Vems svenska är normen?

Hur argumenterar språkvårdarna vid Språkrådet när de svarar på språkfrågor?

Under våren 2017 gästforskade Gustav Westberg på Språkrådet. Forskningen bestod i att granska den mejl- och Twitterbaserade språkrådgivningen och att analysera hur språkvårdarna argumenterar för och legitimerar språkliga rekommendationer.

Skriv si, skriv inte så – detta är, mycket förenklat, vad Språkrådets språkvårdare svarar när rådfrågare twittrar eller mejlar in frågor om språk. Rådfrågarna vill oftast ha konkret vägledning i fråga om olika uttryckssätt. När språkvårdarna besvarar frågorna lyfter de samtidigt fram ett uttryckssätt framför ett annat. Ett tydligt mönster är att (ofta form- och stavningsrelaterade) uttryckssätt legitimeras genom att framhållas som ”normala”, ”vanliga” och ”etablerade” eller som något som ”uppfattas som korrekt”.

Språkbruket som normkälla

Det här tyder på att språkbruket identifieras som normkälla i språkrådgivningen och att frågan om vad som är ”normal” och ”korrekt” svenska härleds ur en beskrivning av bruket. Det verkar alltså som att språkbrukarnas användning av och uppfattning om svenskan styr vad språkvårdarna rekommenderar som korrekt och normenligt språk. Riktigt så enkelt är det dock inte.

Språkrådgivningen formulerar nämligen språkliga normer utifrån ett antagande om att det som ”är” också är det som ”bör vara”. När vanligt och normalt språk framhålls som korrekt och enligt reglerna, begränsas språkbrukarnas möjlighet att etablera nya eller alternativa uttryckssätt som vanliga. Trots att språkbruket alltså ges normstatus, lämnas inte mycket plats kvar åt brukarna att forma det bruk som ”bör vara”.

Samtidigt ligger det inte heller i rådfrågarnas intresse att utmana eller skapa nya normer, men de språkliga normer som språkrådgivningen kommunicerar är aningen motsägelsefulla. Å ena sidan ges bruket och brukarna normstatus, å andra sidan ges inte enskilda brukare utrymme att forma det bruk ”som bör”, eftersom de ska uppmanas följa det bruk ”som är”.

Sakprosan är det "normala" bruket

Det här aktualiserar i sin tur frågan om vilket bruk som språkrådgivningen identifierar som vanligt, normalt och korrekt. Av mejl- och Twittersvaren framgår att det i första hand handlar om formell, normal och vanlig sakprosa. Men vems då?

Enligt språkvårdarna själva bygger hänvisning till formell, normal och vanlig sakprosa på sökningar i bland annat textsamlingar av medietext. Samtidigt förhåller sig ofta mediernas språk till Språkrådet som en auktoritet. Här finns alltså ett slags språknormerande rundgång som aktualiserar viktiga språkvårdsfrågor att jobba vidare med: vilkas språk är normerande i rådgivningsarbetet och i vilken utsträckning sätter mediernas språkvårdare ramarna för Språkrådets arbete och uppdrag att normera offentlig svenska?

Gustav Westberg
doktor i nordiska språk vid Stockholms universitet