Blandade framgångar för språkmotion om tjänsteperson
Feminister har länge bråkat med språket. Ifrågasatt gamla invanda uttryckssätt och introducerat en bunt nya.
Snippan har gjort segertåg i förskolevärlden, hen har kommit in i ordlistan, många byter ut det generella pronomenet man mot en.
Det är alltså inte särskilt förvånande att Sveriges enda renodlat feministiska parti, Feministiskt initiativ, FI, tar språkfrågor på allvar. Exempelvis motionerar partiet för att byta ut kommunala tjänstebeteckningar som slutar på -man, till exempel tjänsteman och nämndeman, mot sådana som slutar på -person: tjänsteperson och nämndeperson.
Motionen blev ett tveeggat svärd
FI har tagit upp motionen i minst fem av de tretton kommuner där de har mandat. Och varje gång har motionen fått mycket uppmärksamhet. Förutom att pressen har rapporterat om frågan har debatterna i kommunstyrelserna blivit långa och livliga. Motionen har gått igenom i åtminstone två kommuner och blivit nedröstad i lika många.
Det finns en hel del forskning som kartlägger feministiska språkförslag och vilket genomslag de har fått. Däremot finns det mindre kunskap om vad den här språkaktivismen egentligen betyder på ett politiskt plan. Så när jag upptäckte att kommunstyrelsemötena ofta fanns tillgängliga som inspelningar på nätet, tog jag chansen att undersöka dem närmare.
Det visade sig att språkmotionen blev till ett tveeggat politiskt svärd för FI. Motståndarna till motionen tog nämligen tillfället i akt under debatterna att utmåla sig själva som frihetsälskande aktörer som visserligen tyckte att jämställdhet var viktigt, men att kommunanställdas rätt att använda vilka ord de ville var viktigare.
Medan FI i debatterna försökte framställa sig själva som politiker i takt med tiden, hängivna arbetet att göra kommunen till en attraktiv och inkluderande arbetsplats, tog motståndarna alla chanser att utmåla FI som ett förbudsivrande och löjeväckande parti, som slösade med allmänna medel på verkningslösa aktioner.
Ordet tjänsteperson sprider sig ändå
För ett relativt ungt parti utan brett folkligt stöd kan detta vara känsligt. Inte alla kommuner där FI har representation har heller använt motionen. På Gotland har de avstått. Elin Bååth, regionpolitiker där, förklarar att orsaken är strategisk: ”En av de vanligaste föreställningarna om FI är ju att vi är ett gäng akademiker utan kontakt med ’vanligt folk’.” Däremot använder hon själv uttryck som tjänsteperson, och menar att det finns fler personer som gör det i regionen.
Språkaktivistiska förslag kan alltså användas av såväl förespråkare som motståndare för att plocka politiska poäng. Men vad gäller beteckningen tjänsteperson så verkar det som att den sprider sig i vilket fall.
Karin Milles
docent i svenska vid Södertörns högskola