Särskrivningar väcker känslor

När det gäller särskrivning finns starka uppfattningar om bra och dåligt, rätt och fel. Särskrivning kan därför inverka negativt på en skribents förtroende.

Fenomenet har blivit en symbolfråga, där särskrivning står för det fula, obildade, medan sammanskrivning står för det fina, bildade. Då hjälper det inte att särskrivning var vanligt i den klassiska fornsvenskan eller hos framstående författare som Bellman och Strindberg.

Språkbrukare behöver alltså hjälp att välja rätt mellan sär- och sammanskrivning, så att förtroendet för dem som skribenter upprätthålls.

Problemet är att det är svårt att ge hjälpsamma råd. I de flesta fall finns visserligen en uttalsskillnad mellan fras och sammansättning – jämför små kakor och småkakor – men skillnaden kan vara svår att uppfatta, särskilt för inlärare. Vid fasta flerordsuttryck av typen över huvud taget, utan sammansättningsaccent, är valet mellan samman- och särskrivning ännu svårare.

Språkbrukare kan inte heller helt förlita sig på ordböckerna, som av utrymmesskäl bara tar upp ett urval av regelbundna sammansättningar (medan metaforiska sammansättningar, som smörgås, har en mer självklar plats). Här kan man tänka sig att det digitala formatet ger möjligheter att ta upp fler sammansättningar, även om det aldrig kan bli tal om en fullständig listning.

På en mer övergripande nivå behöver språkvården bemöta uppfattningar om att särskrivning förfular språket och frekvent leder till missförstånd. Sådana uppfattningar behöver bemötas med nyanserande argument som sätter särskrivning i ett historiskt och språkvetenskapligt sammanhang.

Lisa Loenheim
Lektor i svenska på Högskolan i Borås