Skrivrådet: Hur tänker en språkvårdare?

”Och hur har ni tänkt här?” blir ibland reaktionen på våra rekommendationer, särskilt i omtvistade fall.

Kvinna med brunt hår och svart kavaj framför en vepa där rubriken ”Språkrådet” skymtar.

Maria Bylin. Foto: Tommy Lyxell

Varför rekommenderar ni fortfarande cykel när så många skriver cyckel, som dessutom stämmer med svenska stavningsprinciper? Om traditionen är så viktig där, varför rekommenderar ni det nyare tjänsteperson hellre än det traditionella tjänsteman? Rimliga frågor.

När vi normerar arbetar vi utifrån några grundprinciper. En sådan är att vi aldrig frågar oss om ett uttryckssätt är rätt och ett annat fel, utan alltid ställer frågan så här: Vilket av dessa uttryck hör till standardsvenskan, vilket hör till annan svenska?

Normeringsfrågor innebär alltid att det finns minst två sätt att uttrycka något, för hade det bara funnits ett enda sätt och en enda norm så skulle ju ingen diskussion ha uppstått. Det första vi gör för att undersöka vad som hör till standardsvenskan är därför alltid att undersöka hur ord eller uttryck faktiskt används, för att skapa oss en bild av variationen. Resultaten brukar falla ut på tre olika sätt:

  1. Varianterna är tydligt fördelade mellan standardspråkliga texter och mer personliga eller tillfälliga texter, som cykel och cyckel. Den träffbilden är ett tungt argument för att rekommendera den variant som redan hör till standardskriften. Många utredningar avslutas där, med konstaterandet att en variant tydligt hör till standardsvenskan, medan de andra varianterna hör till andra sorters svenska.
  2. Varianterna förekommer båda i standardspråkliga texter. En sådan träffbild brukar leda till det klassiska ”båda går bra”, ofta med tillägget ”fast i lite olika sammanhang”.
  3. Ingen variant förekommer i standardspråkliga texter. Då kanske frågan inte har med standard och normering att göra, eller så är det något så nytt att inget etablerat bruk hunnit växa fram. Då är det svårt att rekommendera, så vi uttrycker oss försiktigt och följer utvecklingen.

När vi har fått grepp om hur varianterna används så brukar det finnas flera perspektiv att analysera utifrån. För att bedöma konstruktioner som de lovade att låta styrelsen läsa sin/deras rapport behöver man göra syntaktiska analyser och värdera andra typer av argument än i frågan om tjänsteman eller tjänsteperson. Där är syntaktiska analyser inte till någon hjälp, utan man behöver snarare fundera över vad som är viktigast, att uttrycka sig könsneutralt eller traditionellt. Viktiga perspektiv och argument kan ju gå på tvärs mot varandra. Kanske bidrar en rekommendation som tjänsteperson till ökad jämställdhet i språket, men samtidigt orsakar den – åtminstone till en början –störningar och reaktioner. Då står könsneutralitet i motsats till störningsfrihet och effektivitet. Alla syften går inte alltid att uppfylla samtidigt, utan vi måste ofta göra ett val. Eller en omskrivning, som handläggare. Så tänker vi där.

Maria Bylin
Språkvårdare, Språkrådet