Genomtänkt men inte alltid klart

 Klarspråk är naturligtvis viktigt inom riksdagen. Dock finns det situationer där man som språkvårdare kan få lägga hela det tänket åt sidan.

I utskottens betänkanden finns alltid förslag till riksdagsbeslut. Dessa kanske inte alltid är solklart formulerade, men innan en textgranskare klampar in med ändringsförslag ska hen veta att de kan vara resultatet av ett intrikat kompromissande och givande och tagande partierna emellan. Varje ord kan ha vägts på guldvåg i syfte att hitta en skrivning som så många som möjligt kan ställa sig bakom. Bara att tugga i sig, således.

I riksdagsprotokollet ska anföranden i kammaren återges så nära det talade ordet som möjligt, givetvis med anpassning till skriftspråkets normer. Däremot ska de inte klarspråkas – säger någon dymedelst* blir det dymedelst i protokollet.

Ibland kan det också hända att notarien helt enkelt inte förstår vad en talare säger, inte får ett resonemang att gå ihop. Då är ett yrkesknep att höja abstraktionsnivån något steg och skriva något som kanske är väldigt vagt men som åtminstone hänger ihop rent språkligt – och som framför allt inte är felaktigt. Hellre en oklar sanning än en klar osanning, som vi brukar säga på protokollskansliet.

*Just detta ord, som betyder ungefär ’därmed’, har dock inte synts till sedan 1983.

Jonas Bergenfalk
riksdagens språkvårdare och före detta riksdagsstenograf