Inte bara en benämning för alla sammanhang
Många hävdar att det alltid är bättre att skriva exempelvis person med autism än en autistisk person, person med blindhet istället för en blind person.
Lena Lind Palicki.
Argumentet är att om person kommer först så visar det att man i första hand är en person och i andra hand har en funktionsnedsättning. Bruket – och argumentet – är utbrett i både Sverige och andra länder.
Ingen benämning passar alla grupper
Men det är ett omdiskuterat bruk. I en brittisk studie från 2016 (”Which terms should be used to describe autism?”) deltog 3 400 personer som antingen själva hade autism, var förälder till eller arbetade med människor med autism. De tillfrågades om vilken benämning de föredrar och varför. Resultatet visade att det inte fanns någon benämning som alla grupper föredrar. Men tendensen är att de som själva har eller lever med någon som har autism föredrar att använda konstruktionen att vara autist, medan de som arbetar med autister i mycket större utsträckning föredrar person med autism.
Den viktigaste slutsatsen är att det inte finns ett språkbruk som uppfattas som inkluderande av alla. Det finns inte bara en benämning som är ”den inkluderande” och som kan rekommenderas i alla sammanhang.
Allmänspråket måste tolerera variation
Flera studier visar att det ofta finns en diskrepans mellan det professionella fackspråket och det vardagliga allmänspråket. I fackspråket är det bra att tydligt definiera termer och hålla sig till dem. Då kan person med autism vara en utmärkt term.
Men i allmänspråket måste det finnas tolerans för variation. Benämningarna ska kunna skilja sig mellan olika talare, situationer och mottagare. Någon vill säga att hen är handikappad, någon annan att den ser dåligt, en tredje att den är blind. Allmänspråket bör ha tillgång till alla sådana möjligheter.
Vem benämner vem?
Viktigt är också vem som har makt att benämna vem. I de flesta sammanhang där person först är utbrett, är det människor utan funktionsnedsättning som benämner personer med funktionsnedsättning. Men när personer med funktionsnedsättning benämner sig själva har person först-bruket inte alls lika stort fäste.
Att person först-bruket inte alltid är inkluderande blir även tydligt när man ser hur det används. I nästan samtliga fall rör det sig om personer som har något som ofta uppfattas som normavvikande. Om det som anses eftersträvansvärt eller normaliserat använder vi nämligen inte person först-benämningar. Vi säger inte person med skönhet, person med barn osv., utan det går utmärkt att säga att någon är vacker eller är förälder. Person först blir därför närmast en signal om något normavvikande.
Det som är menat som en inkluderande benämning kan alltså få omvänd effekt och uppfattas exkluderande.
Lena Lind Palicki
språkvårdare på Språkrådet