Transkription av avsnitt 7

Här kan du läsa en transkribering av avsnitt 7. Förkortningar – de svåraste skrivreglerna av alla.

Presentatör: Har du koll på hur man skriver ut olika typer av förkortningar, och vet du hur man använder skiljetecken som till exempel kolon eller semikolon? Dagens avsnitt av Svenskan i samhället handlar just om skrivregler. Varför har vi skrivregler, och vad är det som gäller egentligen? Medverkar gör Ola Karlsson och Sofia Tingsell, språkvårdare i svenska vid Isofs avdelning Språkrådet.

Sofia Tingsell: Hej Ola!

Ola Karlsson: Hej Sofia!

Sofia Tingsell: Vi ska göra en podd om skrivregler. Vad är skrivregler?

Ola Karlsson: Det är inte helt entydigt definierat vad det är. Det är väl ett problem i sig. Men det klassiska är ju skiljetecken och skrivtecken och sådant, alltså punkt, kolon, frågetecken, citattecken och sådant, och hur man hanterar dem. Alltså sådant där som citathantering, hur man använder siffror, styckesindelning, andra mer grafiska frågor. Det kan vara nästan allt som inte är stavning, böjning eller grammatik. Och ibland är det faktiskt stavning och böjning också. Man brukar ju säga att det finns tre viktiga normkällor för svenskan: SAOL, Svenska Akademiens ordlista, som reglerar böjning och stavning, Svenska Akademiens grammatik, som tar hand om grammatiken, och Svenska skrivregler, som Språkrådet ger ut, som reglerar allt det andra kan man säga. Så att det är väldigt brett. Men det klassiska är ju sådant där som skiljetecken.

Sofia Tingsell: På Språkrådet så jobbar ju vi med språkriktighetsfrågor, och då ingår ju skrivregler i det. Och till vår frågejour som vi har några gånger i veckan så får vi massor av frågor som rör just skrivregler, och kanske framför allt förkortningar och stor och liten bokstav. Och så fort vi får sådana frågor brukar vi ju gå in till dig och fråga, eftersom du är vår ”Mr Skrivregler”. Du föreslog att vi kanske skulle prata framför allt om förkortningar i dag. Vad är grejen med just förkortningar?

Ola Karlsson: Det här med skrivregler är ju ofta tekniskt och lite svårt. Och det speciella med förkortningar tycker jag är att när jag har undersökt om folk behärskar det här så visar det sig att ingen kan förkortningsreglerna. Det är väl till och med så att jag själv kan tveka ibland. Så det är väl kanske det bästa exemplet på att det här med skrivregler är svårt, och det är ovanligt rörigt. Samtidigt så använder ju alla människor väldigt mycket förkortningar, och kanske mer än någonsin i dag. Inte minst i sms och andra talspråksnära medier och genrer, där vi behöver förkortningar för att det ska gå snabbt att skriva.

Sofia Tingsell: Ja, det gör man ju. Man ser ju också att kids skriver förkortningar som man själv inte förstår, och då tänker man så här: ”Kan de inte bara skriva ut så man förstår vad de menar.” Men det gäller kanske vanliga förkortningar också. Kan man inte bara skriva ut alltihopa?

Ola Karlsson: Jo, det är ju en grundambition egentligen. Och förkortningar är ju mer praktiska för skribenten egentligen, och ofta, eller oftare än man tror, mer svårtolkade för läsaren. Sedan beror ju det på sammanhangen. I sms så blir det väl olidligt att skriva utan att använda förkortningar, det blir ju väldigt långt. Sedan så gäller ju det framför allt vissa typer av förkortningar, men initialförkortningar är ju sådana som vi ofta använder just i sin förkortningsform. Vi skriver ju ”dna” och inte deoxiribonukleinsyra, och där är man kanske närmast tacksam för att skribenten använder en förkortning. Men absolut, om man talar om allmänspråket och läsbarhet för breda grupper så att säga, då är det ju bra att undvika, eller i alla fall vara väldigt sparsam med, förkortningar. Man har gjort tester där det visat sig att förkortningar stör läsningen för många, i synnerhet de som kanske är lite mindre läsvana, och det är en mycket större grupp än man tror. Det finns också allt fler i dag som vill ha texter upplästa av sin dator eller sin mobil, och de program som läser upp sådana talsynteser, som det heter, är inte alltid så bra på att kunna tolka och läsa upp förkortningar. Så det kan ju också vara ett skäl till att vara lite sparsam med dem.

Sofia Tingsell: Jag sa ju förut att det är två typer av frågor som kommer jätteofta till vår jour, och som vi brukar springa in med på ditt rum. Det ena är då förkortningar och det andra är valet mellan stor och liten bokstav, eller versal och gemen. Ibland är det också en kombination av de två, om det ska vara stor eller liten bokstav i en förkortning. Kan man säga något om det?

Ola Karlsson: Ja, men innan vi pratar det här med stor och liten bokstav så får vi nog förklara de olika förkortningstyperna, för den här frågan om stor eller liten bokstav gäller egentligen bara initialförkortningar. Det är ju en typ av de tre huvudtyper som finns. Initialförkortningar består ju då av initialerna förstås, i de ord som ingår, som ”vd” för verkställande direktör till exempel. Och det utmärkande för initialförkortningar är ju att man i princip läser ut dem som förkortningar. Alltså, vi säger ”vd”. Sedan finns det avbrytningar, och de är ju just avbrutna efter ett visst antal bokstäver, så vi har till exempel ”adr.” för adress. Och dem läser vi ju ut som hela ord, vi säger ju inte ”adr”. Så det är skillnaden där. Sedan har vi sammandragningar där man tar första, sista och kanske en mellanliggande bokstav. Så vi har ”dr” för doktor, eller ”jfr” för jämför, med en mellanbokstav också då.

Ola Karlsson: Men det här med stor och liten bokstav, alltså bara i initialförkortningar, där finns det en väldig variation, och många är väldigt osäkra på det här. Och man kan väl säga att det som främjar att det blir små bokstäver är initialförkortningar som är väldigt vanliga i allmänspråket. Det är ju allmänspråket som vi utgår från i vår rådgivning. Till exempel skrivs ”mc” för motorcykel alltid med små bokstäver i svenska dagstidningar. Också om en förkortning är normalformen, som ”dna” till exempel, då skrivs det i princip med små bokstäver. Och när det är normalform så brukar de där förkortningar också bete sig mer som vanliga ord, till exempel att de böjs då. Så vi har ”dna:t” eller ”cd:n”. En del av dem utläses ju också som vanliga ord. Vi säger ”aids”, inte ”a, i, d, s”. De skrivs också med små bokstäver.

Ola Karlsson: Men sedan är det ju ganska vanligt, framför allt i fackspråk, att man skriver de här förkortningarna med stora bokstäver. Så där blir det i medicinskt fackspråk ofta ”DNA” med stora bokstäver. Och en hel del förkortningar tar vi ju in från engelskan eller andra språk, och skrivs de med stora bokstäver där så gör vi också så. ”IQ” skrivs alltid versalt. Det är en tysk förkortning från början för Intelligenz-Quotient. Sedan har vi en del med vokaler i sig som i praktiken, eller oftare i teorin, skulle kunna förväxlas med ett vanligt ord. Dem skriver vi versalt. Har vi ”AV” för audio/video då ser det kanske lite ut som prepositionen ”av” om vi skriver med små bokstäver, så då undviker man det automatiskt. Men sedan finns det väl tyvärr ett visst mått av godtycke i den där processen. Många av de där förkortningarna kommer ju in i versal form från början, och sedan tas de ner, så småningom kanske, till gemener, men en del fastnar helt enkelt bara i sin versala form. Vi har ”BB” för barnbördshus, eller ”BNP”, bruttonationalprodukt. De borde väl egentligen skrivas med små bokstäver, men skrivs alltid med stora. Så, så ser det ut.

Sofia Tingsell: Men när du berättar det här så förstår man ju varför vi får många frågor om det. Jag förstår också varför vi själva ibland tycker att det är svårt att svara. Det är ju lite rörigt. Hur kommer det sig att det har blivit så här rörigt med förkortningarna?

Ola Karlsson: Det är väl just att det är mycket en blandning av allmänspråkliga konventioner och branschkonventioner. Ofta är det ju från början någon slags branschkonventioner som spelar in. Att det är journalister, förlagsredaktörer, typografer, fackspråksskribenter av olika slag och så vidare som har påverkat reglerna, hur det blir i slutändan. Just att ”mc” och sådana väldigt frekventa initialförkortningar skrivs gement tror jag handlar väldigt mycket om journalisters och typografers omsorg om läsbarheten i medietexter. Att stora bokstäver står ut och stör läsningen. Så de vill gärna ha små bokstäver i förkortningar. Så att där ser man väl att de är yrkesgrupper som har påverkat reglerna. Men samtidigt finns det andra grupper som gör på olika sätt, så att det finns kanske ovanligt mycket variation just för förkortningar, vilket gör det lite extra svårt.

Sofia Tingsell: I språkriktighetssammanhang är ju variation ofta svårt att hantera. Det är då man blir osäker på vilken form som är rätt, eller som man tycker ska passa bäst. Men nu är det ju just vårt jobb som språkvårdare att ändå försöka bringa lite reda i den här variationen. Hur ska vi egentligen klara av att ge rekommendationer om det, om det är andra som har makten över konventionerna?

Ola Karlsson: Det är ju inte helt enkelt. För andra saker som böjning och stavning kanske man kan tillåta mer variation, och vi tittar mycket på variationen i bruket när vi ger råd, men just för skrivregler så tror jag att vi är mer måna om att hålla fast vid de regler som finns, för att det blir så himla knepigt om man inte är överens. Om man kan böja avokado på lite olika sätt, det kan vi leva med, men att vi använder punkt, komma och frågetecken på en massa olika sätt blir för svårt, både för skribenter och läsare. Jag tror att det är ganska viktigt att vi är hyfsat överens om sådant. I alla fall när det gäller – kanske inte alltid förkortningar – men när det gäller mycket annat av skrivregler och skiljetecken och så, så är det något slags system som ändå är hyfsat stabilt och fast över tid. Alltså mer än böjning och stavning egentligen.

Ola Karlsson: Och tittar man bakåt också hur det har sett ut, i både bruket och kanske framför allt i skrivhandledningar och så, alltså skrivregler bakåt, så är det ungefär samma regler som har gällt under ett antal hundra år. Det finns en språkvetare, Siv Strömquist, som tittade på det där för ett antal år sedan, och gick tillbaka till skrivhandledningar från 1600-talet, och det visade sig att det är väldigt stabilt ändå. Vi har ungefär samma bruk av frågetecken, kolon och semikolon då som nu. Vad hon också pekade på är att det samtidigt har varit ganska mycket differens mellan regler och bruk, eller framför allt har det funnits en väldig variation i bruket. Och det kanske inte alltid är språkvårdens fel, utan just för att det är så svårt. Det blir lätt kaotiskt.

Ola Karlsson: Hon har ju också sett att människor i alla tider har upplevt det här som väldigt svårt faktiskt. Samtidigt är det ju viktigt också för skrivregler att vi försöker titta på bruket och att reglerna inte hamnar för långt från bruket till exempel, om de ska ha legitimitet. Så att å ena sidan försöker vi hålla fast i de regler som finns, inte tillåta en massa onödig variation om det går, för skribenternas eget bästa så att säga, men man behöver också titta på om det finns en del utveckling. Det gjorde vi ju i Svenska skrivregler i den senaste upplagan 2017. Då gjorde vi rätt mycket sådana bruksundersökningar för att kontrollera att reglerna ändå stämmer med bruket. Och det gör de, får man ju säga. Men vi justerar lite grann här och där om det behövs.

Ola Karlsson: Men man borde ju titta mycket mer på det här, kan jag tycka också, med ambitionen att förenkla reglerna om det går. Det finns ju en hel del variation som kanske blir lite onödig ibland. Om man tittar på en mening så kan man ju ofta mellan två satser tänka sig flera olika skiljetecken. Det kanske fungerar både med punkt, komma, tankstreck och semikolon. Så att det finns rätt mycket överlapp där människor har svårt att välja. Det kanske man borde förenkla och standardisera mer om det går.

Sofia Tingsell: Du säger att det är ganska stabilt över tiden då, med skrivregler. Att de är lite mer stabila än språket i övrigt. Men finns det någonting som verkar vara på väg att förändras ändå?

Ola Karlsson: Det finns väl lite detaljer här och där. Sedan ser man ibland lite större påverkan, möjligen från engelskan inte minst. Om man använder citattecken i Googles svenska ordbehandlingsprogram så får man automatiskt engelska citattecken. Och Google används ju jättemycket i svenska skolor. Och det har gått så långt så att jag har faktiskt fått en fråga från Skolverket om det här är någonting som språkvården har övergett, att vi ska ha engelska citattecken i stället, men då har jag ju svarat: ”Nej, där är vi inte ännu i alla fall.” Så att vi håller fast vid de svenska konventioner vi har tills vidare.

Sofia Tingsell: Det finns fler konventioner vad det gäller förkortningar kan man säga. Det är en hel skog av regler man ska förhålla sig till. Det är stora och små bokstäver, det är avbrytningar och det är det ena och det andra. Och så är det det här med punkter. När ska man ha punkter och när ska man inte ha punkter? Och när ska man ha mellanslag?

Ola Karlsson: Oj, oj, oj.

Sofia Tingsell: Hur fungerar det?

Ola Karlsson: Extremt torr fråga får man ju säga, som man nästan inte vågar prata om. Men det är ju en väldigt vanlig fråga vi får faktiskt. Och i alla fall i svenskan är det ju så att vi har punkt framför allt efter avbrytningsförkortningar. Vi hade ”adr.” för adress som exempel. Där visar ju punkten helt enkelt att man har brutit av. Det är standard i allmänspråket. Men det finns också ett alternativt system för sådana förkortningar som innehåller flera ord. Om man tar ”bland annat” så skriver man ”bl.a.”, men det finns ett i princip äldre system där man kan ha mellanslag i stället, alltså ”bla”. Det är väl det som används mest i medietexter, samtidigt som förkortningar eller avbrytningar och sammandragningar är ganska ovanliga i medietexter. Där undviker man faktiskt sådana förkortningar.

Ola Karlsson: Sedan finns det ju andra förkortningstyper som sagt. Initialförkortningar, där har man ju aldrig punkter i svenskan, däremot har man ju det i amerikansk engelska. Så att vi skriver ”USA” utan punkter, men i amerikansk engelska skriver man ”U.S.” för US. Så det är lite rörigt. Och det är ju ännu rörigare ska jag säga i engelskan, mellan brittisk och amerikansk engelska. Också inom de här olika engelskorna så finns det en väldig variation också på regelnivå. Så vi är i alla fall förskonade om man jämför med dem. Sedan har vi också sammandragningarna. Vi pratade om ”dr” för doktor, där har ju inte vi heller punkt. Vi tycker ju att det är ologiskt, för det är inget som är avbrutet, utan man har ju med den sista bokstaven där. Däremot i engelskan så tycker man att det ska vara en punkt, så där har man ”dr.” för doktor. Och det påverkar ju i svenskan också, det är jättemånga som skriver ”dr.”. Så att det där är svårhanterligt, och mycket onödig variation, så att det vore nog bra om man gick ifrån det här bruket med punkter på sätt och vis, allmänt, för att det är så svårhanterligt helt enkelt. Det tror jag många av oss kanske redan har gjort också, i vardagsskrivandet. Även när man använder avbrytningar, att man skriver ”bla” i sitt sms i stället för ”bl.a.”.

Sofia Tingsell: Det är ju nämligen väldigt svårt att hålla ordning på vilken typ av förkortningar man har att göra med då. För det måste man ju veta om man ska kunna sätta ut punkterna rätt. Går det ens att hålla isär alla de här olika ...?

Ola Karlsson: Nej, det tror jag är det som människor kanske har vagast uppfattning om. Var gränserna går, och att det finns olika typer ens. Vi pratade ju tidigare om att det som är typiskt för initialförkortningar är att de läses ut i sin förkortningsform, man säger ”vd”, medan avbrytningar inte gör det. Men det finns ju en del avbrytningar som inte ser ut som ”adr.”, utan som består av flera ord och bara initialbokstäver. Då ser de ju direkt ganska mycket ut som initialförkortningar, som ”o.d.” för ”och dylikt” – men vi säger ju inte ”od”, och därför är det då en avbrytning. Det är ju svårt att hålla tungan rätt i mun där kanske.

Ola Karlsson: Och för att komplicera saker ännu mer så finns det ju också någon slags gråzon här, då man inte vet. Vi har ”tf.” för tillförordnad, och det är traditionellt en avbrytning med punkt, men om folk börjar säga ”tf”, läser ut det som en förkortning ... Då har vi undersökt det, och då visade det sig att hälften av de som var tillfrågade faktisk sa ”tf chef”, då är det ju en initialförkortning. Och eftersom vi vill komma bort från punkterna här också så tycker jag att man kan behandla det, när man tvekar då, som en initialförkortning. Det gäller också sådant som ”vt.” för vårtermin och ”bg.” för bankgiro, och dem tror jag väldigt många skriver utan punkter, alltså behandlar som initialförkortningar.

Ola Karlsson: Sedan vet jag inte hur många som säger ”vt 2022”, eller så. Det handlar ju om talspråk där då, så att då är det ju lite svårare att undersöka. Min dotter till exempel, hon säger faktiskt sådant här som: ”Pga sjuk så kommer jag inte.” Eller: ”Jag har köpt mjölk osv.” Alltså, hon använder ”på grund av” och ”och så vidare” som initialförkortningar. Det är möjligt att hon är ganska ensam om det, jag vet inte. Man får ha koll på utvecklingen där helt enkelt för att bedöma det. Så det var ju ett väldigt knepigt fall, när man ska försöka skilja de här typerna åt.

Sofia Tingsell: Just det. Men ”p.g.a.” har ju nästan fått ett eget liv. Har det inte det lite grann?

Ola Karlsson: Jo, det har ju det. Det börjar bli en egen ordklass. Och jag kan tänka mig att folk börjar läsa ut det här mer och mer. Men jag vet inte riktigt.

Sofia Tingsell: Det här är ju inte lätt, kan man konstatera i alla fall.

Ola Karlsson: Nej.

Sofia Tingsell: Skulle du kunna försöka sammanfatta våra råd om förkortningar på något bra sätt?

Ola Karlsson: Det ska ju vara tydligt och alltid läsbart med förkortningar, att man tänker på att läsaren verkligen ska förstå dem. Det innebär ju att man ska använda de vanligaste och mest etablerade förkortningarna, annars kan läsaren kanske bli osäker. Och de ska vara korta om man ska använda dem. Själva grundsyftet med förkortningar är ju att man ska spara utrymme, så att gör man inte det så ska man ju undvika dem. Så det generella rådet är väl att vara sparsam, men använda dem när det krävs för att det inte ska ta jättelång tid att skriva. Men att man hela tiden tänker på läsaren. Förstår läsaren? Så kan man väl sammanfatta.

Sofia Tingsell: Kort, tydligt, enkelt, läsbart, inga hemmagjorda förkortningar, skriva ut om man är osäker.

Ola Karlsson: Ja.

Sofia Tingsell: Nu råkar jag veta att du jobbar på en skrivregelbok, en skrivregelsamling för skolan. Kommer den också att handla om förkortningar någonting?

Ola Karlsson: Det kommer den att göra. Det stämmer. Det blir en slags kortversion av Svenska skrivregler för högstadiet och gymnasiet. Kanske kan den användas av fler målgrupper, det vet vi inte. Jag skulle tro att den är färdig om ett drygt år. Det är ju lite spännande att skriva så att de målgrupperna, som skolelever, verkligen förstår det här jättesvåra. Det är också en ambition, som samtidigt är en stor utmaning, att försöka förenkla reglerna i en sådan här skrivregelsamling. Alltså så att man förhoppningsvis får lite mindre av variation och lite mer standardisering. Och att till exempel reglerna för förkortningar görs lite enklare så att skolelever ska förstå och kunna hålla sig till enkla regler om hur man kan göra. Så det är ju en utmaning, men det ska nog gå bra.

Presentatör: Du har lyssnat på Svenskan i samhället, en podd om svenska från Isofs avdelning Språkrådet. Vill du lära dig ännu mer om svenska språket och om skrivregler? Gå in på isof.se.