Transkribering avsnitt 3

Här kan du läsa en transkribering av avsnitt 3. Kan en myndighet vara rolig?

Josefin Knave: Är en tinderprofil åt Karl X Gustav olämpligt eller ett sätt att sänka tröskeln till historien? Det här avsnittet av Svenskan i samhället kommer handla om myndighetskommunikation.

(musik)

JK: Sociala medier har inneburit en ny arena för all typ av kommunikation de senaste åren, starkt påverkad av olika trender och med näst intill obefintliga ramar. Är det okej för även skattefinansierade myndigheter att hoppa ur den traditionella kostymen och ta för sig på till exempel Instagram, twitter eller Facebook?

Avsnittet som väntar är ett inspelat panelsamtal från konferensen Klarspråk 2020. Konferensen handlade om klarspråk, alltså begriplig myndighetskommunikation. Och med i samtalet var tre myndighetsföreträdare som alla har koll på det här med humoristisk myndighetskommunikation.

Dessa personer hade alla tre gjort presentationer på temat tidigare under konferensen. Så eftersom det förekommer vissa referat till dem får ni stå ut med mig en liten stund till innan vi drar igång. Mitt namn är Josefin Knave och förutom att agera presentatör i den här podden är jag också webbredaktör på Isof. Jag var själv med som publik under Klarspråk 2020, direkt från mitt hemmakontor i Uppsala. Och nu tänkte jag göra ett försök att sammanfatta tre av konferensens inspirerande talare med ett par meningar var. Vi kör!

(ljudupptagning från Livrustkammarens instagram. Klapprande hovar hörs. En mansröst säger ”Det är jag som är kungen av Sverige!” följt av ljudet av ett svärd som dras)

JK: Här i Sverige har muséet Livrustkammaren gjort sig kända för sin närvaro på sociala medier, där de med hjälp av bland annat sketcher, mems och tvspelskopplingar kommunicerat Sveriges kungliga historia. Med på plats var Livrustkammarens intendent och verksamhetsutvecklare Magdalena Westin Piotrowska för att ge sina bästa tips på hur man engagerar sina följare i sociala medier. Livrustkammaren har fått viss kritik för att vara exkluderande på grund av bitvis smal humor, men Magdalena påpekade bland annat att all kommunikation inte kan vara för alla, och att ett varierat flöde kan erbjuda olika sorters information till olika personer.

(en röst som viskar på finska hörs, följt av ljudet av prasslande papper)

Med oss från Finland var Kati Kalliomäki som är kommunikationschef på Skatteförvaltningen i Finland. Skatteförvaltningen sysslar väl bara med pappersarbete, kan man tänka. Och jo, visst sysslar de med pappersarbete, men gärna i kombination med humor.

(ljud från hundvalpar hörs)

JK: Kati och hennes kolleger har gjort myndighetens instagramkonto till en viral succé med karaktärer som Skatteviskaren, Epic tax guy och gulliga hundvalpar som följetång för att sprida information om Skatteförvaltningens ärenden och uppmuntra människor till att sköta sina skatteärenden digitalt. Även Kati poängterade att humor inte behöver ersätta traditionell kommunikation, utan kan fungera som ett nyttigt komplement, och att klarspråk och en strategisk inramning är viktigt för all typ av kommunikation.

(en brusig ljudupptagning startar. En mansröst säger ”Får vi föreställa fru Plotter. Fru Plotter ska just till att baka”, lättsam musik i äldre stil startar)

Även Maria Pippi Fremer som är språkvårdare och forskare på Institutet för de inhemska språken i Finland var med oss på länk. Maria har forskat om just tilltal och ton i myndighetskommunikation. I sin forskning har hon tittat på något som kan ses som en föregångare till sociala medier, nämligen husmorsfilmer och andra informerande filmer från olika perioder under 1900-talet. Maria, eller Pippi som hon också kallas, visade bland annat på hur myndigheter kommunicerat med människor under de senaste hundra åren, och hur tilltalet förändrats från att vara tydligt fostrande till att bli ”du” och ”vi” med medborgarna.

Själva samtalet modererades av Lena Lind Palicki, som är universitetslektor i svenska vid Stockholms universitet och som faktiskt också arbetade som språkvårdare vid Språkrådet tidigare. Även Lena är väl insatt i ämnet, då hon i sin forskning studerat just tilltal och ton i myndighetskommunikation. Okej, är ni med? Då gör vi en tidsresa till november 2020 och konferensen Klarspråk 2020 för att lyssna på Magdalena, Kati, Maria och Lena.

(kort melodislinga)

Lena Lind Palicki: Välkomna tillbaka! Det var ju oerhört roligt att lyssna på er i går, då vi fick det historiska perspektivet när Pippi pratade om de här reklamfilmerna och husmodersfilmerna som fanns förr, och Kati pratade om hur ni jobbar med sociala medier nu. Och vi fick ju, som du utlovade, både katter och roliga killar, och ja… Allt möjligt! Jag tänkte börja med att fråga er om ni vill reagera på varandra någonting? Var det något ni tänkte på när ni hörde varandras föredrag?

Magdalena Westin Piotrowska: Jag kan säga, Kati, att jag senast förra veckan hade en presentation just om våra sociala medier. Och då tog jag upp, på frågan om man alltid kan skämta och vara rolig och så, att vi ”har väldigt tacksamma ämnen att skoja om och det är kanske svårare om man jobbar på Skatteverket”. Men uppenbarligen är det inte så, så nu får jag liksom tänka om. (skratt) Jag kommer inte längre kunna ta upp det som exempel, jag kommer kunna ta upp er som ett fantastiskt exempel.

Kati Kaliomäki: Jaså, det var jätteroligt att höra. Och god morgon allihopa! Jo, men din presentation var mycket professionell, och just såna saker som jag försökte säga i går. Jag vet inte om jag lyckades så bra, men mycket professionellt! Jag skrev faktiskt upp när du sa ”man behöver inte vara rolig hela tiden”, och det stämmer, inte är vi roliga hela tiden. Och när det gäller skatteärenden är det ganska allvarliga saker. Så du har ju helt rätt med det, egentligen, om du har funderat på om det inte alltid går att vara rolig om skatter. Men på något vis, det där du sa om att sociala medier faktiskt är sociala, då tycker jag faktiskt inte att det är så modigt att vara i dialog med sin publik utan att det hör till. Jag tänkte också att det även hör till myndigheten att visa öppet vad man gör, och liksom, vara genomskinlig på så sätt. Så jag fick många tankar av din presentation också, Magdalena. Och jag är så glad att jag fick ha mitt föredrag i går efter Maria. För det fick mig att börja fundera över Marias exempel, de där upplysningsfilmerna, att ”det var ju häftigt då”. Liksom, att man på 50-, 60-, 70-talet kunde vara ”pang på rödbetan”, rakt ut. Skulle man kunna göra så i dag? Just den här dialogen, att folk fattar själv, och är med på det. Ja, såna tankar har jag.

LLP: Det var ju väldigt tydligt tycker jag, i ditt föredrag Pippi, att det är ju inte helt nytt det här att myndigheter är roliga utan de har ju varit roliga tidigare. Ibland lite ofrivilligt kanske. Vad säger du?

Maria ”Pippi” Fremer: Nej, precis, och det överraskade mig lite när jag märkte att det fanns så mycket. Jag har ju inte så jättemånga filmer som jag har sett på, men de försöker med ett informellt grepp. Det som saknas här är ju kommunikationen. Att det blir ju inte så att publiken kan reagera.

LLP: Nej, det är inte socialt på samma sätt.

MPF: Nej.

LLP: Men vet du någonting om reaktionerna då? Möttes det av nåt motstånd? Tyckte man att myndigheten var för informell, eller inte seriös?

MPF: Tyvärr har jag inte hittat något sånt, det kräver ett rätt omfattande arkivarbete i så fall tror jag.

LLP: Nej. Men hur är det nu då, möter ni något motstånd Kati och Magdalena? I nutiden är det ju lättare att få se.

MWP: VI får det ibland, ganska sällan ska jag säga. Men ibland så kommer det någon kommentar. Speciellt när vi gör de här väldigt korta inläggen. Kanske inte direkt om att vi är för oseriösa utan mer om att vi inte ger all information direkt, att vi liksom inte skriver den här långa texten med alla fakta som folk vill ha.

LLP: De vill ha mer, helt enkelt.

MWP: Ja, de vill ha mer, och det är ju jättepositivt. Och som sagt, vi ger alltid ut den informationen i kommentarerna, och jag kan förstå vissa. Men vår tanke har lite varit att de som redan är frälsta historienördar, de behöver vi inte nå. De kommer komma till Livrustkammaren i alla fall, och de kan hitta den här informationen via oss eller på andra sätt. Vi vill ju nå de som inte får den här informationen på annat sätt, som inte vet om att de är historienördar än.

LLP: Väcka sin inre historienörd, helt enkelt. Vad säger du Kati, möter ni något motstånd?

KK: Jag skulle säga samma, ganska lite, men det kommer då och då. Till exempel några journalister har kanske uppfattat fel, att vi bara är närvarande i sociala medier och borde informera mer formellt. Men det stämmer ju inte, men det är ju just hela grejen, och det är jättehärligt med dialogen hela tiden. Att vi inte alltid behöver svara om det kommer något negativt, eller så hinner vi inte, innan vår publik svarar åt oss. Och de blir nästan sårade och skriver ”men nej, de gör ju både det ena och det andra”. Det är ganska fantastiskt måste jag säga.

LLP: Nu var du inne på det lite, Magdalena, om publiken. För det funderar man ju mycket på, eller jag funderade på det när du pratade, når man de redan frälsta som känner till Livrustkammaren som redan varit där många gånger och känner till historien, eller når ni en annan publik? Känner ni att ni fått en större publik och en annan publik? Och är det målet?

MWP: Ja, alltså, vi har inte gjort någon undersökning så när det gäller våra följare i sociala medier, så jag kan inte säga ”si och så är det” och komma med siffror men det vi kan se när vi läser kommentarerna är att det är en blandning. Det är en del som är frälsta och gillar oss för att de känner att det äntligen är någon som kommunicerar historia på ett annat sätt än det akademiska och dammiga sättet. Och en del är såna som aldrig har hört talas om Livrustkammaren, men som nu tack vare våra sociala medier vill komma till muséet också. Det är inte längre vårt mål med sociala medier, utan vårt mål i dag är att kommunicera ut våra samlingar och nå så brett som möjligt egentligen. För sociala medier är också fantastiska på det sättet att det är en chans att vara tillgänglig. Alla kan inte komma till museet men de allra flesta kan ta del av det vi gör i sociala medier, om de vill. Det finns tillgängligt och vi kan visa upp en massa saker, men också visa sånt som finns i kulisserna, som finns i våra magasin som folk inte heller ser när de kommer till museet fysiskt för det kan vi inte ta fram. Så vårt mål är helt enkelt att sprida kunskapen så brett som möjligt, men vi har inget uttalat mål att vi ska nå en specifik målgrupp på sociala medier.

LLP: Hur är det för er, Kati? Når ni andra som kanske annars duckar lite för att ha kontakt med Skatteförvaltningen?

KK: Nå, vi uppmanar ju folk att sköta sina skatteärenden. Som jag sa i går, Skatteförvaltningens strategiska målsättningar är de vi lutar mot på så sätt. Men det är klart, det blir lättare, bilden av myndigheten. Man kan ta kontakt lätt, och det är ju en viktig sak för alla myndigheter som har kontakt med kunderna. Vi måste alla göra det, eller vill göra det.

LLP: Just det, ”det är sexigt att betala skatt”, vem var det som sa det?

KK: Nån i Sverige säkert…

LLP: Mona Sahlin, var det! Pippi, jag tänkte på det här, jag sa det lite i går tror jag när jag introducerade dig, att är husmorsfilmerna dåtidens sociala medier? Men nu har du varit inne på det lite själv, att de saknar kommunikationen, är det liksom dåtidens… Vad ska man säga? Vad är det för skillnader och likheter med hur myndigheter kommunicerar i dag och det tilltal man har?

MPF: Jag har egentligen inte tänkt på det förut, men nu när du sa att husmorsfilmerna skulle kunna ses som dåtidens sociala medier stämmer det ju faktiskt. Det finns inte dokumenterat, men det man gjorde var alltså att man hade biovisningar runt om i hela Sverige på eftermiddagstid och gratis för husmödrar. Och de träffade varandra, och det delades ut broschyrer och reklammaterial i samband med de här föreställningarna och det fanns också en veckotidning eller journal som också hade en koppling till husmorsfilmerna, och innehöll material, rabattkuponger och liknande. Så de byggde ju upp en hel värld kring detta, som väldigt mycket handlade om marknadsföring men också om information, diskussion och underhållning.

LLP: Och det där är ju en viktig poäng, tänker jag, att filmerna visades ju just som du säger på dagtid på biografer. Och då fick människor tillfälle att mötas, det var ju ett socialt event på det sättet.

MPF: Ja.

LLP: Vi har fått en del frågor här under Magdalenas föredrag. En fråge till exempel vem det är som kläcker idéerna? Kati pratade lite om det i går att ni har en kompetent och kreativ personal anställd själva, att ni inte har någon kommunikationsbyrå. Är det samma sak på Livrustkammaren, är ni roliga, kompetenta och kreativa?

(skratt)

MWP: Ja, jag kan skriva under på den beskrivningen. (skratt) Det stämmer, det är vi själva som gör det. Vi har inga möten, inga exceldokument, ingen publiceringskalender heller vilket alla kommunikatörer som vi brukar träffa och prata inför tycker är jättekonstigt. ”Hur gör man då?” Men vi tror ju på det här att det kreativa liksom inte riktigt går att pressa in i ett excelark, då blir det inte lika roligt eller lika spontant. Jonas, min kollega, och jag, vi sitter mitt emot varandra i samma rum. Och Sofie, en annan kollega, sitter i rummet intill, så ibland kan vi hojta till så här att ”har ni något inlägg i dag?” ”då gör jag ett för jag har ett”. Så vi gör det väldigt spontant. Vi försöker se till att något publiceras varje dag. Men, ja… Det är inte alltid vi är roliga heller. För ibland är det idétorka. Det är upp till oss. VI har inga råd där vi sitter och bollar idéer, utan det är väldigt mycket i stunden.

LLP: Jag tänker att väldigt befriande, för att det är väldigt icke-myndighetsmässigt ju, på ett sätt. Att jobba på en myndighet innebär ju väldigt mycket dokumentation och tröga processer. Jag vet inte hur alla ni i publiken känner det som jobbar på myndigheter, men så kan man ju uppleva det. Och det här är på sätt och vis motsatsen, att man inte behöver trycka sig in i de här myndighetsformaten. Det är ju väldigt befriande, föreställer jag mig.

MWP: Ja, absolut, och vi kan inte tänka oss att jobba på något annat sätt. Nu börjar vi dock komma upp i den mängden, så att säga, följare och så vidare. Det tar så mycket tid, och vi är också fler som uppdaterar, så vi kanske måste börja strukturera upp det lite mer sinsemellan. Men vi har fortfarande fria händer när det gäller vår kommunikationsenhet. Vi skickar aldrig något för godkännande till kommunikationsenheten, eller till vår chef, så vi har också ledningsstöd. Och det är otroligt viktigt, att de backar oss, oavsett vad vi gör. I början var det lite så att man kollade med vår kommunikatör: ”Kan man säga pimp my ride på sociala medier om man är en myndighet?” men hon ”Ja, kör bara, vi testar!”. Så det är ju otroligt viktigt, för det gör också att man är trygg i att man kan testa, att det är högt i tak och att man har stödet från ledningen.

LLP: En annan fråga från publiken, som hör ihop med det här, är frågan om ni har fått extra resurser för att vara med på sociala medier och hinna svara på alla frågor som era följare ställer. Har arbetsbördan ökat? Hur ser det ut?

MWP: (skratt) Vi har inte fått några extra resurser, nej, och arbetsbördan har ökat, ja. Alltså det hör väl lite ihop, tror jag, med att man i början när vi startade för tio år sen inte riktigt visste hur man gjorde. Hur skulle det formaliseras? Och sociala medier, är det kommunikationsenheten som ska göra det, eller någon annan? Och vi har väl gjort det lite vid sidan av och sett det som något som inte tar så mycket tid. Och ibland tar det inte lång tid, men ibland tar det kanske en timme att kläcka idéer och klippa och klistra ihop mems. Och framför allt tar det lång tid att följa upp alla kommentarer. För vi har en policy att den som lägger upp inlägget, eftersom vi är flera stycken, den tar också ansvar för kommentarerna. Vi hjälps åt att svara om någon är väldigt upptagen, men vi ska svara, vi ska vara aktiva, för vi ska kommunicera med våra följare. Men det, ja, det är lite ett problem. Vi lägger upp ibland på helgerna och det är inte riktigt reglerat, vi brukar lösa det med vår flex. Men det finns en del såna frågor som jag tror att inte bara vi brottas med. Eftersom sociala medier inte stängs klockan fem när alla går hem, så föder det här en del andra problem som man kanske inte har haft tidigare.

LLP: Mm, precis.

KK: Det är ju frågan om ton här nu. Och det just precis som Magdalena sa, och jag vill bara lägga till, att man måste vara äkta. Och det är just det som är problemet med reklambyråerna. De är ju bra, men man måste låta som den man är. Det är mycket lättare att göra ”in house”, nu är det svengelska här, men det är lättare att göra och det märks ju på något sätt. Publiken märker om man inte är äkta. Det har varit en lång process hos oss också. Som jag sa i går, allt bygger på tjänster som ska funka. Man märkte när internet kom, på 90-talet, så ändrades också tonen. Jag kan ta som exempel, hoppas att ingen tar illa upp, men till exempel posten i Finland ändrade sin ton och stil väldigt plötsligt. Det var säkert någon reklambyrå med där, men de började prata jätteungdomligt, och jag skulle nästan säga löjligt, säg inget till någon, men det lät helt absurt. Det var såhär ”heippidi heippidi”. Och publiken reagerade med ”vad håller de på med? Ni bara slarvar bort mina paket och brev!” och det var ett bra exempel på att man inte bara kan bestämma sig för att vara social och rolig. Nej, det går inte. Det är lättare om man har bra anställda och om man har ett bra team att bolla med. Och just det där som Magdalena sa, att våga testa, det är också viktigt.

MPF: Jag tror också att det är jätteviktigt att den myndighet det handlar om, om det är skatteförvaltningen eller posten eller vem som helst, har gedigna välfungerande tjänster. Och att det inte blir så att man uppfattar det som ”nu är ni jätteroliga men ni kan inte sköta ert uppdrag”. Det var kanske det som gick snett i det här ena fallet.

LLP: Jomen absolut. Och jag tänker på exempel bakåt i historien, när man i slutet på 70-, början på 80-talet från Försäkringskassans håll började vara väldigt informell och skrev ”Hej! Det är från Försäkringskassan” som möttes av en hel del kritik, för man var kanske sur på Försäkringskassan eller tyckte att ”jag är väl inte hej och tjena med dig”. SÅ vi är inne något viktigt, att man behöver ha ett finger i luften och ett gehör för den här tonen som man måste använda, tänker jag. En annan sak jag fundera lite på, är… Det är ju många myndigheter som flyttar ut på sociala medier och kommunicerar över huvud taget digitalt nu, i dag, på olika sätt. Jag lyssnade på en föreläsning härom dagen med Kjell Lars Berge, professor i Oslo, som pratade om digitala analfabeter. Att det kanske finns en generation av digitala analfabeter, som man hamnar helt utanför. Om alla myndigheter flyttar ut på sociala medier och man mest kan kommunicera digitalt, hur blir det med den äldre generationen då? De behöver ju inte vara äldre, men ofta är de äldre, som inte kommunicerar så. Tappar man dem då? Eller finns det andra traditionella sätt? Måste man kommunicera på många olika sätt parallellt? Vad säger du, Kati, som måste nå alla som betalar skatt?

KK: Ja, det är sant, och jo, det är ett måste. Och man kan ju fortfarande ringa till oss, och gå in i skattebyrån. Kanske inte nu i coronatider, eller jo, de är öppna fortfarande. Såklart måste det vara så! När du nämner äldre människor kan man höra från dem att de är helt utan myndighetsinformation, eftersom de inte är med på Twitter och sånt. Finska polisen har kanske fått mest kritik i den stilen, de är också aktiva i sociala medier. Men jo, man måste ju vara aktiv i olika parallella kanaler. Och jag förstår att det är en fråga om resurser också. Sen är det många som säger också, att det är så jobbigt att när man går med i sociala medier så måste man svara och vara i dialog… Men det är ju hela grejen! Och inte är det heller så himla jobbigt om det är så, som Magdalena även sa, att man inte behöver gå igenom hela organisationen. VI kan alltid fråga kundbetjäningen om det är frågor med substanser, men just det där om vad man ska säga… Man måste ju koppla av när man har dialog.

LLP: Ja, tack. En fråga som också kommit från publiken är det här om skämt och kanske ironi kan vara exkluderande? Det hänger ihop lite med digitala analfabeter, eller vad man nu ska kalla det, det är ett ganska extremt uttryck. Men jag tänker framför allt på de här internetskämten och sånt som kanske bara vissa förstår. Det ligger ju väldigt ofta mycket implicit kunskap i det här. Riskerar man att också vara exkluderande? Magdalena?

MWP: Ja, det gör man såklart. Och det händer. Vi har en del såna inlägg som är väldigt smala, som kräver förkunskap för att vara roligt. Men sen försöker vi varva det med sånt som verkligen är väldigt brett som alla kan förstå, och även seriösa faktabaserade inlägg. För ironi är ju väldigt svårt, även i verkligheten när man står framför nån, och i skriven form blir det ännu svårare. För man hör ju inte den som kommunicerar. De känner inte oss, de vet inte hur vi pratar och så vidare. Min kollega Jonas brukar göra såna här spelreferenser i olika mems, och jag har ingen aning om vad han skriver om, för jag är över huvud taget inte en del av den världen. Men det är okej, jag behöver inte förstå alla skämt, det kommer något i morgon som handlar om något annat. Jag tror inte att man ska vara rädd för det. Så länge man inte bara har ett spår, utan har en bred solfjäder, så tror jag inte att man behöver vara rädd för att vara smal ibland.

LLP: Just det. Det är fördelen med internet, det kommer alltid något nytt i morgon. Vill ni kommentera det, Pippi eller Kati?

KK: Jo, man måste ju ha stil. I går visade jag bilden på Skatteviskaren, och han hade rosor och talade om kvinnor och det såg ut som att han var utan skjorta. Sen kom det några svar och kommentarer i stil med ”vad är det här för något?”. Det tolkades som lite för sexistiskt. Då lärde vi oss att, okej, vi testade inte medvetet den där gränsen, men det kom lite av misstag. Och då fattade vi att man måste vara försiktig med såna saker. Det var samma sak när det var singles day, och vi ville påminna folk om att det var sista minuten att kolla deras skattegränser och sånt, och då var det lite så att par tog illa upp och blev lite sårade.

LLP: NU har vi ju Sverige och Finland representerade här. Finns det några skillnader där, har ni funderat på det? Till exempel i sätet att tilltala eller så? Det här materialet du har forskat på, Pippi, det är svenskt men tycker du att.. Du jobbar ju också som språkvårdare. Finns det olika sätt, olika tilltal, som man använder i Finland jämfört med Sverige?

MPF: Ja, i ren sakkommunikation tenderar man väl att vara lite mer formell i Finland, och särskilt på finska. Men sen de här sociala medier och skämtsamma inlägg där så kan jag inte se någon skillnad direkt. Möjligtvis att man går lite längre i Finland, om man nu tittar på Skatteförvaltningen och så…

LLP: Det tyckte jag var intressant! För jag har också den här uppfattningen, och det har ju också belagts i forskning, att språket är lite mer formellt i Finland, och att språket är lite mer formellt, men jag upplevde det också som att vissa saker som ni gjort på sociala medier där kanske nästan gick lite längre än vad man kunnat gjort i Sverige.

KK: Jo, så är det, men jag känner igen det där Maria sa om att det är lite mer formellt i Finland. Men jag vet inte om det där med att det skulle vara mer formellt på finska, enligt min uppfattning är det ofta så att man när man översätter svenska texter till finska använder man ofta passivform och tilltalar inte så mycket. Jag gillar faktiskt Sveriges sätt att tilltala till människor, även jag känner att jag är inblandad fast jag inte är det. (skratt) Bra jobbat, Sverige!

LLP: Vad bra. Jag tror vi säger att det får vara slutorden för det här samtalet. Det var liksom en bra slutpoäng, men bra jobbat Finland också! Tack till Pippi, Kati och Magdalena, för att ni pratade så bra och deltog i samtalet.

(kort melodi)

JK: Nu har vi lyssnat på tre experter från tre olika myndigheter i två länder. Men vad tycker våra egna experter här på Isof?

(kort melodi)

Anonym röst: Frågelådan.

JK: Gabriella Sandström och Ingrid Olsson arbetar på Isofs avdelning Språkrådet och har klarspråk som sitt huvudansvar – det vill säga begriplig myndighetskommunikation. Vad säger du, Gabriella, hur lättsam får eller kan en myndighet egentligen vara?

Gabriella Sandström: Det beror helt på sammanhanget, skulle jag säga. Det finns ju tillfällen när det inte alls funkar att vara lättsam eller humoristisk, för att det krockar med textens innehåll och syfte på något sätt. Exempelvis i ett beslut som meddelar att du tyvärr inte får förlängd sjukpenning eller att din asylansökan avslås. Då skulle ett alltför lättsamt tonfall landa helt fel. Det skulle kunna uppfattas som ironiskt eller till och med raljerande.

Framför allt när myndigheter utövar någon form av makt kan det vara svårt med humor och lättsamhet, exempelvis i ett beslut. Men om syftet är att informera eller bygga en relation med mottagarna kan det funka bra. Det hörde vi både Kati och Magdalena ge flera exempel på. Då är humorn ett sätt att nå ut genom bruset till exempel i sociala medier.

Ett mer formellt språk behöver inte vara fel i rapporter, till exempel – och det kan vara klarspråk för det! Det finns ingen motsättning där. Men generellt skulle jag säga att de flesta myndigheter borde testa att använda ett ledigare språk, alltså lite mer dialogiskt och inte så formellt. Kanske passar det särskilt bra i webbtexter eller instruktioner, och förstås i muntliga sammanhang, som i poddar och filmer.

JK: Ni på Språkrådet är ju själva aktiva på sociala medier. Hur tänker ni kring det, Ingrid?

Ingrid Olsson: Ja, det stämmer - vi finns både på Facebook och Twitter.

På Facebook lägger vi främst ut språkrelaterade nyheter. Vi ser det som en bra kanal att lägga ut nyheter som inte nödvändigtvis handlar oss själva. Men även om det inte händer så ofta ser vi att det som är allra populärast är när vi engagerar följarna och till exempel frågar om de använder den ena eller den andra formen av ett ord eller uttryck. Då får vi mycket mer respons.

Vårt Twitterkonto (sprakradgivning) använder vi i princip bara till att svara på språkfrågor. När vi började för drygt tio år sedan kunde vi inte ana att det skulle bli såhär populärt. Nu har vi en bra bit över 32 000 följare, vilket jag tror är ganska bra för ett myndighetskonto.

Och visst är det en annan ton i de sociala medierna än i annan myndighetskommunikation. När vi svarar på språkfrågor på tvittret kan vi inte bara rabbla upp en massa grammatiska termer. Det kan vi visserligen inte göra när vi svarar på ett mejl heller, men om vi där ser att frågeställaren också jobbar med språk eller i vilket sammanhang personen vill ha reda på det. På Twitter är det ju lite mer generellt, och vi får låta bli att använda de värsta fackorden. Jag skulle inte säga att vi jobbar på att vara roliga, men det händer att vi är det – och det betalar sig alltid. Tweets där vi ordvitsar eller svarar lite dubbeltydigt blir alltid mer retweetade och spridda.

Och precis som Magdalena från Livrustkammaren berättar att de via de sociala medierna kan nå historienördar som inte riktigt vet att de är historienördar, kan vi nå språknördar som inte vet att det är just det de är.

Något som både kan vara en fördel och en nackdel är formatet på till exempel Twitter. I och med att man har ett begränsat utrymme måste man vara kort och koncis. Och det är ofta är bra ur klarspråksperspektiv – då måste man tänka ut vad som är huvudbudskapet och se till att leverera det först. En nyttig övning för alla myndighetsskribenter!

(kort melodi)

JK: Och med de orden avslutar vi det här poddavsnittet. Vill du läsa mer om begriplig myndighetskommunikation? Eller ta del av föreläsningarna från Klarspråk 2020? Redan nu kan du söka efter ”klarspråk” på Isofs webb, och i januari kommer även alla filmer från Klarspråk 2020 läggas upp där. Adressen är som vanligt isof.se.

(avslutande melodislinga)