Varför behöver språket vårdas?

Språkvård innebär att man vill påverka språkbruket i ett eller annat avseende. Det är ingen självklarhet att man ska göra det.

Man med glasögon och blårutig skjorta som sitter i en rad med röda biofåtöljer.

Björn Melander. Foto: Henrik Zetterberg.

Språkvetenskapen är i grunden deskriptiv, och syftar alltså till att beskriva språket som det faktiskt används. Att vara preskriptiv – att tala om vad som ska anses vara rätt eller fel – är däremot främmande för de flesta språkforskarna. Men ett standardspråk har utvecklats och normeringsarbete sker hela tiden. Varför kan man fråga.

Ett skäl är att normerat skriftspråk behövs i ett samhälle som vårt. En inte alltför långsökt liknelse kan göras med trafikregler. Utan sådana skulle kaos i trafiken uppstå, och att de kunde ha sett annorlunda ut förändrar inte detta. Det viktiga är att reglerna finns och i huvudsak följs. På samma sätt är det med många av våra skriftspråksregler, och få lär ifrågasätta värdet av till exempel en enhetlig stavning.

Ett annat skäl är att normering sker, oavsett om det finns officiellt sanktionerade inrättningar i stil med Språkrådet eller ej. I dagens svenska är Words stavnings- och grammatikkontroll och synonymordlista viktiga normkällor. På liknande sätt kan förlagsutgivna ordböcker eller skrivhandledningar få en central roll som rättesnören. Att låta bli att normera är därför inget alternativ – det innebär bara att någon annan gör det. Och det är bättre om det sker öppet och i en process där möjligheter till insyn och påverkan finns.

Ett tredje skäl är att en tydlig norm underlättar vägen in i det skriftspråk som man behöver kunna behärska i många sammanhang. Det gäller både för skolbarn som lär sig läsa och skriva och för dem som senare i livet lär sig ett nytt språk i ett nytt land. Samtidigt får normen inte vara så rigid och så långt ifrån det vardagliga talspråket att skriften blir svår att tillägna sig. En norm som är tillräckligt fast för att vara lätt att tillägna sig och samtidigt så flexibel och öppen att den inte stänger ute – det är den tulipanaros vi som språkvårdare bör försöka få fram när vi odlar vår trädgård.

Björn Melander
Professor i svenska språket, Uppsala universitet