Transkribering avsnitt 2

Här kan du läsa en transkribering av avsnitt 2. Synliga och osynliga språk.

Presentatör: Enligt språklagen ska svenska vara huvudspråk i Sverige, men offentlig verksamhet har ansvar att även informera på nationella minoritetsspråk, det svenska teckenspråket och andra modersmål. Men, hur synlig är egentligen flerspråkigheten i vår vardag? Och i vilka sammanhang? Språkvårdare Maria Bylin och utredare Jennie Spetz vid Isofs avdelning Språkrådet har tittat närmre på den symboliska aspekten av språkanvändning i offentliga. I det här avsnittet av Svenskan i samhället bjuder de in Isofs namnforskare Maria Löfdahl för att prata om flerspråkighet i det offentliga rummet, hur olika språks syns och används på olika sätt och på olika ställen och hur självklar svenskan är i samhället.

(inledande melodislinga)

Maria Bylin (MB): Välkomna till ett poddavsnitt om språk som syns, och om språk som inte syns. Jennie Spetz, du är statsvetare och utredare på Språkrådet, och du har skrivit en rapport om just språklig synlighet och språklig osynlighet tillsammans med mig. Hej Jennie.

Jennie Spetz (JS): Hej.

MB: När vi skrev den här rapporten fick vi väldigt mycket hjälp och stöd av Maria Löfdahl som är namnforskare på namnavdelningen i Göteborg och som har ett särskilt intresse för flerspråkighet och språkliga landskap. Hej Maria.

Maria Löfdahl (ML): Hej.

MB: Och jag om pratar heter Maria Bylin och jag är språkvårdare i svenska på Språkrådet. Du och jag, Jennie, vi skrev ju en rapport om vilka språk som syns i den fysiska miljön hos det allmänna.

JS: Precis.

MB: Som vårdcentraler och bibliotek. Och den var ju väldigt inspirerad av forskningen om språkliga landskap. Så då gjorde vi det som vi ska göra nu också. Vi bad Maria Löfdahl om en ”crash course” om just forskningen om språkliga landskap. Vad är det man studerar, vad är det man tittar på och vad tycker man att man får reda på?

ML: Alltså det här är ju ett ganska ungt forskningsfält, men det växer väldigt mycket i dag. Och utgångspunkten är ju att vi omges hela tiden av olika typer av skriftliga budskap. Naturligtvis av tal vi kan höra, men också av texter vi kan se runt omkring oss. Så fort man går ut på en gata så duschas man ju egentligen med skriftlig information, och då kan det vara trafikskyltar, vägskyltar, reklam… Ni vet, skyltar över affärer, caféer och så vidare. Det kan vara namn vi ser omkring oss, klotter, graffitti, allt möjligt sånt där. Och genom att studera alla de texter vi ser omkring oss och placera dem i en samhällelig kontext så kan vi försöka förstå vårt samhälle med utgångspunkt i de här texterna, vem som har skrivit dem och vem som är den tänkta mottagaren. Ganska ofta ser man olika språk omkring sig, fast man ofta inte tänker på det. Men det enskilda språket, själva orden vi ser på skylten eller lappen eller vad det är, det är liksom inte den enda typen av kommunikation, utan inom det här fältet, språkliga landskap, försöker man titta på en helhet. Vad har man använt för färgval? Vad finns det för typsnitt? Var är skylten eller texten placerad? Är den placerad över dörren till en butik till exempel? Kanske sitter den långt ner, och så vidare.

MB: Och vad menar man att det har för betydelse?

ML: Alla de här sakerna är betydelsebärande, tänker man. Typsnitt, till exempel, är en jätteintressant sak att diskutera. Ofta om man tittar på lite mer gentrifierade områden inne i städerna så använder man minimalistiska typsnitt, väldigt enkla skyltar, stram design liksom.

MB: Okej, så det signalerar…

ML: Ja, det signalerar någon sorts ”urban coolness”, som man säger. Medan skyltar som är mer texttunga, och kanske lite mer utsirade och sådär, de hittar man på andra ställen i stan. Så allt det här är betydelsebärande helt enkelt, tänker man. Och då är poängen med att studera de här sakerna att man kan analysera hur språk, alltså i vid bemärkelse, dels orden, dels språkval, men också färg, form och andra visuella hjälpmedel, hur språk, människor och platser är sammankopplade och interagerar. Och allt det här, tänker man sig inom det här fältet, bestäms av den rådande, ekonomiska, politiska och sociala ordningen i ett samhälle. Det handlar alltså om att det varierar mellan olika platser, och i olika tider, men det ska alltid ses i en samhällelig kontext och utifrån det kan vi försöka förstå vårt samhälle och alla oss som lever på en plats.

MB: Så det handlar inte alls bara om språk utan det är väldigt knutet till samhällsvetenskaper…

ML: Ja.

MB: …och tolkning av sociala relationer i samhället.

ML: Ja, man kan studera sociala processer genom att försöka förstå de texterna man ser omkring sig, och ta dem i ett större sammanhang. Ofta har man i det här fältet studerat flerspråkiga miljöer, för man antar att det finns ett samband mellan språks synlighet i det offentliga rummet, alltså på platser där vi alla vistas och motsvarande talares maktposition och vitalitet i samhället egentligen. Man tänker sig då att språk dels har en informativ funktion, en skylt talar om var vi är någonstans, vad man kan köpa i affären eller något sånt där, men det har också en symbolisk funktion.

MB: Och vad är den? (skratt)

ML: (skratt) Ja, då kan man säga man vil signalera något genom språkval, va, ”jag syns”, ”jag finns” och så vidare. Men då kan man säga att på många platser så finns en ganska ojämlik fördelning av olika språk, och att det här återspeglar maktförhållanden i samhället. Och det är också forskare som har kallat det här för den symboliska konstruktionen av det offentliga rummet. Att man alltså kan utläsa någonting genom att studera vad det är man ser runtomkring sig.

MB: Så om jag förstår det rätt är antagandet att om ett språk är väldigt synligt, och gärna med minimalistiskt typsnitt, så tyder det på att språket har en hög position i samhällshierarkin så att säga. Talarna. Eller?

ML: Så skulle man kunna säga. Man kan säga såhär att om man rör sig till exempel i Göteborg där jag bor och jobbar då, då kan man se att man ser olika typer av skyltar med olika språk i olika områden och det handlar ganska mycket om gentrifiering och segregation faktiskt, vad man ser runt omkring sig. Det återspeglar det, och kanske kan man tänka sig att det reproducerar såna samhälleliga ojämlikheter faktiskt.

MB: Då kan man säga att det är så forskningen ser på det här?

ML: Ja.

(kort melodi)

MB: Och du, Jennie, när vi skrev vår rapport tittade du ganska mycket på hur politiken uppfattar det.

JS: Ja, precis. Vår utgångspunkt var ju, kan man säga, alltså delvis det som Maria pratade om nu alltså att vi vill titta på ”kan man säga något om språk i stort genom att titta på vilka språk som syns och inte syns i vissa miljöer, och då valde vi vårdcentraler och folkbibliotek. Men en annan utgångspunkt för vår undersökning det var just det här med vad säger våra styrdokument? För vi som myndighet arbetar ju utifrån vissa bestämda premisser så som de står i lagar och förordningar, men även förarbeten och så. Och ett sånt där centralt dokument för oss är ju språklagen. Och i språklagen hittar man ju egentligen ingenting om synlighet, direkt så.

MB: Nej.

JS: Däremot så, då får man ju gå till de dokumenten som beskriver syftet och intentioner med lagen, alltså utredningar och propositioner och så.

MB: Och där står det något, eller?

JS: Där står det något, inte jättemycket, men det står litegrann dels om svenskan. Och man kan ju säga att språklagen beskriver ju att svenskan är huvudspråket i Sverige och det språk som myndigheter ska använda som huvudregel. Men sen, i förarbetet kan man säga, där beskrivs både syftet med att svenskan ska vara synlig och de nationella minoritetsspråken. Och de där syftena skiljer sig lite åt, kan man se.

MB: Okej, aha, på vilket sätt?

JS: Ja, Maria var ju inne lite på det är med symbolisk… Att alla språk har en viss symbolisk funktion. Men om man tittar på svenskan och de nationella minoritetsspråken, och intentionerna av synlighet där, så kan man ändå se en skillnad, faktiskt. Och när det gäller svenskan så handlar det mycket om en kommunikativ funktionell syn. Att svenska behöver ju synas därför att det kommunicerar olika saker till befolkningen och det finns en förväntan om att det är ett språk som de flesta människor förstår och kan ta till sig, så att säga. Det är viktigt för demokratin att alla nås av myndigheternas budskap, och så vidare.

MB: Och det ska vara klart, enkelt…

JS: Det ska vara klart, enkelt och begripligt står det också i språklagen, precis! Det ska vi inte prata så mycket om i dag, men…

MB: Men jag tänkte som ett tecken på det här kommunikativa, att svenskan är det kommunikativa språket…

JS: Absolut. Det ska vara funktionellt och så. När det gäller nationella minoritetsspråken så kommer det in lite andra perspektiv, därför att deras synlighet är ju ofta tänkt symboliskt. Alltså, det är en symbol för ett främjande. Alltså att de här språken, de flesta talare av nationella minoritetsspråken i Sverige talar ju också svenska.

MB: Mm.

JS: Så de behövs inte ur ett kommunikativt perspektiv. Nu är det ju väldigt generaliserande här, men de behövs ur ett symboliskt perspektiv, därför att de här språken ska ju revitaliseras, det vill säga de ska återuppväckas, de ska få nya talare, de ska främjas, och exponeras ur ett sånt perspektiv. Därför behöver de synas i samhället. Så det är lite skillnad där.

MB: Så det finns en politisk intention att synliggöra.

JS: Precis, ja, och det vill vi också titta på i den här undersökningen.

(kort melodi)

MB: Och den här undersökningen som vi gjorde sen, när vi tittade på vårdcentraler och bibliotek på de fasta skyltmiljöerna, den fick sen namnet Svenskan är den fasta inredningen.

JS: Just det.

MB: För jag minns att just alla sådär riktigt permanenta skyltar, ja alla skyltar, var på svenska. Vi hade också ett avsnitt, kommer jag ihåg, som hette Svenska uttrycker allt, överallt. Just för att, så fort det fanns någon typ av budskap så fanns det alltid på svenska. Även om det fanns på andra språk. Det kunde ju även vara information som man som svensktalande möjligtvis inte behövde ta del av, till exempel att ”på den här stolen, sätt dig här så får du tolk på dari eller pashto” eller att ”nu spelar vi en pjäs på arabiska, en barnpjäs på arabiska”, då stod det kanske på arabiska men också på svenska. Så som svensktalande behövde man liksom aldrig oroa sig för att konfronteras med ett budskap som man inte skulle förstå. Och jag… Alltså, det var inte så att jag hade trott någonting annat, men jag blev bara ändå förvånad över att jag aldrig har tänkt på det här, att det är så självklart, när jag kan svenska. Att allt, oavsett om det rör mig eller inte, så ska det finnas på svenska så att jag förstår vad det handlar om. Men jag vet inte, vad tänkte du Jennie, som har jobbat mer med det här?

JS: Nej men, precis, jag tror att vi båda utgick från en förförståelse av att svenskan kommer vara dominerande, men jag blev också förvånad över hur dominerande det var, för jag tror att vi kanske också befinner oss i en liten bubbla när vi arbetar med språk, hör om flerspråkighet, och jag läser mycket styrdokument om hur viktigt det är, så tar man med sig den bilden och så går man ut i miljöer, verkliga miljöer, och så har man en idé om att det ska återspegla sig lite mer där och så gör det inte riktigt det. Och jag vet själv, jag menar, vi har ju pratat om det, jag tänkte på det för något år sen, eller några år sen bara när jag åkte tunnelbana och såg reklam på andra språk än svenska och svenska inte fanns med, att man tittade till på det och reagerade på det, och det måste ju betyda att det är väldigt ovanligt…

MB: …för en att råka ut för någonting som man inte kan läsa…

JS: Man kan inte läsa, nej.

MB: Och det ska vi säga också, att språklagen säger ju att svenska ska vara huvudspråket i Sverige. Man kan säga att regelefterlevnaden är i princip hundraprocentig.

JS: Det skulle man kunna säga, ja. På de platser, i alla fall, som vi har besökt, ja.

MB: Ja, på de platser vi har besökt ja, men stämmer det också med vad du har sett i din forskning Maria?

ML: Ja, alltså… Ja, det är väldigt mycket svenskt. Och i de fall det är flerspråkiga skyltar så är det nästan alltid kanske arabiska, svenska eller någonting sånt där va. Och jag tänker, jag jobbar ju mycket med urbana miljöer och jag bor ju också i en stad, så det är det jag ser hela tiden. Och då tänker man… Eller, när man har jobbat med det här ett tag så förstår man att olika språk har olika ekonomiskt värde i samhället också. Om vi nu pratar om det man ser när man rör sig på stan, skyltar, annonser och såna saker, går man inne i centrum i de här gentrifierade områdena då är det en viss typ av språk man ser med starkt ekonomiskt värde, det är ofta europeiska språk, och det betyder ju inte att man tror att ”här är det bara en italienare som vill fika så då måste namnet vara italienskt” eller ”här måste vi skylta, the coffee room, måste stå på engelska på Andra långgatan i Linnéstaden i Göteborg”, utan man vill ju signalera någonting.

MB: Är det italienska så är det godare kaffe, eller?

ML: Precis, för det vet vi ju alla att det är sådär va. Men rör man sig i andra delar, där det bor folk som är flerspråkiga i högre grad, då är behovet lite mer kommunikativt, kan man säga. DÅ finns det ett intresse att tala om att här säljer man arabisk mat, till exempel, och då är skylten på arabiska, men den är också ofta på svenska. Jag såg en så himla… Ja, fantastisk skylt i Gamlestan i Göteborg, det är en restaurang, en kebabrestaurang som heter Nergis, den är kurdisk. Och den skylten är trespråkig. Då står det dels på kurdiska, dels på arabiska och så står det på svenska också.

MB: Mm.

ML: Och så frågade jag killen som jobbar där ”varför står det på alla de här språken?”. Och då sa han ”ja men, Nergis, det är också ett kvinnonamn, det betyder pingstlilja på kurdiska, det vill vi ha för att vi är kurder.” Och då illustrerar man det här också med en bild på en pingstlilja. ”Det arabiska har vi för att det också är många araber som också handlar, och det svenska har vi” – ja, ungefär som du sa också, Jennie – ”för att svenskan är huvudspråket är i Sverige, det är det som är gemensamt”. Så då tänkte han lite så då att, svenskan ska ju vara med naturligtvis, men det finns också ett kommunikativt behov av andra språk.

MB: Mm, som inte bara är symboliskt, då…

ML: Ja, precis, men också symboliskt.

JS: Då får ju svenskan ett symbolvärde kan man säga, och de andra språken blir kommunikativa först och främst.

ML: Ja, så kan man säga.

MB: Ja, det är ju intressant. För det vi hittade, var annars väldigt mycket att om man misstänkte att det kunde finnas folk som inte förstod svenska och man behövde sätta upp en skylt på ett annat språk… Jo, vi större också på arabiska en gång men framför allt så var det ju engelska.

ML: Ja.

MB: Att man skrev ”välkommen, här ska du visa ID-kort” eller ”den här funkar inte”, så hade man en liten skylt under med engelska. Och det vi framför allt inte såg, för man tänkte ju att väldigt många har ju väldigt bra kunskaper i engelska, vi läser det, men jag tänker också att de flesta av oss har läst något modernt språk, de som kallas moderna språk som är tyska, franska och spanska, som man ofta undervisar i i skolan, och har läst i ganska många år. Men det var liksom aldrig någon som kom på idén att använda den där tuschpennan för att plita dit liksom ”ta av dig skorna” eller ”akta fingrarna, här kan du klämma dig” på tyska, franska eller spanska. Absolut inte. Så jag blev lite fundersam också, vad… Alltså, om man ändå har de här kunskaperna. Och med ett lexikon borde det ju gå att ordna. Men man verkar liksom inte tänka att man ska använda de här språken för att kommunicera i Sverige. De ska man liksom ha för att köpa en baguette i Frankrike, eller så.

(skratt)

MB: Så det tyckte jag var fascinerande. Och tyska var ju liksom helt frånvarande. Vi hittade en broschyr, i en sån här, för det kan man också säga att svenskan var ju oerhört dominerande i den här fasta miljön kompletterad med engelskan och kanske någon arabiskt upptejpad lapp ofta. Ofta var de mindre permanenta. Men sen resten… Mångspråkigheten bodde liksom på anslagstavlan, eller i broschyrstället, det man kan kalla textsamlingspunkter. Och det enda fallet av tyska vi kunde hitta, det var på en vårdcentral där någon hade stoppat dit en broschyr på engelska och tyska om konst. Man liksom riktade sig till tysktalande som konstkonsumenter. Det var det enda. Ja, så jag blev förvånad och fascinerad av hur just vi tar för givet att de här språken ska vi inte använda för att skriva några skyltar här inte.

ML: Nej. Det är spännande för det handlar nog… Det visar nog att det är så olika i olika miljöer. Jag var senast här om dagen ute i ett väldigt flerspråkigt område I Göteborg och pratade med folk, och då var det flera som hade rötter i Somalia och Nordafrika. Och då var det en man som ville prata med mig och min kollega på franska. Han var arabisktalande, men det kunde ju inte vi då, men franska gick bra. Så sa han just att de här gamla kolonialspråken, franska och italienska, det är någonting som folk kan. Kommer man från Somalia så kan man ofta italienska. Man kan arabiska och man kan italienska. Och det är någonting man kanske inte tänker på heller, att där är det ganska gångbart att använda det. Och i Nordafrika, franska då.

JS: Ja, det är just det vi hade någon slags tanke om, att det är stora transitspråk och att man kunde fånga in fler med relativt enkla medel i och med att det är många som kan de språken, men kanske är det så, jag vet inte, att engelska liksom… Det är någon slags bild av att samla ihop allihopa. Vi tar engelska, då åker alla med på ett bräde. Fast det inte är så, faktiskt.

MB: Nej, man uppfattar nog det som det nationella språket.

JS: Det nationella språket. Och det är ju… Faktiskt är det lite typiskt också för Sverige för det finns ju undersökningar också som man har gjort inom EU-länderna, Eurostat, om liksom hur man värderar engelska och andra språk. Och då sticker vi ju ut i Sverige, att vi har en väldigt stor tilltro till att ”räcker det med engelska?” så att säga. Engelska värderas högt och sen, de övriga språken som vi pratade om nu, tyska, franska, spanska, övriga moderna språk så, de värderar man lägre än i andra länder. Så att, ja, intressant.

(kort melodi)

MB: Om vi hoppar till de nationella minoritetsspråken. Kan du berätta hur det såg ut i vår undersökning där?

JS: Ja. Man kan säga att… Vi åkte ju… Eller, inte vi, men vi lät ju undersöka vårdcentraler och…

MB: Vi skickade ut en praktikant. (skratt)

JS: Så var det faktiskt, så hemskt var det, men det var nog en intressant resa tror jag. Hon reste ju ändå längst i norr, till Pajala, till Malmö i söder, på 14 olika platser. Nej, elva platser, förlåt. Och det var ganska stor skillnad där, när man kollar på de nationella minoritetsspråken och var de syntes. De var mer synliga generellt sett i norr. Och det är också de områden där man traditionellt talat samiska, meänkieli och finska mer då. Så det var inte jätteförvånande på det sättet. Men man kan ju säga då att språken romska och jiddisch då, som också är nationella minoritetsspråk syntes väldigt lite. Och jiddisch nästan inte alls. Man kan också säga att det var lite skillnad på hur de syntes också. Finska, meänkieli och samiska var ju, särskilt i biblioteken i norra Sverige mer utpekade. Man hade skyltar som visade ”det här är Sveriges nationella minoritetsspråk”, det kanske fanns någon flagga, det fanns lite mer kringinformation kring det. Att de var mer synliga som just nationella minoritetsspråk. Så det var en skillnad.

MB: Det mer markerade symbolvärdet, eller status…

JS: Precis, deras status syntes. Men, den var det lite intressant också, för du pratade ju Maria om att svenskan är den fasta inredningen, det fanns ju en anledning till att vi valde den titeln. Svenskan fanns på alla fasta skyltar och så vidare. Och fanns arabiska så var det en textad liten lapp kanske. Om vi ska hårddra det. Det fanns ju faktiskt undantag från den huvudregeln, för där uppe i norr, till exempel på biblioteket i Pajala, så fanns det faktiskt skyltar på meänkieli och samiska.

MB: Som hade som, permanent karaktär.

JS: De hade permanent karaktär, ja, det hängde till exempel… Alltså, den mest minnesvärda skylten tycker jag nog var en skylt över receptionen i biblioteket i Pajala där det står ”information” på två språk, svenska och meänkieli och de orden är… Jag vågar inte uttala… (skratt)

MB: Kom igen, du vågar!

JS: ”Infomasioni”? Nej, jag vet inte, nu kommer någon som pratar meänkieli bli helt vansinnig, nej. (skratt) Jag misshandlar språket här. De orden är i alla fall väldigt lika varandra , och det blir så tydligt då när de hänger ovanpå varandra att det här har ju inte ett kommunikativt värde, utan det här är väldigt symboliskt viktigt. Men man använde de två skyltarna, och det tyckte jag var lite kul att se.

MB: Ja, men om man tänker, de språk som inte syntes, och det här politiska antagandet att det liksom är positivt att synliggöra språk.

JS: Mm.

MB: Hur resonerar, vet man… De som talar de här språken, romska och jiddisch, vet man något om hur de tänker, i och med att de inte var så synliga, i alla fall i vår undersökning?

JS: Ja, precis, det är ju något som vi fick anledning att fundera lite kring sådär. I revitaliseringsmål och i minoritetspolitiken överlag så pratar man ju om synlighet som någonting rakt igenom positivt egentligen. Det handlar om att exponera språken så att de utvecklas och liksom syns i samhället, och att det höjer deras status och så. Och det är ju för det mesta också antagligen sant, men sen funderar man ju på om det är så i alla lägen, för alla grupper och så. Och om synlighet kan vara något negativt. Och det kan det väl antagligen vara, om man tänker på vilket samhälle vi lever i, med antiziganism och antisemitism och så.

MB: Så att man skulle kunna utsätta sig för en risk om man markerar sin existens genom att göra sitt språk synligt, är det tanken?

JS: Ja men, kanske. Alltså, i alla fall att det finns skäl kanske för talare eller språkbärare att vara försiktiga med att visa sin närvaro. Vi vet ju inte om det verkligen är så, men man kan ju tänka så. Jag tänker att du Maria, när ni har undersökt gatubilden och så, jag tänker på… Ni kanske har tänkt lite samma sak där?

ML: Ja, men det har vi absolut gjort för det finns ju språk som syns väldigt lite i gatubilden. Finska är ju ett sånt språk i Göteborg. Man ser väldigt lite finska fast man vet att det bor många finsktalande i Göteborg.

MB: Det är samma i Stockholm.

ML: Och det tål ju att tänkas på lite varför det är så? Och när vi har pratat med folk i Göteborg som har rötter i Finland så har vi tagit upp just det här och frågat, och då har nästan alla talat om att man undviker att tala finska på spårvagnen, man gör inte det i offentliga miljöer på samma sätt. Och då kan man också titta på namnen, vad folk gör med sina och sina barns namn. Och då kan man se att till exempel finska, där försvinner de markerade finska namnen och de namn som vi som utomstående direkt kopplar till finska, det kan vara, ni vet, dubbelteckning av vokal eller två k eller något sånt där. Man väljer bort de namnen, och flera informanter har också berättat att de har bytt namn eller att de har försvenskat sitt namn, och det är också ett sånt tecken att sammantaget, då vill man inte riktigt synas.

MB: Nej. Säger de någonting om varför de inte vill prata finska på spårvagnen?

ML: Ja, eller, just när det gäller den finsktalande gruppen i Göteborg kan man faktiskt utläsa en ganska stor språkskam, och det här har ju historiska rötter faktiskt, att det var en grupp som kom på 60-70-talet till Göteborg, och då jobbade många på varven och SKF och så vidare, och då var det också nästan den enda grupp som talade ett annat språk än svenska. Som var mycket mer språkligt homogent än det är i dag, och då, ni vet… Myten om den finske mannen och så vidare. Att den stereotypa bilden har påverkat människor ganska mycket. Nu har det ändrats, naturligtvis, för som en av våra finsktalande informanter sa, ”nu har det kommit andra syndabockar till Göteborg i stället”. Så då är de ju nästan inne på att det är en hierarki va, men där har man faktiskt medvetet undvikit och valt bort finska för det av många har upplevts att det har värderats… Man har inte behövt finska i jobbet, eller, det har inte haft något högt värde helt enkelt i Sverige.

MB: Och man har, om jag tolkar dig rätt, tänka att man påverkas negativt av att visa att man talar finska.

ML: Ja, precis. Och det återspeglar ju majoritetens syn på minoriteter naturligtvis. Så är det ju.

MB: Och osynlighet kan ju liksom… Det är ju klart att det är svårt att veta vad det står för. För jag tänker också liksom att, etruskiska till exempel, det syns ju inte. Men det är inte heller så konstigt eftersom det inte är någon som talar det. Men just när man vet att det finns en stor population som talar ett språk och det inte syns, så…

ML: Ja…

MB: Är förstahandstolkningen då att de har anledning att inte visa sig?

ML: Ja, jag tror att det är så ofta. I ett av de områden som vi undersöker i nordöstra Göteborg så vet jag att det bor många personer som har romska som ett av sina starkaste språk, men det ser man aldrig faktiskt, man ser nästan aldrig texter på romska.

JS: Nej.

MB: Nej, det såg inte vi i vår undersökning heller.

JS: Nej, det gjorde vi inte. Och jag tänker på… Maria, vi pratade ju med en informant vid ett tillfälle… Att det också kan vara omedvetet det där, att det liksom inte behöver vara medvetet att man inte syns, att man bara undviker på ett självklart sätt att öppna en tidning och läsa på sitt språk.

MB: Ja, just det. Det var en person som kommenterade en bekant som läste en tidning. Ja, att ”han läser en tidning på jiddisch på tunnelbanan, men jag tycker att han är dum, han är oförsiktig.” Och det är lite samma resonemang som att ”har man kort kjol får man skylla sig själv”. En typ av att lägga ansvaret på den som talar språket.

JS: Ja, precis, det är liksom nästan lite provocerande att ta fram en tidning samtidigt som att, vadå, som svensktalande skulle man aldrig tänka så.

MB: Oroa sig för att öppna DN på tunnelbanan, nej… (skratt)

JS: Nej, det blir som en sån absurd situation. Men att han just berättade det på ett sätt som att det är självklart, så är det, så gör man ju inte. Och det är det som att gruppen själv har tagit det här…

MB: Bär ansvaret.

JS: Ja, bär ansvaret…

MB: Men det är ju också de som tar risken.

JS: Det är det ju, så det är ju logiskt på det sättet, men det är ju bara så talande ju.

(Kort melodi)

MB: Men nu verkar det som att synlighet och osynlighet kan tolkas på flera olika sätt, av forskningen och av olika grupper, det kan bero mycket på om man hör till majoritetsspråket eller ett minoritetsspråk och sådär. Men skulle man kunna säga att just den här synligheten är mer som en ledtråd till samhälleliga hierarkier?

ML: Ja, jag tycker absolut att man kan reflektera kring det i alla fall. Det säger något om hur vi betraktar flerspråkighet i vårt samhälle, och olika språk som olika värde. Och vi som tillhör majoriteten vi är ju osynliga på något sätt va, vi behöver ju aldrig förhålla oss till det.

MB: Nej.

ML: Men talar man ett minoritetsspråk så måste man ju det på något sätt va. Antingen kräva rättigheter eller också försöka att, ja, som många har gjort då, byta bort det på något sätt. Byta bort sitt namn, sitt språk och ja, en del av sin identitet blir det ju då.

JS: Men svenskans symbolvärde är ju intressant, för när den plockas bort och inte finns, och man tittar sig lite oroligt omkring och undrar vad det står på skylten, så blir det ju ganska tydligt att också svenskan har ett symbolvärde. För en själv, så att säga, som svensktalande.

MB: Absolut, och det är något vi väldigt sällan tänker på. Och jag tror att det får bli slutorden, även svenskan har ett symbolvärde. Tack för att ni kom, och tack ni som lyssnar.

(Kort melodi)

Anonym röst: Frågelådan.

MB: Ja, nu har vi pratat här om vilka språk som syns och inte syns och hur viktigt det kan vara för en att få se sitt språk ibland. Då är ju frågan hur man ska tänka som myndighet, region eller kommun kring språkval? Och du, Jennie Spetz, är ju ansvarig här på Språkrådet för språkpolitiska frågor. Vilka språk är man skyldig att skriva och skylta på?

JS: Ja, enligt språklagen så är ju myndigheter skyldiga att använda svenska framför allt, det är ju myndigheternas huvudspråk. Så det är alltid utgångspunkten. Sen, i vissa situationer måste man använda svenska och det gäller när myndigheter skriver beslut och protokoll och föreskrifter och den typen av dokument som underlättar för medborgare att följa med och få insyn i myndigheternas arbete. Och när det är i andra fall då så är myndigheter mer fria att välja andra språk.

MB: Ah, okej. Så svenska måste man ofta använda, då, Men de andra språken då? Man säger väl att det pratas ungefär 200 språk i Sverige och det finns ju ingen möjlighet för en kommun att använda alla de språken eller synliggöra dem. Alltså, hur ska man tänka? Hur ska man sortera och välja bland alla de här språken.

JS: Ja, men det är ju en bra fråga och en fråga vi ofta får. Jag tycker att man kan tänka med två perspektiv. Det ena perspektivet är det är kommunikativa. Vilka personer möter vi, och vilka språk talar de? Myndigheter möter ju också personer som inte behärskar svenska. Vilka språk behöver vi skylta på och använda på andra sätt? Sen kan man också tänka på det här symboliska perspektivet. Att det finns ju vissa språk som myndigheter är skyldiga att främja på olika sätt, och då tänker jag på de nationella minoritetsspråken. Så därför kan det också vara lämpligt att ha skyltat till exempel på samiska och så vidare, för att främja dem. Så både det kommunikativa och det symboliska perspektivet ska man ha med sig när man väljer språk.

MB: Ja, men om man är ett företag då? Vi pratade ju om annonser där svenska inte fanns med. Är det okej, enligt språklagen?

JS: Ja, det är okej kan man säga, för språklagen reglerar inte privata företag faktiskt utan bara myndigheter i den offentliga sektorn. Alltså myndigheter, kommuner och regioner. Så privata företag är med fria, ja.

MB: Om man vill veta mer om de här frågorna, så vet jag att du är redaktör för Språklagen i praktiken, en skrift.

JS: Just det.

MB: Ja, vad står det i den?

JS: Ja, i den skriften så berättar vi lite om bakgrunden till språklagen, men vi går också igenom språklagens paragrafer en och en och hjälper till med uttolkningen, och konkretiserar lite mer hur man kan jobba då på en myndighet.

MB: Och den hittar man alltså på Isof.se, heter Språklagen i praktiken. Så, tack för att ni har lyssnat. Tack, Jennie.

JS: Tack.

(kort melodi)

Presentatör: Du har lyssnat på Svenskan i samhället, en podd om svenska från Isofs avdelning Språkrådet. Mer på poddens tema finns att läsa i Marias och Jennies rapport Svenskan är den fasta inredningen. Rapporten tar upp frågor som Vilka språk synliggörs av det allmänna idag? Hur synliggörs de? Fungerar svenskan som huvudspråk överallt? Spelar förvaltningsområdena för de nationella minoritetsspråken någon roll? Rapporten vänder sig till alla som intresserar sig för språksituationen i Sverige i dag, och finns på isof.se.