Lyssnaren har också ansvar för kommunikationen

För att undvika missförstånd i muntlig kommunikation är det inte bara viktigt hur man talar utan också hur man hör, skriver Ellen Bijvoet.

Illustration föreställande en kostymklädd man som står på en scen vid ett podium framför en publik. Han får frågan "Är det sant att ett amerikanskt bolag är på väg att ta över?" och svarar "No comments!".

Illustration: Robert Nyberg.

För att få till stånd en lyckad och smidig muntlig kommunikation funderar många av oss ofta noga på hur vi ska formulera oss, hur vi ska bygga upp vårt budskap och vilka ord vi ska välja. Vi fokuserar med andra ord på språklig produktion. Mer sällan tänker vi på att även språklig perception spelar en roll i kommunikationen. Hur tolkar vi vår samtalspartner? Vem, tror vi, är talaren bakom rösten? Här kommer våra språkattityder in i bilden.

Hur vi talar påverkar hur vi uppfattas som människor

Omfattande forskning – svensk såväl som internationell – visar att individers sätt att tala påverkar hur de blir uppfattade som människor. Standardspråkstalare bedöms generellt som mer intelligenta, ambitiösa och pålitliga än talare av dialekter eller olika former av brytning.

Vi språkbrukare har också en tendens att generalisera vår bedömning av en människas uttal till att också gälla dennas yrkeskompetens. Ju starkare brytning någon har, desto mer ifrågasätter vi talarens lämplighet och skicklighet för ett yrke som till exempel lärare eller läkare.

Brytningar har olika hög status

Olika sorters brytning bedöms på olika sätt: det verkar finnas en hierarki där svenska med engelsk brytning har högst status, sedan kommer fransk och tysk brytning. Brytning från efterkrigstidens stora immigrantspråk (arabiska, turkiska, persiska med flera) kommer längre ner. Allra längst ner i hierarkin över ”svenska med något utländskt” hamnar olika former av svenska som talas av människor med rötter i storstädernas mångkulturella förorter (”ortenspråk”, ”förortssvenska”).

Minsta lilla språkliga antydan till förortsanknytning – till exempel ett svagt stackatouttal i en för övrigt standardnära svenska – väcker ofta starka negativa reaktioner. Det är inte ovanligt att vi då till och med hör sådant som talaren faktiskt inte säger men som vi förväntar oss höra, som slangord och grammatiska avvikelser. Och det riskerar att trigga igång stereotypa förväntningar om struliga, kaxiga ungdomar som talar ”dålig svenska”.

Fördomar påverkar tolkningen

Att sådana fördomar kommer in i våra tolkningar är förstås alltid beklagligt, men särskilt allvarligt blir det om det sker i situationer som är avgörande för människors möjlighet till social och samhällelig inkludering, exempelvis i institutionella samtal som rör bostad, utbildning och arbete.

För att undvika missförstånd i muntlig kommunikation är det alltså inte bara viktigt hur man talar utan också hur man hör. Och vad man hör.

Ellen Bijvoet
Universitetslektor vid Uppsala universitet