Språkfrågan: Vad fyller liksom för funktion egentligen?

De där småorden som vi använder när vi pratar, de där som inte verkar betyda något särskilt. Vad är de egentligen bra för?

Det handlar förstås om ord som liksom, väl, tycker jag, typ, ju, ba. Många irriterar sig på dem och undrar om vi inte helt enkelt kunde klara oss utan dem. Kanske vore talet till och med bättre utan dem? Vi klarar oss ju fint utan dem i text!

Nja. Utan de där små orden, diskurspartiklar som de brukar kallas, skulle talet kanske bli mer likt text, men det skulle knappast bli bättre. I alla fall inte om man med bättre menar smidigt och välfungerande. Text och tal har olika förutsättningar. Tal, särskilt samtal, är betydligt mer dialogiskt än text och bygger på ett samspel mellan talare och lyssnare.

Diskurspartiklarna använder vi för att hjälpa varandra på traven. Man kan ta ordet med dem och man kan visa att man vill att någon annan ska prata: Asså, du vet, jag ska hem till Elis sen, tror jag. Faktiskt. Att man inte är helt tvärsäker på sin sak utan bjuder in den andre att ha en annan åsikt gör vi med typ, liksom, väl. Diskurspartiklarna är samtalsmaskineriets smörjmedel.

Alla använder diskurspartiklar. Vissa mer, andra mindre. Men diskurspartiklarna är där för att samtalet ska bli begripligt och smidigt. De gör samtalet bättre!

Susanna Karlsson
Docent i nordiska språk vid Göteborgs universitet