöl är mest en ganska svårsmält utfyllnad, men innehåller stärkelse, riboflavin, järn och en stor mängd kalcium och c-vitamin. Tillräckligt mycket för att kunna motverka skörbjugg. Idag har man upptäckt att barkmjöl sänker kolesterolhalten och därför har industribagerier börjat baka bröd med inslag av barkmjöl. Barkbröd har i alla tider använts av samer och allmoge oberoende av varandra, med olika metoder, fram till 1870-talet.

Kvinnor som skalar potatis till brödbakning i Sollerö, Dalarna (Uppsala, 2189).

Potatisen tar över

Anders Retzius, Jonas Alströmer och andra propagerade för att potatis skulle användas som nödbrödsämne istället för bark. Man hade bland annat kunskap om hur Irlands befolkning lärt sig att överleva på potatis i olika former. År 1733 skrev Jonas Alströmer:

”Man kokar dem allenast till dess de äro kokte, och huden avlossnar, då tager man bort det tunna skinn, som sitter omkring dem, och knådar dem så sönder uti ett tråg liksom en annan deg, läggandes därtill en fjärdedel eller så mycket mjöl, som utan vatten uti deras saft bekvämt låter sig inknåda.”

Potatisbrödet slog igenom och sågs verkligen som en ersättning för barkbrödet. I Värmland och Norge, där potatis heter jordäpplen, kallades det äppelbröd. I Dalarna och södra Norrland kallades det päronbröd. Än idag används i vissa delar av Dalarna samma recept som Alströmer beskrev.

...en usel föda, var med de knappast kunna uppehålla livet, och varav de alltid när de någon tid därav levat, få en uppblåst kropp, blek och svartblå hy, stora och hårda magar, förstoppning och till slut vattensot, som ändar eländet.

Anton Retzius, Linnés lärjunge, om barkbrödet

Lästips

Smaka Sverige: Barkbrödlänk till annan webbplats

Nödåren 1867–1869

År 1867 var våren extremt sen och sommaren ovanligt kort vilket ledde till missväxt i Norrbotten och andra delar av Sverige och Finland. I Sverige drabbades framför allt Norrbotten och det räknas som den sista stora hungersnöden i Sverige.

Länkar

SVT:s Öppet arkiv: Ett satans år – dokumentär om nödåret 1867länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Röster från arkivet

Dalarna

I ortens mål har ordet svagår betecknat missväxtår. År då skörden var bra omnämnas som godår. ---

Nödbröd kallades det bröd som tillreddes under svagår oberoende av vad det var gjort av. Som ersättning för mjöl har använts: skav, rovor, potatis, halm, vitmåssa och mäsk. Dessa ersättningsmedel användes årligen tills omkring 1850 härefter bara under svagår: sista gången som förekommit är 1868. ---

Bark: som födoämne för människor användes enbart tallbark=skav. ---

Barkens insamling och behandling: Slät furubark kallas gladbark och skrovlig grovbark. Att taga furubark kallas löp skavä. Man följdes åt i byalag till barktäkt, efter storskiftet 1846 tog man bark var och en på sitt. Träden fälldes med hjälp av yxa merendels hjälptes två man åt om ett träd de höggo från var sin sida, stubbarna blevo omkring en meter höga, man tog de slätaste och kvistrenaste man fick tag i, särskilt hedskog. Först efter att man fällt omkull det de ansågo sig behöva barkades träden, i detta arbete deltogo även kvinnorna. Ringar uppristades på ca 1 meters avstånd från varandra dessa gjordes med täljkniv. För att få lös skavu=barkstycket användes skavstjitu den var förfärdigad av järn ca 2 tum framme i eggen, som även slipades, skaftet var böjt ungefär som en träsked och slutade med en pipa i vilken insättes ett skaft. Värsta barken frånskiljdes i skogen. De avbarkade stammarna kallades skavlångur, de ansågos som dåligt byggnadstimmer och användes mest som ved. Innerbarken = skavä frånskildes omedelbart, härvid användes skavknäjven, den var gjord av en gammal lie. Barken hässjades i regel under tak där fick den torka ordentligt, om den hässjats under bar himmel och det regnade på den blev röd och ful. När (man) skilde på inner- och ytterbark lade man skavu över knä, ytterbarken skrapades bort med skavkniven denna fick ej slipas vass. Barken urlakades vid sjön eller ån härunder förvarades den i såar. Torkningen försegick i båstugun = bastu. Den finaste skaven fick man vid roten, de nedersta barkstyckena kallades barkasser. Endast den glada barken användes åt kreaturen, den fick torka i hässjor, sönderhackades lades i byttor i lag med halm.

Barkmjöl och barkgryn: Den torra barken hackades mycket fint med ackjärn = huggjärn på en stabb. Mjölet man fick kallades barkmjöl. Det har förekommit att man tillsammans malde bark och hela sädeskärven avhuggen ett stycke under axen sålunda en blandning av bark, korn, halm och agnar. --- Ovan nämnda blandning torkades först i bastun.

Barkbröd: Barkbröd kallades skavbrö, det utbakades till kakor och bullar = tjockbull samt gräddades i ugn. Barkmjölet utblandades med kornmjöl, rågmjöl och mäsk. Degen fick nödig seghet av rågmjölet, samt kokat linfrö, den saltades något men brödet var sött, det förvarades vikt över en brösticka i härbrä. ---

Bröd av andra nödbrödsämnen än bark: Det var särskilt råg som uppblandades med ax och halm, mjölet kallades rumjöl, degen tillreddes som för vanlig tunnbröd, som bindämne i eller sega hade man avkok på linfrö, brödet utbakades så tunt som möjligt var.--- Av mäsk bereddes mäskbrö, degen gjordes av mäsk, rågmjöl användes under utbakningen. I övrigt har bröd även beretts av havremjöl.

Till slut ett par historier berättade av en nu 84 (årig) gumma i Nusnäs. Ovannämnda gummas gammbelmormor (mormors mor) har för sin dotter berättat bla följande upplevelse: hon mindes från sin ungdom då de på sju (år) i följd icke fått tillräckligt med korn utan måste äta barkbröd. Folket blevo så undernärda att de dogo i stora massor. Och de friska fingo bära på lik om söndagsmorgnarna till kyrkogården allt vad de rådde (så mycket de orkade). Ja de blev så svånger = utmattade så de ”årkä int kvidå inni tjörtjon =förmådde inte sjunga med i kyrkan.

Samma 84-åriga gummas farbror kallad Mitjåls Lass var ännu vid 70 års ålder om somrarna i Stockholm och arbetade på jordbruk. Han blev härvid en gång tillspord av en ärrgubb=herreman hur de buro sig åt i Dalom när de kunde bli så gamla. Gubben svarade: Du ädd sku jätå bartjän å drick vattnä släckså ig, ädd du livå ivinnerligga. Men du jät för fett å dö drick fö sött, fö dö råtnär du sund livänndäs. (Du skulle äta bark och dricka vatten som jag, hade du fått leva i evighet. Men du äter för fett och dricker för sött, därför ruttnar du sönder levande.)

Berättat av: By A Andersson (född 1874)
Plats: Mora, Dalarna
Upptecknat: 1934 (Uppsala, 7328)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 2.8 MB)

Fler röster från Dalarna

Förutom bark för utdrygning av mjölet, har även använts rovor, kålrötter, potatis, halm, vitmossa och mäsk. Som segnad i den alltför lösa degen användes avkok av linfrö. 

Berättat av: By A Andersson (född 1874)
Plats: Mora, Dalarna
Upptecknat: 1933 (Uppsala, 6662)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 3.8 MB)

 

Bark har jag flera gånger varit med föräldrarna att löpa eller taga. Stamholmen i Öster Dalälven, mellan Bredvad och Åsbron, var en omtyckt plats härtill, enär det var så bekvämt att frakta barkrullarne i båt ner till Åsen, der man hässjade barken i vanliga hässjor invid gården, der den efter 2 à 3 veckor var torr och färdig, slås sönder på en huggkubbe å ladulogen samt malas. Jag var ju den tiden endast barnet, men jag vill minnas att det skulle undergå en process som kallades littja och bestod i att dra ur kådan, innan bakning skedde. Genom myndigheterna hade blivit hitskickat något sjöskadat mjöl, i bastmattor, som man kallade ”Ryskt rågmjöl”, som luktade hemskt illa. Eget att ej alla blevo sjuka av sådant. Men bättre fanns ej att få. Så värsta året 1867, var någon hit och lärde allmänheten även att ta islandsmossa, som samlades i mängder och som rensades, och genomgick flera behandlingar, innan det var färdigt att begagnas. Det har dock icke kommit i mitt minne, hur det behandlades, men brödet var tvunget bli tjockt som palt, om det skulle hålla ihop. Jag var med och plockade mycket islandsmossa år 1866-67, till brödföda. Mjöl av ben, bark och islandsmossa som människoföda upphörde nog 1867-68.

 

En höst eller eftersommar 1868 var ock till Åsen en del herrar och damer kanske en kommission, som bodde i Knutgården, vilka skulle ära allmänheten tillaga och äta svamp. Det tycktes dock ej tog sig något ut, ty det var blott någon ung, som mer på roligt, stekte någon bollsvamp i smör. Och någon murkla.

Plats: Älvdalen, Dalarna
Upptecknat: 1929 av Per Backlund (Uppsala, 2282)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 2.7 MB)

 

Innan barken skulle malas till mjöl, tröskade man sönder den på loggolvet med slaga, varefter man malde den i de vanliga skvaltkvarnarna som funnos i bäckar och åar.--- Som benämning på barkbröd hade man endast barkbrö. Dessa bröd bakades till bullar i den tjocklek som de av annat mjöl bakade.--- Bröd av enbart bark har icke förekommit. I regel blandade man ut barkmjölet med rågmjöl.

 

Syrgräs, rögras. Man torkade det och repade sedan med fingrarna av fröknopparna, som man därefter förmalde till mjöl. Detta att repa av knopparna kallade man att risspa. Det med syrgräs blandade brödet kallades rögrasbrö. De äldre, som under sin barndom ätit av detta bröd säga, att det rätt behandlat kunde bli mycket välsmakande och kunde betraktas som en delikatess i jämförelse med annat bröd man många gånger fick äta.

Berättat av: E. Sporre
Plats:
Äppelbo, Dalarna

Upptecknat: 1932 (Uppsala, 3808)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 3.6 MB)

 

Utom sädesslagen bakades av gråärter, rovor, pärur, agnar, drösi, barkmjöl, mäsk, drank, tomma ax och övre delen av halmen, surstrånkar (ängssyra), linknopp, landhagre och tallskott.

Plats: Rättvik, Dalarna
Upptecknat: 1928 av Erik Berg (Uppsala, 1613)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 4.9 MB)

 

Som utdrygning har man använt bark eller torkade potatisskal och fiskben kunde malas till mjöl.

Plats: Venjan, Dalarna
Upptecknat: 1930 av Brita Lennes (Uppsala, 2584:1 och 2682:1)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 6.5 MB)

Dalsland

Till lavbröd eller mjöl togs både renlav och granlav. Den rensades från jord och ris och så lutades den i två eller tre dygn i vanlig asklut. Man rörde om i laven varje dag. Sedan kramades den ur luten och lades i rent vatten och fick stå och draga så länge tills vattnet inte hade någon besk smak. Laven kramades väl ur och vatten byttes varje dag. Denna massa kunde sedan användas till soppa tillsatt med rötter och potatis eller till gröt eller välling med salt och mjöl. Om laven torkades och gnuggades fint och siktades samman med salt och kummin blev det rätt gott bröd så att laven skulle vara mycket bättre att blanda bröd med än bark sa min far men det var ett omständligt arbete med både bark och lav innan den kunde ätas.

Berättat av: Maria Aronsson (född 1865)
Plats: Råggärd, Dalsland
Upptecknat: 1947 (Uppsala, 18872)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 3.2 MB)

Gotland

I gamla tider, då det var nöd, hade man plockat hasselknopp (hasselns icke utslagna hängen) och lagt i brödet. Det hade Rudolf Österbergs mormor talat om att man gjorde nödåret 1868. En del hade rivit tallbark, men det var ej så bra som hasselknopp.

Berättat av: Anna Österberg (född 1886)
Plats: Lokrume, Gotland
Upptecknat: 1942 av Herbert Gustavson (Uppsala, 15394)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 3.1 MB)

Fler röster från Gotland

Bröd bakat av mjöl i vilket iblandats korn, havre, ärter, bondbönor eller potatis användes när det var dåliga sädesår. I nödåren tog man till hasselknopp.

Berättat av: Josefina Myrström (född 1873), Alina Hejdenberg (född 1868), Teresia Hansson (född 1882)
Plats: Garde, Gotland
Upptecknat: 1948 av Alma Nyström (Uppsala, 19245)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 3.6 MB)

 

År 1868 var ett mycket svårt nödår på Gotland. Vid hemmet i St Allmungs, som var en av de bättre gårdarna i socknen med 3/8 mantal, var det så knappt med brödfödan att man måste ta till barkbröd. Man tog den vita saven närmast träet kring barken på tallarna och torkade i ugnen. Därjämte plockade man hasselknopp i ängar vid Solstäder, som även den torkades i ugnen, rostades och blandades med mjölet. För att i någon mån göra brödet sötare, borrade man hål i björkstammarna och tappade av björksaften den så kallade ”bjäskväldu”, som man tillsatte degen.

 

En kvinna från Getarebyn i Hablingbo var en gång 1868 på besök i sitt hem i Silte socken. På återvägen till hemmet gick hon den sekelgamla färdevägen genom ängarna norr om Petes och Hallvards gårdarna i Hablingbo. Hon passade på att plocka lite hasselknopp, som hon skulle ha att dryga ut barkmjölet med. Nu förhöll det sig så, att den gamla vägen gick över Hallvards gårdsplan och genom en gårdsport åt söder som kallades ”Hallvards leilporten”. Då nu kvinnan kom in på Hallvards gårdplan, råkade bonden på gården vara där. Han frågade henne varifrån hon fått hasselknoppen? Hon svarade att hon plockat dem i Hallvards äng i ”Stänkar”. Då tillhör den mig, sade han och tog både korgen och hasselknoppen av kvinnan.

Berättat av: Petter Ahlin (född 1860)
Plats: Havdhem och Hablingbo, Gotland
Upptecknat: 1978 av Edvin Lindqvist (Uppsala, 31188)

Hälsingland

Illermjölksgröt

Rötter av ”elemjölka” (eller illermjölk eller mönsk = mjölkört) torkades och maldes. Mjölet blev nästan vitt som vetemjöl. Av det kokades vanlig vattgröt.

Det berättas att en bonde var skyldig för skatt. Grannarna tyckte synd om familjen och tyckte inte att länsman skulle gå dit och kräva dem men han gick ändå. När han kom dit satt de och åt vit fin gröt. Länsman trodde det var vetemjölsgröt och tyckte att de kunde betala när de hade råd att äta så fin gröt. Länsman blev bjuden att äta av deras gröt. Gröten var besk och stark och länsman gick utan att bry sig om att kräva dem på skatten.

Berättat av: Signe Widholm (född 1892)
Plats: Bergsjö, Hälsingland
Upptecknat: 1930–60 (Uppsala 25517)
Se hela uppteckningen:

Jämtland

De ämnen som i Lits socken varit kända som utdrygningsmedel för mjöl äro: bark av tall och gran, rågax, kornax, ärterris, agnar, potatis och kålrötter. Lav användes också, sedan dåvarande landshövding Asplund lärt ut, att man kunde baka bröd därav, men det blev senare på grund av ett inträffat dödsfall förbjudet.

Även då det var bättre årsväxt och man fick säd på åkrarna, så användes det bästa till frösäd och till bröd endast smått, sämre korn, ---ofta utdrygat med bark. Åtminstone var detta fallet hos de fattigare familjerna.

På 1860-talet var det flera klenår i följd, och man fick äta barkbröd lite till mans. Men efter 1870 torde barkbröd ej ha förekommit. Det började upphöra i och med järnvägens tillkomst och undsättningslånen söderifrån. Man fick stora mängder ull att spinna och den spunna ullen lämnades sedan som ersättning för den spannmål man fick.

Även med höet åt kreaturen var det ofta klent beställt. Egentligen var det ju endast åkerrenarna som gåvo riktigt hö. För övrigt fick man ta, vad som växte på myrarna. Men detta räckte ej till utan man fick även använda småtall, granris och löv av olika slag åt kreaturen. Och detta förekom ej blott under klenåren, utan var regel och fortlevde långt efter barkbrödets dagar.

Bröd av granbark: Om våren, när det löpte, ansågs det vara lämpligaste tiden att insamla barken. Man hade inga särskilda gemensamma ställen för barktäkt, utan varje hushåll tog barken på gårdens egna skiften--- Man fällde granen och kvistade den. Sedan ravlade man av ytterbarken. Ravlet, det redskap som därvid användes, var ett slags barkkniv, bestående av ett knivblad med skaft i bägge ändar. Detta arbete med ytterbarken var det tungsammaste. När det var gjort, skar man med en kniv skåror runt trädstammen på ett avstånd från varandra av ända till 2 à 3 meter; dessa skåror förbundos sedan genom en skåra i trädets längdriktning. Därefter fläkte man upp barken med hjälp av ett redskap. Det liknade en träspade, alltså bestående av ett skaft som nedtill var utbrett till en skiva, något böjd för att passa efter träets rundning. Om det löpte lätt, använde man ofta endast händerna, åtminstone hade barnen, då de fingo följa med, inget annat redskap. På det viset fick man barkstycken som voro av en bredd lika med trädets omkrets och ända upp till 2 à 3 meter långa. Dessa stycken hemforslades. Efter hemkomsten upphängdes de i hässjor. Man bredde ut barkstyckena – detta för att de skulle torka bättre – vek dem på mitten och hängde upp dem, de kortare på de nedre roorna, de längre högre upp på hässjan. Detta arbete kallades att hässja upp barken. När den hängt en tid, fraktades den till bastugan där den lades på bastulaven och torkningen fortsatte med hjälp av eldning. När den var tillräckligt torr, fraktade man den till logen, där den tröskades med slaga, så att den krossades i småbitar, tömdes i säckar och kördes till kvarnen, och så fick man barkmjöl.

Brödbakningen: När man skulle till att baka av barkmjölet, måste man först ”vassdra” det för att få bort den beska kådsmaken.--- Man hällde därför vatten i ett kar och slog mjölet i. Där fick det ligga ett par dagar. Under tiden sjönk det ner till botten. Så tappade man av vattnet. Det fuktiga barkmjölet hälldes i baktråget, man satte till kornmjöl, och därav knådades en deg. Blev det för torrt, satte man till mera vatten. Som krydda användes salt. Därefter bakades bröd, ungefär så tjockt som vanligt pickebröd, i stora kakor, som vekos i sex.

Berättat av: Kristina Dalén (född 1849) och Brita Månsson (född 1854)
Plats: Lit, Jämtland
Upptecknat: 1931 av O. A. Gudmundson (Uppsala, 3469:1)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 6.6 MB)

Fler röster från Jämtland

Klenår = dåligt år med fullständig missväxt

 

Svagår = inte fullständig missväxt. Då ett svagår förligger, säger man som så: ”Det bjuder till att vara aldrig så lite uti halmen”.

 

Oår = kan avse vilken näringsgren som helst. Ett ymnigt sädesår kan förvandlas till ett oår genom grödans förstörande av råttor och lämlar eller dåligt bärgningsväder. Tillgången på ripor kan var mycket stor, men ihållande dåligt väder under fångstsäsongen kan förvandla det jaktåret till ett o = otursår

 

Hårdår, ordet avser ofta ett år med andra hemsökelser än missväxt, såsom sjukdom, otur med kreaturen osv och kan följaktligen vara alldeles individuellt.

 

Torrsommar = det är så torrt att växtligheten lider.

 

Kallsommar = kylig sommar, så att växtligheten ej utvecklas som den skall.

 

Alla dessa beteckningar förstärkas ofta med ”stor”: storklenår, storsvagår osv.

 

Den officiella nödhjälpen till Frostviken 1867-69--- Då nöden i Norrland kom till höga överhetens kännedom, satte man igång med nödhjälp, ”kronhjälp”, som man säger i Frostviken, åt den hemsökta landsändans inbyggare. För Jämtlands vidkommande tillsattes en ”Länets undsättningskommitté” i Östersund och ute i socknarna sk ”Arbetskommittéer”. Länskommittén skickade ut till arbetskommittéerna ull och mjöl. I regel skulle de hjälpbehövande erhålla nödhjälp endast i förhållande till och såsom betalning för utfört arbete, vilket bestod i att förarbeta kronans ull till garn, tyg eller stickylle. Men--- i särskilt ömmande fall hade man lov att helt enkelt skänka bort mjölet.

Berättat av: Levi Johansson (född 1880)
Plats: Frostviken, Jämtland

Upptecknat: 1930–31 av Levi Johansson (Uppsala, 3145:5)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 15 MB)

 

De olika brödsorterna – det allra mesta brödet förr i tiden, var ojäst tunnbröd – av sådant hade man två huvudslag: Veckobröd, bröd för vardagarna; härav tre sorter:
  1. Vad man skulle kunna kalla riktigt eller verkligt bröd. Huvudbeståndsdelen i detta utgjordes av såmjöl, mjöl av starkt förorenad slösäd. Detta bröd var riktigt från den synpunkten att det bestod av gusslån, säd, om ock svagt sådant.
  2. Mollbrö. Mjöl av molla och andra ogräsfrön utgjorde huvudbeståndsdelen i detta. Korn- eller rågmjöl, vanligen först kokat till välling, var tillsatt endast till den myckenhet, att degen blev smidig nog att kunna utkavlas. Sådan sammanbindande tillsats benämndes brödhåll. Att vid brödhållets framställande låta mjölet förklistra sig och därigenom erhålla större bindförmåga förstod man sig icke på.
  3. Barkbröd, framställt huvudsakligen av granbarksmjöl. Furan är i dessa trakter så sällsynt, att dess bark icke kommit till användning annat än möjligen på prov någon gång.

De under b) och c) upptagna brödsorterna äro icke att anse såsom nödbröd i den betydelsen att de tillgreps då hungersnöd förelåg. De ingingo tvärtom i den normala hushållningen även under goda år av den anledningen att åkerarealen var så ringa, att man aldrig kunde producera tillräckligt av ren säd till behovet. En och annan i senare tid (60-talet tex) hade nog under goda år kunnat bestå sig bröd av riktigt gudslån, men då måste den tänka på lagring av utsädeskorn ej blott för egen del utan för att kunna hjälpa andra därmed.

Plats: Frostviken, Jämtland
Upptecknat: 1930–31 av Levi Johansson (Uppsala, 3145:3)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 16.7 MB)

 

Här i socknen fanns ett sockenmagasin, vilket förresten i fullgott skick nu står å min gård och än idag av mig används som sädesmagasin. Det är i två våningar, timrat och rätt rymligt. Här upplades säd som lagrades och under klenåren lånades ut åt socknens jordbrukare, förnämligast till utsäde. Efter erhållen god skörd återbetalades det lånta i fullgod vara med ränta som ett vanligt pänningalån. Det fanns också ”stående lån” och säkert lån som aldrig betalades utan fingo avskrivas. En föreståndare valdes av sockenstämman, som hade att ”stå för” och redovisa år ifrån år.

Plats: Marieby, Jämtland
Upptecknat: 1930 av Per Vilhelm Enström (Uppsala, 2456)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 4.9 MB)

Lappland

Det bröd som bakades av furumjöl kallades furubröd. Detta bakades som ojäst tunnbröd men icke enbart av furun utan med tillsats av potatis samt skägglav eller islandslav. Laven kokades först till en simmig välling. Sedan denna kallnat rördes den ut med furumjöl. Jäst användes ej till denna deg. Hade man något rågmjöl eller kornmjöl blandades detta i degen, emedan utbakningen då gick mycket bättre.

Ett annat slags bröd var halmbrödet, vilket också kallades grönbröd. Det bereddes av kornkärvar, som hackades av ända till bandet och sedan torkades i bastun. Efter torkningen fördes hackelsen till kvarnen och av det erhållna mjölet kunde man sedan baka tunnbröd, fast det var svårt att få det att hålla samman, om man ej kunde blanda i något riktigt mjöl.

Palt av målla. Man insamlade ogräsfrö, torkade och tröskade fröna samt malde det hela till mjöl. Av vatten och måll-mjölet gjorde man sedan en fast deg, varav man formade stora kulor, vilka utklappades och lades i kokande saltat vatten. Måll-palt var ganska närande.

Berättat av: Marta Lindgren (född 1844), Josefina Wikberg (född 1850),
Amanda Wikberg (född 1856), Edvard Lundmark (1869)

Plats: Arvidsjaur, Lappland
Upptecknat: 1934 av Agnes Enstrand (Uppsala, 7720)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 4.4 MB)

Fler röster från Lappland

Björkbarken tog vi; det var 66 och 67. Jag var tio år. Vi sågade av klubbar och togo in dem och barnen fingo barka. Först tog man bort nävret och sedan det som var brunt och barken som var vit togo vi; då fick man blöta den först och så stöta den i en timme, så den blev små som korn och så mala det på handkvarnen och så blanda in nå mjölet. Det gick inte att jäsa; och så gräddade vi på en plåt. Det fick vi hålla på med i två, tre år.

Berättat av: Gerd Enequist (född 1856)
Plats: Pieski, Jokkmokk, Lappland
Upptecknat: 1929 (Uppsala, 2261:7)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 2.3 MB)

Norrbotten

Berättat av 77-åriga Maria Boman (fd i Måttsund) rörande vad hon som 9-åring minnes från de hårda nödåren och vad man tillsatte i brödet för att utdryga det. –Vid julen, berättar hon, fick vi var sin limpa av grovrågmjöl att hushålla med under helgdagarna. Det var en läckerhet, som man ej nändes skära för tjocka skivor av. Den ville man skulle räcka länge. Fick man sedan till vardagsmaten någon kakbit av rent mjöl, så var det som ett sovel till det övriga brödet. Barkbröd och halmbröd var det bröd, som i vardagslag lades fram på bordet. Barken togs av tall eller björk, torkades tills den var riktigt mör, varpå den stöttes i ett tråg till småbitar och maldes sedan i någon kvarn till mjöl. Barkmjölet tömdes så i en tunna med sprund, på vars botten man dessförinnan lagt ett filter (av säckväv, handduksväv eller annat tyg). På barkmjölet slogs, för avlägsnande av den härskna smaken, kokhett vatten, och med mjölmassan, som stannat kvar sedan vattnet avrunnit, blandades mattmjöl (rågmjöl ur de ryska mattorna) eller av annat man hade, mer eller mindre efter tillgång, så mycket dock, i varje fall, att baket kunde hålla ihop dvs kunna utbakas. Gräddades så i ugn på vanligt sätt. Halmen som surrogat hackades först i hackelsemaskin, en lådliknande ränna med en lieliknande skärkniv.----Sedan halmen hackats i mycket korta bitar maldes den liksom barken till mjöl, som utan att genomgå barkmjölets filtreringsprocedur, blandades till en deg med sädesmjölet, bakades ut och gräddades, så var halmbrödet färdigt att ätas.

Mjölet måste under och efter det hårda året 1867 tagas från Ryssland. Det var de ryska mjölmattorna som inom dubbel bastväv rymde omkr 20 lisp = 170 kg rågmjöl och betaltes med 3 riksdaler pundet. Det taltes även om undsättningsmjöl, som av namnet måste vara skänkt från sydligare landsändar. För att komma i åtnjutande av detta fick folket tillverka slöjdsaker, skovlar, slevar, etc som de fingo överlämna till i byar och staden utsedda betrodda män. Dessa, som sedermera skulle auktionera bort sakerna och såmedelst göra pengar av dem för vederbörandes räkning, lämnade till dessa i utbyte av spannmål (varibland nämnes mjöl och gryn troligen även omalen spannmål) samt löfte om att få mer efter det att slöjdarbetena auktionerats ut.

Plats: Nederluleå, Norrbotten
Upptecknat: 1935 av August Nordström (Uppsala, 8389)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 14 MB)

Småland

När inte korn eller ens havreblanda räckte till för brödfödan oaktat man också lagat iordning brånar eller svedjeland och skördat råg där, så skaffade man råg från Ryssland – om man hade några pengar att köpa för förstås. Men hjälpsamheten var stor under nödtider, så den som bara hade något av korn i bingen eller sädyrken, så delade han med sig till den som intet hade. Men i många familjer, särskilt där man hade många barn att mätta, hade man det svårt. Man fick, som det hette, fara illa. Ty brödet var ju den förnämsta födan. Det hette att brödet, det var ”bjälken i magen” och om de barn som hade röd och frisk hy på kinderna (voro röbrusta), sade man att de hade brödhy. Kom någon in i en stuga där man hade mer än vanligt många tenar i ”jällhyllan” i taket fyllda med brödkakor, då sade besökaren som så: ”Häa haa ni som möen guss välsignelse och grant brö”. Det bröd man hade var lån från himlen, från den gode guden, gusslån. Om det var så att någon slamsa till piga tappade av brödet i golvet, då ropade hon: ”Gu fölåte me, nu tappte ja brödkakan.”

Av sagesmännen kända genom egna minnen, deras föräldrars berättelser samt av skildringar av Magni Johanssons svåger Johan Magnusson i Ellanda Fotagård, som var född 1833 och dog 1917, uppgives att de ämnen, som veterligen i orten varit kända och använda såsom utdrygningsmedel eller ersättning för mjöl varit: bark, agnar, hösmulor, orensad säd med boss och damm och halmrester, varav man fick sk dråsabröd, hela ax, uttröskade och avslagna ax sk vippor, hasselknopp, hasselhängen, alknopp, björkhängen, ljungfröle dvs torra blomhylsor på ljungväxten, fingnuggad vitmossa, lav från träd och gamla trägärdesgårdar, syrblad och syrfröte, svinmålla samt diverse blad och blommor, som blandades i mjöl till grötkokning.

Berättat av: Magni Johansson (född 1861), Katarina Karlsson (1864),
Augusta Katarina Johansson (född 1864)

Plats: Öja, Småland
Upptecknad: 1937 av Axel Magnusson (Uppsala, 10364)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 4.9 MB)

Uppland

Under nödåret 1867 blandade man bark av asp i brödet. Det året kunde man köpa vetemjöl i ryssmattor. Mattorna innehöll 18 pund mjöl. Från Tyskland kommo mattor med 17 pund rågmjöl.

Berättat av: Erik Mattsson (född 1848), August Jansson (född 1857), J A Lundmark (född 1874), K A Eriksson (född 1864), Johanna Mattsson (född 1850)
Plats: Alunda, Uppland
Upptecknat: 1933 av Julius Ejdestam (Uppsala, 5607)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 10.8 MB)

I skärgården är det ingen nöd. Potatis finns i åkern och fisk i sjön, och bröd kan man vara utan.

Plats: Möja, Uppland
Upptecknat: 1930 av John Westin (Uppsala, 2639:2)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 20.8 MB)

Värmland

Meddelarens mor var med om att äta barkbröd – hon var född 1821. Man tog ”syregräs” (ängssyra: Rumex), tallbark, torkade potatisskal och rågmjöl, blandade tillsammans och torkade i en panna. Sedan maldes alltsammans på handkvarn, bakades till bröd och ”stektes” i panna. Ingen jäst. Brödet, som fick karaktären av pannkaka, kallades ”syregräsglopa”. ”Askegalter”. Av mjöl, salt och vatten rördes ”degtuller”, som stektes i kolen. Man tillgrep detta sätt, när man inte hann baka riktigt bröd.

Berättat av: Johan Hultquist (född 1860)
Plats: Millesvik, Värmland
Upptecknat: 1926 (Göteborg, IFGH709)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 10.2 MB)

Fler röster från Värmland

Det har förkommit att man har använt avtröskade sädesax att blanda i materialet, varav bröd tillretts. Man torkade dessa ax riktigt väl i ugnen sedan malde man dem på handkvarnen och blandade detta i annat mjöl. Detta exempel förkom inte oftare än då man nästan saknade allt annat mjöl. Vid en sådan tid, som då man just går och väntar på att få skära den nya rågen, Olsmässkroken, kunde man få tillgripa detta sätt att baka bröd eller sådana år då man fått missväxt på säden. I de fattigare hemmen kunde man allt som oftast få göra så här och det var för mången barnrik familj glädjebröd, om de ändå hade tillgång till sådant, ty brödet var på den tiden en huvudsak. Hade man inget bröd i huset, då ansåg man sig inte ha något alls.

Berättat av: Eva Johansson (född 1845)
Plats: Bro, Värmland
Upptecknat: 1929 av Ragnar Nilsson (Uppsala, 2187:2)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 8.2 MB)

Västergötland

I bygder, där man hade underskott på råg eller av ekonomiska skäl måste hålla sig till billigare brödföda, blandades rågen med havre. Fick man 1/3 råg till 2/3 havre, blev det ett gott blandsädesbröd, men i skogsbygden fick man vanligtvis nöja sig med ¼ råg mot ¾ havre. Men ännu på 1880-talet förekom rent havrebröd, ja i enstaka fall så långt fram som på 1890-talet.

I bygder, där man hade lämplig jord för potatisodling, drygade man ut rågmjölet med potatis och potatismjöl. Ett sätt var att koka potatisen och att stöta den till mos för att vid knådningen blanda detta mos i degspadet. Potatisen underlättade jäsningen. Ett ännu bättre utdrygningsmedel var potatismjöl. Ej blott bönder i skogsbygden, utan också torpare, hantverkare och soldater mfl lät varje höst mala några tunnor potatis för framställning av potatismjöl. Vid beredning av sådant mjöl erhöll man ett sk gråmjöl. Som framgår av namnet var det grått till färgen, det var även lättare än den prima varan, ty det lade sig ovanpå det helvita mjölet i tvättkaret. En del gråmjöl användes färskt, det övriga torkades och användes som utdrygningsmedel vid kommande bak. I likhet med ärtmjölet underlättade potatismjölet degens och brödets jäsning samt gav därjämte stadga åt kakan, så att den ej föll ned under gräddningen. Potatismjölet var alltså ett gott medel till att hjälpa upp bakningen, särskilt sådana år, då man fått dåligt bärgad råg. Bröd med potatismjöl blev tjockt och grant, men det försvagade i viss mån rågsmaken.

Berättat av: Ida Svensson (född 1864),
Anna Lyrén (född 1878), Adolf Gustafsson (född 1880)

Plats: Larv, Västergötland
Upptecknat: 1950 av Linnar Linnarsson (Uppsala, 20646)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 12.4 MB)

Fler röster från Västergötland

I bönö, dvs vid missväxt och hungersnöd, fick man tillgripa bark (helst björkbark), syrefrö (frö av rödsyra, som ofta växte på svedjeland), späda skott på fur eller låta mala kreatursben, som samlats efter de slaktade djuren. Dessa måste först kokas, sedan torkas, stötas sönder och malas.

Berättat av: Johan August Johansson (född 1853),
Charlotta Persdotter (född 1853), Johannes Olausson (född 1868) och Henriksson (född 1842)

Plats: Kinnarumma, Västergötland
Upptecknat: 1935 av Axel Henriksson (Uppsala, 8388, T16)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 8.2 MB)

 

När det var väl med oxelbär, plockades sådana och stöttes väl, vatten på och sen tog de vad mjöl de hade–det blev oxelbröd. Det användes inte så sällan förr. Men nu har di mest huggit bort oxelträden.

 

Benbröd – det var att få ben där di slaktat och koka dom och torka och sedan åt kvarn och mala – men en fick inte mala utan att en hade lite havre att rensa kvarnen med sen.

Berättat av: Lotta Johansson (född 1845)
Plats: Undenäs, Västergötland

Upptecknat: 1929 av Carl Martin Bergstrand (Uppsala, 2251:13)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 1.1 MB)

 

Sk bondbönor odlades i större utsträckning än nu och man satte dylika i potatisfårorna. Bönorna maldes och användes till bröd, dock kanske ej enbart under nödtider. Brödet smakade beskt.

Berättat av: Johan Svensson (född 1873)
Plats: Ugglum, Västergötland
Upptecknat: 1929 av Assar Blomberg (Uppsala, 2133:2)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 1.7 MB)

 

Tröskade linfröhus användes även som mjölutdrygning, knepsbrö eller knepprabrö. Ekollon och hasselnötter användes även. Första rågskörden efter nödåret inväntades ej tills den blev hängnad, utan ax avklipptes och förmaldes. En gammal mjölnare berättade från ett av nödåren att vid en kvarn vid Tidan fanns fyra par stenar, men vid endast det ena paret maldes ren säd och vid de övriga tre nödmjöl.

Berättat av: Johan Möller (född 1869)
Plats: Korsberga, Västergötland
Upptecknat: 1928 (Uppsala, 1750)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 4.9 MB)

 

De fattige rörde ihop mjöl och vatten i ett fat eller tråg och bredde ut utan jäsning och bakade i spisen en löggkaka. Så bakade de mjölpatter av mjöl och vatten och lite smult. Petätepannekake – rensa och stöta potatis och rötter och blanda lite mjöl i och baka i en panna, som var smörjad med smult. De rullade ihop ”ena istra” och saltade och pepprade den litet och band en sno om. De fattige hade ofta ingen annan mat än havrebröd och potatis. Så tog de lite vatten med salt i och doppade potaterna i.---

 

Bakning. De hävde in salt i ommen det första och nämnde Jesu namn, när de satte in den första kakan, för att inte den dålie skulle få någon makt med det. De gjorde ett kors i degen med näven. Det var inte bra, om det kom någon främmande in, när de bakade. Ja, ingen fick gå i dörren, medan ommen var tom, förrän de satt in kakorna i den. Körde de fingrarna i ett kakämne, skulle de snart få speja lik.

Berättat av: Man född 1853
Plats: Källunga, Västergötland
Upptecknat: 1934 av Carl Martin Bergstrand (Göteborg, IFGH 3305)
Se uppteckningenPDF (pdf, 1.2 MB)

Öland

Dät kunde hända i gamla tider att vid svåra torkår att folket fick se till att få något att dryga ut säden med har använts hasselknopp, väl rengjord kvickrot, samt kumminris, gökbyxor/gullvivor och konvaljer, dässa ämnen gjordes iordning genom att tvätta dem i vatten samt att sjära å hacka dem mycket smott, samt torka dem noga å hårt, så var att blanda dätta med säd vad slag som fanns, samt mala ihop dätta mjöl på wäderkvarnar.

Bark till bröd fanns ej att tillgå här på södra Öland, män eneris mott hackat kunde ock användas till brödmjöl i blandning av mjöl till säd.

Berättat av: Gotthard Sjöman (född 1869)
Plats: Ventlinge, Öland
Upptecknat: 1949 (Uppsala, 19990)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 3.8 MB)

Östergötland

I mitt föräldrahem användes aldrig annat än kokt mosad potatis eller råriven potatis att dryga ut mjölet med vid bakning. Men det hände ibland när det var missväxt, att vi fingo ta havremjöl i brödet istället för rågmjöl. Under nödåren 1868–69 var det många här i trakten som drygade ut den lilla mjölsmulan de hade med hasselknopp, och en del tog gråbergsmossa, rensade väl, sköljde, kokade och hackade (i hackhon) och blandade i mjölet. Ett mycket gott bröd fick man av att blanda mjölet med islandsmossa, men förberedningen var mera omständlig. Man rensade mossan väl och sköljde den och sedan behandlades den som när man lutade fisk. Islandsmossan lades varvtals med björkaska och släckt kalk i ett laggkärl och fick ligga så en viss tid (men har ej kunnat få veta huru länge) och vattenlades sedan. När den skulle användas kokades och hackades mossan och blandades med mjölet. Rågen kostade då 30 kr tunnan och det var ej många här som hade råd att köpa sådan.

Berättat av: Ottilia Andersson (född 1881)
Plats: Svinhult, Östergötland
Upptecknat: 1950 (Uppsala, 20602)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 2.6 MB)

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    Uppdaterad 23 maj 2018

    INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

    Isof, Institutet för språk och folkminnen, är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.


    Gå till institutets webb: www.isof.se