Tydligare maktrelation i myndighetstexter i Finland

Pensionsmyndigheterna i Sverige och Finland använder både svenska och finska i sina informationstexter, men det finns klara skillnader mellan dem. Det visar en färsk doktorsavhandling i nordiska språk.

I min avhandling Myndighetskommunikation på två språk – pensionstexter på svenska och finska i Finland och Sverige i ett systemisk-funktionellt perspektiv Länk till annan webbplats. 2016 har jag jämfört myndigheternas informerande webbtexter om pensioner. Texterna har publicerats 2012 av den svenska Pensionsmyndigheten och den finländska Folkpensionsanstalten (FPA), som ansvarar för socialförsäkringen och folkpensionen i Finland. Materialet omfattar både texter på svenska, alltså sverigesvenska och finlandssvenska texter, och texter på finska, alltså finlandsfinska och sverigefinska texter.

Språkets officiella ställning spelar en central roll för myndigheternas informationsverksamhet. Det finländska FPA har parallella pensionstexter på svenska och finska, vilket beror på att båda språken har ställning som nationalspråk i Finland. Den svenska Pensionsmyndigheten har däremot omfattande information på svenska men endast få och korta texter på finska. Detta har att göra med att svenska är huvudspråket, medan finska är ett nationellt minoritetsspråk i Sverige.

Det finns också en skillnad mellan länderna i hur myndigheten kommunicerar med sina klienter. I texterna från Finland lyfts myndighetens auktoritet fram mer än i texterna från Sverige. Dessutom framställs läsarna i Finland oftare som en mottagare som är beroende av myndigheten. Maktrelationen mellan myndigheten och medborgarna uttrycks alltså tydligare i texterna från Finland. Detta anknyter till att myndighetsspråket har informaliserats mer i Sverige än i Finland.

Texterna avspeglar alltså två delvis olika kulturella sammanhang, Finland och Sverige. Men det finns även en utveckling mot mer informellt myndighetsspråk i Finland: i de undersökta texterna från Finland tilltalas läsaren systematiskt med du, både på svenska och på finska.

Det är också viktigt att diskutera klarspråksarbetets roll för myndighetstexter som riktas till en minoritet, till exempel för finlandssvenska och sverigefinska texter, som ofta är översättningar. Produktionen och översättningen av dessa texter kräver att man tar hänsyn till både det kulturella sammanhanget som texterna läses i och till (myndighets-)språkets utveckling i det andra land där språket också används. Klarspråksarbetet borde alltså inte begränsas till texter på landets majoritetsspråk utan också gälla texter som myndigheterna ger ut på andra språk.

Eveliina Tolvanen
Fil.dr, Åbo universitet