Dags att äta och dricka märg i benen

Påsken avslutar den långa fastan, och i äldre tid var det nu dags att äta och dricka märg i benen. Åsa Holmgren berättar om påskmat genom tiderna, och tipsar om en gammaldags påskmeny à la Matkult.

Vykort med två barn som rullar ägg på ett bord.

I äldre tid var ägg och lekar som äggrullning en stor del av påsken i framför allt södra delarna av Sverige. I norr hade värpningen oftast inte hunnit komma igång till. Här ett påskkort från år 1911. Foto: Kalmar läns museum.

Vattgröt och stekt sill på långfredagen

Påsken är inte bara kristendomens största högtid, utan också en mathelg som avslutar den långa fastan. Att fasta fyrtio dagar före påsk passade bra förr, det handlade ju också om att snåla med matförråden så de skulle räcka till slutet av sommaren. När påsken kom sa man på många håll att man ”åt och drack märg i benen” efter den långa fastan.

Det är intressant att se hur långt fram tiden fastan var en verkligt inrotad tradition. Flera hundra år efter reformationen hade den fortfarande starkt fäste i landet. Framförallt under stilla veckan före påsk. Flera uppteckningar vittnar om hur man långt in på 1900-talet på långfredagen ätit vattgröt och salt stekt sill med korintsås eller nässelsoppa. Allt för att påminnas om Jesu lidande på korset. Långfredagsmåltiden kunde också bestå av ärter utan fläsk eller raggmunk. Det viktigaste var förstås att inte äta kött eller fett och många undvek också mjölk. Även äggrynsgröten (se recept nedan) kunde höra till långfredagen.

Äggfrossa –fast mest i söder

Det egentliga firandet började inte förrän på påskdagen, med Jesu uppståndelse. Men firandet hade tidigt en tendens att börja redan under påskafton. Till påskaftons kväll kunde påskäggen dukas fram och på många håll i landet samlades ungdomen till gille. Äggens betydelse för påskfirandet har alltid varit central i hela den kristna världen, men här i landet gäller det främst de södra delarna av landet. Där hade hönsen på de flesta håll kommit igång att värpa efter den långa, mörka vintern. Inte konstigt att äggätandet och ägglekarna var mest framträdande i södra Sverige och framförallt i Skåne, där det fanns höns på nästan alla gårdar. Där färgade man ofta äggen med till exempel lökskal, rödbetor, lingon eller syrablad, skrev verser på dem och gav bort som gåvor. Olika slags lekar förekom, som äggrullning och äggpickning, när två personer pickar varsitt hårdkokt ägg mot varandra. Den vars ägg går sönder har förlorat och han eller hon måste ge bort sitt ägg.

Det var en stor skillnad från de norra delarna av landet, där fjäderfähållning var mer ovanlig och hönsen började värpa senare. Där förekom ofta inga påskägg förrän under 1900-talet, då äggen kunde köpas söderifrån. Där var också påsken ofta en ännu mer utpräglat religiös helg. Många flyttade till sin kyrkstuga och tillbringade hela påskhelgen i kyrkstaden.

Du kan läsa mer om ägg och fjäderfähållning på sidorna om Ägg.

Men då hönsen började värpa sent en del år, fanns knappast ägg på påskbordet, och mer än ”ett var” fick man ej; möjligen husfadern två. I många hem saknades påskägget. Denna sed har nu kommit in i en del hem genom bekantskap med ”sör-länningar” (folk från södra Sverige). Ej drack man brännvin ur äggskal och ej heller lekte man med äggen innan de åtos. Tjänstefolket hade ej rätt till särskild påskmat och inga fler ägg fick de än övriga husets medlemmar.

Plats: Bjurholm, Västerbotten
Upptecknat: 1938 av Hedvig Johansson (ULMA 11306)

Påskägg brukades ej i Gagnef. Bönderna begynte ej hålla höns förrän vid sekelskiftet.

Plats: Gagnef, Dalarna
Upptecknat: 1938 av P Lind (Uppsala 11159)

Kvinna med äggkorg omgiven av höns.

Fru Jansson i Vikhem, Bohuslän fotograferad på 1910-talet. Foto: Ingeborg Enander/Bohusläns museum.

Äta sej ståppmätt mä kokta ägg

Uppteckningarna från Bjurholm och Gagnef visar på en stor kontrast till det äggfrosseri som kunde förekomma i de södra delarna av landet, där den vanliga ransonen på en större gård var 10–12 ägg, några fler för drängar och andra män, än för kvinnor och barn. Men ibland kunde äggmängden vara obegränsad och man tävlade i äggätning. Upp till 20 ägg omtalas i uppteckningarna. För att få ner så många ägg måste man börja rätt tidigt och skölja ner dem med brännvin. En sup per ägg var en vanlig ranson. På vissa håll intogs supen i det tomma äggskalet. Ägg delades också ut till tjänstefolket som kunde ta med sig hem till sina, oftast fattigare, familjer.

Påskafton, på lördagskvällen skulle man äta ägg å nästan äta sej ståppmätt mä kokta ägg å smörgås, inlagd sill mm. I en välbärgad bonngål kokas då ett helt stort stenfat (lergods) fullt mä ägg, ungefär som när man satte fram potatis. I kyrkvärdens i Ransta, var det ett stort hushåll å ”dä jeck åt ägg” när en 10–12 personer sätt sej te bors ”bänka sej te”, var ett gammalt uttryck. ”Ett halvt tjog ägg dvs tie stycken, var det minsta man kunde sätt fram åt en fullväxt person å barnungarna feck fäll vara nöjda mä fyra-fäm stycken. Men om man va allri så fatti så kravla man sej te å feck hem lite ägg te påskafton, ty det var lika nödvändit som lutfisk te jul.

Man vart ju vanligen ledi från sina sysslår lite ti påskafton, feck börja å äta ägg kl 7 på kvällen, å tom tidigare, så man feck röra på sej före liggdags, annars kunde äggen bli liggandes ”som en sten i magen” å man kunde få förstoppning. ---

Man brände i var gål, sitt sk husbehovsbrännvin å det hetttes, att man ”åt ägg å drack brännvin”, vilket betydde att man hade gott ätter den varan. Istället för supglas, ell sk tumlare (små bägare) hände oftast att man ”slog i en sup” i ett äggskal å skåla söp å åt ägg å kalasa alldeles värre.---

Tjänstefolk, som tex en dräng ell piga som hade sitt föräldrahem (pappa å mamma) på närheten, kunde få ett visst antal ägg, att använda efter gottfinnande, att få hem te sitt ell sälja, och det ingick i lön, men kunde oftast vara lite förning hem te pappa å mamma.

Berättat av: Carl-Alf Johansson (född 1861), Gubben Eriksson (1827–1912), Jan-Olov Olofson (1810–1899), Skomakare C Er Ferngren (1841–1933), Fru Augusta Ferngren (född 1872), Härsve-Fredrik Johansson (1850–1935), Carl Er Johansson (född 1866), Arv Johansson (född 1858), fd kyrkvakt Magnus Bäckman (född 1861).
Plats: Kumla, Västmanland
Upptecknat: 1939 av Axel Larsson (ULMA 12886)

Vitgröt och spekekött

Förutom äggen dukades förr, liksom nu, en del av den festmat fram, som brukade förekomma vid alla årets och livets högtider. I arkivets uppteckningar omtalas framförallt vitgröt, kokt på mjölk och korngryn eller i senare tid risgryn. Flera nämner den så kallade sjuskinnsgröten (se recept). Lutfisk tillhör den äldre traditionen, liksom kokt oxkött eller spicken skinka. Höstens spekekött var färdigt just i påsktid, när ”kråkan flugit över köttet” i mitten av mars, (läs vidare på sidan Speka, salta, röka kött). Till en senare tids traditioner hör inlagd sill och köttbullar. Det kunde förkomma att man slaktade till påsk och då fanns också syltor och kanske leverkorv på bordet. Det var vanligt att man bakade lite finare bröd till påsk, mjukt bröd på rågsikt eller vetemjöl. På vissa håll bakades särskilda påskkringlor.

För de flesta var det endast under påsken man åt kokta ägg. Äggförsäljningen gav en viktig inkomst, framförallt för kvinnorna och de flesta ägg såldes i närmaste stad. I det egna hushållet användes äggen endast i matlagningen.

Påskafton åt de vit gröt som de kokade av korngryn i mjölk. Äggen åt de på påskadan om morgon, aldrig på kvällen före som nu. Det var bara herrskapsfolk som åt ägg på påskafton om kvällen. En gång bad vi mor att vi skulle få våra ägg på påskafta. –Vad är det förpåhitt i nu kommer med, sa hon då. Äggen, de spar vi tills i morgon.

Berättat av: Verner Karlsson (född 1870)
Plats: Hudene, Västergötland

Påskadan om morgon fick far 3 eller 4 ägg, vi barna fick 2 var utom de minste, de fick bara ett var. Vi hade inte så gott om´et i mitt hem. Inte heller var det så gott om ägg den tiden, inte som nu. Äggen hårdkoktes, skalades och hackades på ett tefat tillsammans med en kick smör, om det skulle vara riktigt som på kalas. I brist på smör satte man till lite grädde och en nypa salt, som nog var det vanligaste.

Berättat av: Alfred Karlsson (född 1863)
Plats: Hudene, Västergötland
Upptecknat: 1938 av Linnar Linnarsson (ULMA 11697)

Påsklamm eller spekefår

I dag är det många som äter lammstek till påsk. Ordet påsk kan härledas ur det hebreiska pesach, namnet på en herdefest som hade påsklammet som huvudrätt. I mer sydliga länder är påsken en tidpunkt när lamm slaktas och påsklammet är en viktig del av mattraditionen. Så är det inte här, där lammen föds just under påsktiden. Att påsklamm kan ätas också här beror på möjligheterna till import och djupfrysning och numera finns det också färskt kött, från lamm som fötts upp inomhus under vintern. Före mitten av 1900-talet föddes inte lamm upp till slakt här i landet, utan det var mestadels äldre tackor som slaktades på hösten. I äldre tid saltades köttet och torkades ofta till spickekött som var färdigt just till påsktid. Därför kunde det förkomma att man åt fårkött till påsk (se recept nedan).

Påskdrycker

Förutom brännvin bryggdes ofta öl och svagdricka till påsk. Vanligt var också att man gjorde dricka på enris eller enbär och humle. Jäst björksav nämns också.

Om det var tidig vår då togs björksöta som de bryggde dricka av, ett hål borras i stammen på en stor björk, ett rör slogs in ovanför en jernkrok der hengdes en kruka det gjordes så med flere björkar, så de fick ett lite brygg, det kokas upp med lite humle, när det svalnat slogs gesten i, å fick stå över en natt.

Berättat av: Johanna Lundström (född 1864)
Plats:
Västra Vingåker, Södermanland
Upptecknat: 1937 (Uppsala 10637)

/Åsa Holmgren

Påskmeny från Matkult

Bland Matkults recept finns en hel del som skulle kunna platsa på dagens påskbord. Det enda recept har prövats är Bonnakringlor från Vallsjö (något du kan läsa om här), så hör gärna av er med en kommentar om ni testar ett recept till påsk. Vissa kräver väldigt lång förberedelsetid, som spicket fårkött. Det kanske får vänta till nästa år.

Recept från Kokboken:

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    Om skribenten

    Åsa Holmgren är etnolog och jobbar med Matkult.se och projektet Matkultur och levande traditioner. Intresset för mat och matkultur finns både privat och i arbetet.

    INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

    Isof, Institutet för språk och folkminnen, är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.


    Gå till institutets webb: www.isof.se