Glahålskaffe

Glahålskaffe är ett uttryck för ett fenomen inom vävning och innebär att man tar en fikapaus i anslutning till att arbetet med väven börjar leda mot sitt slut. Kaffet intas vanligen tillsammans med andra som varit till hjälp under uppsättningen av väven. Numera är det främst benämningen ”glahål” det vill säga det hål som bildas när varpen börjar ta slut som lever vidare och traditionen sprids både i forum på nätet och genom kurser och utbildningar.

Filmfotograf: Marie Ekstedt Bjersing.

Kategori: Hantverk

Geografiskt läge: Hela landet

Glahålet eller gladhålet syftar på det mellanrum – eller hål – som uppstår mellan delar i bakre delen av vävstolen när varpen börjar ta slut. Varpen är den längsgående samling trådar vilka inledningsvis sätts i vävstolen. Längden på varpen beror på dels av vilken vävstol man har, dels vilken varpställning man har tillgång till. Varpen är densamma under hela vävningen tills nästa uppsättning är på plats.

Exakt mellan vilka delar av vävstolen som glahålet uppstår finns det olika uppfattningar om. En förklaring är att uttrycket syftar på det mellanrum som uppstår mellan pådragningskäppen och sträckbommen alternativt mellan pådragningskäppen och varpbommen. En annan tolkning är att glahålet bildas när varpbommen skymtar mellan de glesnande varptrådarna. Det kallades i Västergötland även att se nakna gubben eller nakna karln, då varpbommen mer och mer kläs av allt eftersom arbetet med väven fortgår. Ytterligare en tolkning är att glahålet bildas när varpen är inne på sista varvet på bommen och det mellanrum som då uppstår efter pådragningskäppen.

Oavsett alternativ så uppmärksammar samtliga att arbetet med väven går mot sitt slut och att detta ska firas genom att dricka en kopp kaffe tillsammans med de som hjälpt till att dra på väven i vävstolen. Att dra på väven är nämligen ett moment som underlättar om flera personer hjälps åt. Hur gammal traditionen med glahålskaffe är finns det inget tydligt svar på.

Vävstol.

Om varpen

Varpen avgör vävens vävbredd och täthet, däremot kan man solva om en uppsatt varp, och även byta vävsked för att erhålla en annan bredd. Solven reglerar höjden på en varptråd i en vävstol. Det består av en eller två trådar som löper lodrätt och har ett litet hål i mitten. Den varptråd som ska höjas och sänkas av solvet löper genom ögat. Solven sitter på solvskaft som hängs upp i vävstolen och som därefter förbinds med tramporna. Den inbördes ordning som varptrådarna träs genom solv avgör vilken vävteknik som tillämpas. Allteftersom vävningen fortgår drar man fram mer och mer av varpen vilket då minskar mängden varp på varpbommen.

Historik

I tusentals år har vävning utövats som ett livsnödvändigt hantverk. I det svenska gamla bondesamhället utgjorde vävningen en central del då de brukstextilier som behövdes producerades inom det egna hushållen. De första grunderna i vävning överfördes från generation till generation då de yngre i familjen vanligen lärde sig hantverket av äldre släktningar. Arbetet med väven var mestadels kvinnans område.

Att planera och sätta upp en väv är många gånger mödosamt och kräver mycket tid och energi. Det fordras fokus, noggrannhet, koncentration och tålamod. När slutet på en väv närmar sig är det då förståeligt att vävaren kan känna glädje över det och gärna uppmärksammar det.

Svartvitt fotografi med en kvinna som sitter vid en vävstol, och en som står bredvid och tittar på.

Bild från Johanna Brunssons Vävskola i Stockholm. Foto: Vänersborgs museum.

Då vävning genom historien utgjort en sådan viktig del i hushållet har det skapats mängder av folkliga föreställningar och företeelser kopplade till hantverket. Glahålskaffe är just en sådan företeelse. Andra uttryck synonyma med glahålet är hästen håller på att bli mager, bruden visar baken och karln visar röven. De två senare formuleringarna kan ses som exempel på att det var vanligt att delar av vävstolen personifierades. Vävning i allmänhet har associerats med livsprocessen, livets början när väven dras på och döden i samband med slutskedet. En vävsägen vilken härstammar från Hällefors i Västmanland innebar att om en väverska fick besök när glahålet skymtade skulle gästen inte leva länge. I Närke påstods det att om väverskan skyndade sig ut när glahålet syntes och i samband med det såg en man skulle hon snart stå brud. I Mora kallades hålet för glaögat eller gladlysa.

Vidareförande och främjande

Kunskaperna inom vävning, liksom traditionen med glahålskaffe, har vanligen mestadels överförts från generation till generation. Numera förs traditionen vidare främst genom utbildningar och kurser. Att just ta sig en kopp kaffe tycks dock inte vara lika vanligt i dag utan det förefaller snarare handla om en variant av den ursprungliga traditionen.

Intresset för vävning växer. I och med sociala medier kan intresserade enkelt dela kunskap och idéer med varandra i ämnesspecifika forum på internet. Fenomenet glahålskaffe nämns ett flertal gånger på bloggar och i forum på nätet som riktar sig till utövare. Det är vanligt att medlemmar publicerar bilder på sina vävar under arbetets gång och bilder på just glahålet är återkommande. På så sätt sprids traditionen vidare och når vävare utöver de som kommer i kontakt med fenomenet under kurser och utbildningar.

Litteratur och länkar

Grenander Nyberg, G (1974): Lanthemmens vävstolar: Studier av äldre redskap för husbehovsvävning. Nordiska museets Handlingar 84, Stockholm.

Grenander Nyberg, G (1976): Så vävde de - Handvävningen i Sverige och andra länder. LTs förlag, Stockholm.

Rothquist Ericsson L, Parholt, A & Anderson E (red.) (2001): Nock, ragg, rya: det glänser om ullen. Fören. Sveriges hemslöjdskonsulenter UllMa, Örebro.

Tillhagen, C-H (1986): Vävskrock: Tro, sed och sägen kring spånad och vävning. LTs förlag, Stockholm.