Bageristrejken

Den 20 januari 1902 avsände Bageriarbetarförbundets göteborgsavdelning en skrivelse till Bageriidkarföreningen, i vilken man krävde att få sluta kollektivavtal. Orsaken var att det inte fanns någon prislista som reglerade bageriarbetarnas löner. De skilda bagerierna betalade olika löner för samma arbete. Dessutom krävdes övertidsersättning för nattarbete, kortare arbetstid och att endast fackligt anslutna arbetare skulle få anställas.

Bageriidkarföreningen ställde sig avvisande till skrivelsen och ville istället att arbetarna skulle underteckna personliga kontrakt med respektive arbetsgivare. Facket nekade, och arbetsgivarnas svar lät inte vänta på sig: från och med den 27 februari lockoutades de göteborgska bageriarbetarna.

Bageriidkarföreningen hade sedan länge förberett sig på lockouten. Föreningens ordförande – Hjalmar Wallgren – hade tidigare rest till Tyskland för att knyta kontakter med tyska bageriarbetare; nu kunde dessa blixtinkallas. 10 000 människor stod och väntade i Göteborgs hamn för att göra klart för tyskarna att de inte var välkomna. Bagarmästarna blev oroliga och skickade ut en mötesbåt till Vinga. Med den kunde tyskarna landsättas vid Klippans tullstation, varifrån de fördes i täckta droskor till stadens olika bagerier. När människorna i hamnen förstod att de hade gått miste om mottagandet uppstod oroligheter, och polisen använde sina batonger mot den uppretade folkmassan.

Allmänheten var helt och hållet på de lockoutade bagarnas sida: man bojkottade de stora bageriernas bröd, bakade själv, eller köpte från mindre husbrödsbagerier. De sägs också att tyskarnas bröd var misslyckat och ”inte kunde smältas av svensk mage”. Det förekom dagligen demonstrationer utanför ”tyskbagerier”. Den 7 och 8 mars var det formligt upplopp i staden. Mängder av människor hade samlats utanför Olof Asklunds bageri för att försöka skrämma slag på de tyskar som arbetade därinne. Rutorna krossades och polisen försökte skingra folkmassan. Många demonstranter skadades av polisens hästar och batongslag. Det var Ny Tids redaktör – A C Lindblad – som fick slut på oroligheterna genom att tala till människomassorna. I täta skaror vandrade demonstranterna från bageriet under det att de sjöng ”Arbetets söner”.

Efter flera veckor kom förhandlingar till stånd. Bageriarbetarna fick nu reglerad arbetstid och väsentliga löneförhöjningar. Den stora arbetarstriden 1902 svetsade samman de göteborgska arbetarna. Många visor och skådespel skrevs under dessa dagar, och det skämtades friskt med att ”tyskarna inte hade rent mjöl i påsen” - dessutom skulle de snart få ”sikta” Tyskland igen. Här följer en av de visor som kom till under konflikten och spreds genom skillingtryck.