Märta om rösträttskampen

Märta Tamm-Götlind återkom ofta till rösträttsrörelsen och 1900-talets kvinnokamp. I flera föredrag och skrifter berättar hon om den internationella kampen för kvinnlig rösträtt och sina egna minnen och upplevelser.

När det var dags att 1969 fira femtioårsjubileet av det första riksdagsbeslutet om kvinnlig rösträtt, fanns naturligtvis Märta med. Många av pionjärerna fanns inte längre i livet, men Märta, 81, hade sina egna minnen från rösträttskampen. Efter det stora rösträttsjubileet 27 nov 1969 skriver hon ett tack:

Post festum. En gammal ”rösträttsmarskalk” vill tacka för bok och riksdagsfest genom ett kort reportage och några minnen.

När riksdagen för femtio år sedan hade sagt sitt ja till full medborgarrätt för oss kvinnor, hade väl ingen av oss drömt om att den händelsen 50 år senare skulle ge eko i en sådan firning, då kungahus, regering och riksdag mötte upp till fest för oss, som kämpat på barrikaderna. Också för en stor skara andra yrkeskvinnor, nordiska kollegor och även ambassadfolk. Festens officiella del i Stockholms stadshus har refererats i pressen, men frågan är om inte epilogen efteråt, med supé i själva riksdagshuset för en utvald skara på 57 feststämda människor, blev aftonens höjdpunkt, med dess tillfällen till kontakter och till inofficiella tal.

Här vittnade en del gamla kvinnokämpar om hur rösträttskampen gått till. Det inspirerade Märta till att ”fortsätta vittnesmålen ett stycke”. Hon berättar nu bland annat om hur rösträtten 1919 firades i Uppsala med den pampiga ”grundlagsfesten” i universitetsaulan. Där närvarade bland annat statsminister Nils Edén, ärkebiskop Nathan Söderblom och Selma Lagerlöf. Och Märta hade organiserat marskalkar, med inspiration från världskongressen 1911. Hon skriver:

Det var ett historiskt ögonblick, då Ellen Hagen öppnade mötet som den första kvinnan i universitetsaulans talarstol. Den, som lyckönskade samhället till den nya given var Nathan Söderblom. Han hoppades på en kvinnornas envisa och hälsosamma radikalism vid avhjälpandet av samhällslivets onda.

Selma Lagerlöf gladde sig åt att porten blivit öppnad för kvinnorna och hoppades på en förbättrad uppfostran, ökade ekonomiska möjligheter och en stigande ansvarskänsla. Hon hoppades också, att kvinnorna skulle lägga mordlusten i världen i bojor!

Den liberale statsministern Nils Edén gav oss en viktig tankeställare, då han betonade, att framtidsriket aldrig blir färdigt. Evigt nya mål att arbeta för skulle resa sig på vägen.

Vårt ansvar för framtiden var ett ledmotiv i de tre lysande talarnas anföranden. Med självrannsakan måste väl vi kvinnor nu femtio år senare fråga oss hur vi har uppfyllt de stora förhoppningarna. Men rösträtt kan aldrig bli ett mål: den är en milstolpe på vägen. I sak är den ett medel, ett verktyg i samhällsarbetet.- - -

Jag kan vittna om att många av oss, som kämpade för rösträtt, gjorde det med stor kampglädje. Vid kongressen 1911 sa Ellen Hagen, att vi måste uppleva många nej och många ja, men att ja måste segra.

ULMA 34513: OPUS 1969

I UNT skriver Märta en lång artikel ”Ett femtioårsminne: Kvinnans politiska rösträtt”. Här ger hon en sammanfattning av den internationella kampen för kvinnlig rösträtt och sina egna upplevelser, inte minst från världskongressen 1911. Här fick hon med ett citat hon ofta upprepade i olika sammanhang:

Selma Lagerlöf var den sista av många utvalda talare från skilda länder vid kongressens största offentliga möte, som hölls på Operan, fylld till sista plats. Utlänningarna satt sällsamt fascinerade av hennes stämma och hennes egen inlevelse i en inspirerad tackning av Hem och stat. Hon talade på svenska, men hennes ord trycktes efteråt på tretton språk. Låt oss minnas att Selma Lagerlöf inte bara var sagoberättare. Hon levde med i kampen mot fördomar och orättvisor och vi bör minnas hennes framtidsversion av den goda staten, skapad av man och kvinna tillsammans. Här några frågor ur hennes rösträttstal 1911:

”Var finns den stat, där inga barn driva omkring hemlösa, där inget ungt människoämne förfares? Var finns den stat, som straffar inte för att hämnasutan för att uppfostra och upprätta?... – den stat som låter alla sina fattiga gamla få en trygg och ärad ålderdom…den stat, som inte hyser inom sig främmande folkslag som den inte kan lyckliggöra?”

ULMA 34513:OPUS 1969

Märta höll också ett föredrag ”Rösträttskamp och rösträttskämpar. Episoder kring femtioårsminnet” på Fogelstadmöte i Jönköping och på ett möte med Kristet samhällsliv. Innehållet i fördraget var ungefär detsamma som i ovanstående artikel i UNT. Men slutordet från Märta var Anna Shaws:

Rösträtten var väl en milstolpe på väg. Den var inte fullbordad likställighet. Männen tillåts mera att få glömma sig själva inför uppgiften, det var ett av Anna Shaws ord till oss då hon efter kongressen 1911 gästade Uppsala en oförglömlig dag. Kvinnorna, sa hon, blir så ofta inför uppgifter påminda: Var så god och kom ihåg att du är kvinna! Hon illustrerade det drastiskt med en händelse under hennes teologiska studier. En professor föreläste om predikokonst och sa att ibland kunde en vältalig gest förstärka intrycket. Frasen ”Må hela världen komma!” (Let all the world come!) borde förstärkas med en famnande armrörelse. Så fick han syn på den enda kvinnliga eleven och gjorde ett tillägg: ”Det vill säga, om talaren är en man. En kvinna gör rörelsen bara utifrån armbågen.” Men då vi slåss för en rättvis sak får vi aldrig släppa taget utan minnas ett annat av Anna Shaws inom kvinnorörelsen bevingade ord att

”VI KAN ALDRIG GÖRA SÅ MYCKET FÖR EN STOR SAK SOM EN STOR SAK KAN GÖRA FÖR OSS”.

ULMA 34513:OPUS 1969

År 1977 blev Märta, då 89 år, inbjuden att hålla föredrag om Kvinnornas rösträttsrörelse och könsdiskriminering på Karin Westman-Bergs litteratursociologiska seminarium vid Uppsala universitet. Uppdraget var att berätta något om ”hur könsdiskriminering upplevdes förr i världen”. Föredraget blev något av en summering av rösträttsrörelsens historia:

I själva verket uppstod den organiserade kampen för kvinnorösträtt ur en dramatisk diskriminering av kvinnor. 1848 hölls det första organiserade rösträttsmötet i staten New York och den kvinnorörelsens mest kända stora namn blev Susan Anthony, kallad ”Amerikas ”grand old woman”, som 1902 tog initiativ till en internationell kvinnorättsrörelse i Washington. Hon betraktade också kvinnorörelsen som en socialvetenskaplig företeelse, som måste få sin historia. Hon inspirerade sina 13 medarbetare att samla alla fakta kring kvinnorörelsen, alla brev, all propaganda, alla pressuttalanden, alla mötesaffischer mm och sammanförde det till en jättestor kvinnosakshistoria i 4 tjocka band, som hon lät skicka till de stora universitetsbiblioteken också i Europa. Carolina i Uppsala fick också ett exemplar.

1903 fick den svenska rösträttsrörelsen sin riksorganisation LKPR (Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt) och anslöt sig till den internationella rösträttsalliansen. Hastigt bildades ett stort antal rösträttsföreningar i Sverige. Vi hade ju utomordentliga pionjärer, som åkte runt i obekväma förhållanden, till exempel AnnMargret Holmgren, Frigga Carlberg, Karin Fjällbeck-Holmgren, Ellen Hagen med flera. Ellen Hagen bildade Uppsalas FKPR redan 1903 och fick med intresserade och ofta kampglada medlemmar. --- Folk trodde att rösträttskvinnorna skulle uppträda lite slarvigt utstyrda, men efter ett fullsatt möte på Norrlands nation med den eleganta Ellen Hagen som ledare hörde Hildegard Blidh studenter gå och säga: ”Ja, ser de såna ut, och uppträder på det viset, så kanske det kan vara något att tänka på!”. Ja, Pennskaftet i Elin Wägners roman hade med rätta sagt, ”att vackra rösträttskvinnor är en Guds gåva, som måste brukas väl för den stora sakens skull.”

När frågan var uppe i riksdagen sades där många underligheter. Statsminister Arvid Lindman frågade 1909 eller 1910 ”Hur ska det gå med nativiteten, om kvinnan får rösträtt?” Det skojade de över i en stor del av svenska pressen.---

Kvinnor av alla partier gick in i rösträttsföreningen. Och vi fick ju uppleva den glansfulla internationella rösträttskongressen 1911 med delegater från ett 20-tal länder. Finland hade gett kvinnor rösträtt redan 1906 och skickade en riksdagskvinna Annie Furuhjelm. Mrs Carry Chapman Catt var en urstyv ordförande. Den amerikanska metodistprästen Anna Howard Shaw lyfte i sin inledning i predikan i Gustaf Vasakyrkan upp hela rörelsen på ett liksom högre plan och Selma Lagerlöf la i sitt förbluffande tal på operan fram en mängd brister i den av mannen skapade staten med ett program som först i vår tid blivit högaktuellt: ”Var finns den stat, där inga barn driver omkring hemlösa? Den stat, som straffar inte för att hämnas utan för att uppfostra och upprätta? Den stat som låter alla sina fattiga gamla få en trygg ålderdom? Den stat som inte hyser inom sig främmande folkslag som den inte kan lyckliggöra? ---

Vi hade ju här i Uppsala under föregående termin 1911 smärtsamt upplevt diskriminering av kvinnliga akademiker, då bara tre av hela det akademiska konsistoriet i ett utlåtande hade vågat rösta för befordran av kvinnliga universitetslärare. Här verkade ju då den skickliga juristen Elsa Eschelson – Eva Andén vitsordade henne som en utsökt lärare. Men hon blev på ett uppseendeväckande sätt förbigången vid befordran och orkade inte överleva.

Kongressen i Stockholm hade givetvis stimulerat intresset för kvinnorösträtt och det bildades en internationell Männens förening för kvinnans rösträtt, som fick en svensk lokalförening året därpå, inte starkt livaktig. Vi hade valrörelse i Sverige 1911, varvid högerregeringen måste gå och vi fick en frisinnad regering med Staaff och Edén. Tyvärr lämnade några högerkvinnor den gemensamma rösträttsföreningen under valrörelsen, men några stod kvar. Kvinnor med konservativ livssyn började känna sig osäkra och agitera för en motrörelse mot rösträttskvinnorna. Vi upplevde det starkt i Uppsala. Den 23 april 1912 hölls här ett stort offentligt möte på kallelse just av antirösträttskvinnor, som planerade att bilda en motförening. Det märkliga i de här företeelsen var att det fanns så många motståndare mot kvinnans politiska rösträtt bland fina, intelligenta, dugande kvinnor, som gärna utnyttjade sin kommunala rösträtt. Inbjudare till mötet var Fackskolans framstående skapare Ida Norrby, Samskolan Uppsala Enskilda Läroverks föreståndarinna Carola Eneroth, de i stadens sociala liv kända fruarna Quensel och Ribbing och framför allt fru Anna Söderblom, som i ett långt högstämt anförande inledde mötet i KFUMs stora fullsatta sal.--- Det stora anti-rösträttsmötet 23 april 1912 kom aldrig att utmynna i ett förbund mot kvinnans rösträtt. Istället fick FKPR ett stort antal nya medlemmar!

1912 var ett stort märkesår i rösträttsarbetet. Då startade tidningen Rösträtt för kvinnor, som levde till 1919. Samma år fick vi en kunglig proposition i riksdagen om kvinnans rösträtt och valbarhet på samma villkor som för en man. Men högern stjälpte saken med sin majoritet i första kammaren. 1913 var vi ute på nytt med namninsamling. Jag var med att ta några kvarter i Uppsala. Man ringde och knackade på dörrar. Och traskade i trappor. Ibland slogs tamburdörren igen, då man framfört sitt ärende. Men i många hem fick man sitta och språka med husmödrar, som man trott skulle vara mer konservativa.

Så kom första världskriget 1914-19 och det skapade nya samhällsproblem, där kvinnorna var medarbetare. Det var en företeelse i många länder, icke minst i dem som varit indragna i kriget och där kvinnorna skötte en stor del av hela samhällsmaskineriet, då männen var vid fronterna. I England fick så kvinnorna rösträtt 1918 i flera länder 1919 och dit hörde Sverige. Segern för kvinnans rösträtt utan votering i riksdagen i maj 1919 fyllde ju kvinnokämparna med hoppfull glädje. Men till Stockholmsmötet i konserthuset telegraferade Ellen Key: ”Må den första segern följas av många djupare, högre!” Och det var nog sant, för som en rösträttskvinna i boken Pennskaftet (tryckt 1910) sa: ”En feminist behöver inte på 100 år vara orolig för sysselsättning!”

Det stora grundlags- och medborgarmötet här i Uppsala universitets aula var kanske i alla fall den ståtligaste glädjeyttringen, fast Ellen Hagen hos rektor Magnificus just mött ett litet uttryck för diskriminering, då han välvilligt frågade: ”Räcker inte tian åt damerna?” (Det gällde lärosal X). Vid festen den 1 juni blev Ellen Hagen den första kvinnan genom historien som fått beträda aulans talarstol. Elegant i vitt siden och vältalig. --- På podiet stod vi några studentmarskalkar med en stor gul och vit rösträttsflagga, som vi tågat in med före processionen av de förnämliga talarna Selma Lagerlöf, ärkebiskop Nathan Söderblom och den liberale statsminister Edén i spetsen för ett tåg av rösträttskvinnor. Selma hoppades på förbättrad uppfostran och stigande ansvarskänsla och att kvinnorna skulle ta itu med att tämja mordlusten i världen = arbete för fred. Nathan Söderblom gratulerade samhället till den nya given och hoppades på en kvinnornas envisa radikalism vid avhjälpandet av samhällslivets onda. Statsminister Edén sa några kloka ord om att framtidsriket aldrig kan bli färdigt. Evigt nya mål skulle resa sig på vägen! Däri hade han oerhört rätt.

Vi vet drygt ett halvt sekel senare, hur mycket som fattas i bilden av det lyckliga samhället och i en lyckligare världsbild. Men vi måste vara tacksamma för pionjärernas kamp genom nederlag och segrar. Och för den som fick vara med, vidgade det vyerna och la grunden till ett internationellt tänkande. Och hur många gånger har vi inte förstått sanningen i Anna Shaws motto, som hon gav oss vid rösträttskongressen i Stockholm 1911, att ”Vi kan aldrig göra så mycket för en stor sak, som en stor sak kan göra för oss.” Och inför allt det ogjorda, som finns kvar, diskrimination och andra motigheter kan vi gärna minnas ett annat ord av en kvinnosakspionjär: Lady Ishbel Aberdeen. Hon var engelska, kom till Stockholm på sensommaren 1911 som ordf. i ett stort kongressliknande exekutivmöte för världsorganisationen International council of women. Hon var mitt i världsproblemen optimist med orden:

”Ingenting är omöjligt! Skillnaden mellan det som är svårt och det som är omöjligt är den, att det svåra kan göras meddetsamma, men det omöjliga tar lite tid.” ULMA 34513: OPUS 1977