Hårarbete

Ett hårarbete är ett smycke tillverkat av hår. Håret flätas eller knypplas efter olika mönster och sys sedan ihop till en färdig produkt. Tekniken har mycket gemensamt med snörmakeri. Konsten var mycket utbredd i Europa och Amerika under stora delar av 1800-talet.

Krona. Foto: Anna Sparr.

Kategori: Hantverk

Geografiskt läge: Dalarna, främst Våmhus samt även Bonäs

I Sverige förknippar man främst hårarbete med hårkullorna från byn Våmhus i Dalarna. Kullorna reste vida omkring med sina arbeten under stora delar av 1800-talet och början av 1900-talet. Arbetsresorna gick både till Sverige och andra europeiska länder och var under långa tider en av socknens viktigaste näringar.

Beskrivning

Olika hårarbeten som exempelvis armband.

Hårarbeten. Foto: Anna Sparr.

De vanligast förekommande hårarbetena är klockkedjor till kvinnor och män, armband, halsband, broscher, kråsnålar, örhängen samt ringar. De kan vara monterade med fattningar och lås av metall eller håröverdragna träkulor. Hårarbete har ofta en sentimental betydelse, då håret som används i smycket vanligen har tillhört en nära person.

Tekniker och redskap som används till hårarbete har stora likheter med snörmakeri och det är rimligt att anta att hårarbetet utvecklats ur snörmakeriet. Håren flätas på ett stativ som kallas en kedjeställning eller hårarbetsställning. Stativets konstruktion skiljer sig något mellan olika platser och länder, men principerna är desamma. Den ställning som beskrivs här är den modell som i generationer använts av hårkullorna från Dalarna. Det speciella med denna modell, är att den kan skruvas isär i mindre delar för transport och förvaring. Detta var en mycket viktig funktion för de resande hårkullorna.

Kjedjeställning med tre ben.

Kjedjeställning. Anna Sparr.

Hårkullornas kedjeställning har tre ben fastskruvade i en rund platta med ett runt hål i mitten. Ovanpå denna platta vilar en mjukt svarvad vridbar tallrik, med ett likadant hål. Hår i buntar om normalt 4 till 30 strån placeras i hålet. Därefter knyts buntarna upp till lod av bly som får hänga ned runt tallrikens sidor. Antalet buntar, och därmed lod, varierar beroende på vilken typ av fläta som skall tillverkas. En del av flätorna är kompakta medan andra är öppna och tubformiga. Vissa typer av flätor arbetas över en stomme bestående av till exempel en sticka eller en ståltråd. Då flätan är färdig och fixerad kan stommen antingen lämnas kvar eller tas ut, beroende på vad flätan skall användas till. Fixering av hårarbete sker genom att flätan kokas i vanligt vatten.

Kedjeställning

Foto: Anna Sparr.

Historik

Det är inte känt var och när man först började framställa hårarbete men under större delen av 1800-talet var hårarbete en modeföreteelse i Europa och Nordamerika. I Frankrike blev smycken av hår modernt under den franska revolutionen i slutet av 1700-talet. I Danmark finns skriftligt belägg för konsten sedan 1803, då man den 30 december i ”Kjøpenhavns Aften-Post” kunde läsa ”at det nu er blevet Mode mellem elskende af forære hinanden Halsbånd, Armbånd, Ringe, Kors og Urbånd af Hår”.

Hårarbete utövades av både kvinnor och män, från olika samhällsgrupper. Det var ett hantverk som inte krävde stora investeringar - redskapen var enkla och materialet relativt lätt tillgängligt.

I flera europeiska länder utfördes hårarbete till stor del av perukmakare eller frisörer, som ofta var män. I USA fanns mindre postorder-firmor som utförde hårarbete på beställning. Hårarbete har också ingått som finare handarbete för borgerskapets hemmafruar.

Hårarbetets historia i Dalarna

Hårkulla, klädd i folkdräkt från Dalarna, arbetar med hårarbete. Handkolorerat foto.

Hårkulla, klädd i folkdräkt från Dalarna, arbetar med hårarbete. Handkolorerat foto omkring 1880-1900. Nordiska museet NMA.0034469 (PDM)

Under stora delar av 1800-talet var hårarbete en av Våmhus viktigaste näringar. Hantverket utövades både lokalt och på resande fot. I slutet av seklet gav sig uppåt 300 kullor årligen ut på hårarbetsvandringar, att jämföra med socknens totala befolkning på cirka 2000 invånare. På minst varannan eller var tredje gård fanns vid denna tid en resande hårkulla. Hantverket hade en mycket stor ekonomisk betydelse för bygden och var i en period under slutet av 1800-talet Mora-områdets mest lönsamma binäring.

Flertalet resande hårkullor var kvinnor från byarna Våmhus eller Bonäs i Dalarna. Hårarbetesresorna varade ofta från mars fram till tiden omkring Mora höstmarknad, då skörden var i hus. De vandrande hårkullorna vara ofta unga och ogifta kvinnor eller äldre kvinnor utan små barn, det förkom också enstaka män. Förutom sina egna arbeten tog man ofta med sig sådant som gjorts av släktingar som stannade hemma för att sköta sina familjer.

Håret som användes i arbetena var ofta inlämnat av beställaren, men det kunde också köpas avklippt eller avkammat, så kallat laushår. Fram till 1848 var all handel med hår dock reglerat av perukmakarskrået som hade ensamrätt på området, vilket gjorde att många hårkullor fram till denna tid valde att resa till utlandet med sina produkter. Resorna gick förutom i Sverige främst till Tyskland, Finland, Norge, Danmark, Ryssland, England samt Skottland. Vid 1800-talets slut förde emigrationen många hårkullor till Amerika. Dessa färder kan emellertid inte riktigt jämföras med de övriga arbetsresorna, eftersom de hade en mer permanent karaktär. Samma personer återvände vanligen till samma region säsong efter säsong. Äldre kvinnor som rest mycket blev således specialister på ”sitt” land. De tog ofta med sig yngre och mer oerfarna flickor som på så sätt kunde få hjälp med att lära sig det främmande landets kultur och språk. I vissa länder, klädde man sig i sockendräkt, som här fungerade som varumärken. På andra platser, som exempelvis England, fungerade affärerna bättre om man klädde sig i städernas modedräkter.

Priset på ett hårarbete varierade beroende på kundens anspråk och tillgångar. Den som var rik betalade i kontanter och bjöd därutöver ofta på mat, medan den enklare kunden kunde byta sig till hårarbetet mot en annan vara eller kost och logi under arbetets gång. På landsbygden bodde och arbetade kullorna hemma hos sina kunder. I städerna höll de vanligen till på billiga härbergen eller uthyrningsrum. Var det riktigt stora städer, som Riga, Petersburg, Helsingfors eller London, fanns det små kolonier med korgmakare och hårkullor från Våmhus. I Stockholm hade man ett kvarter på Hornsgatan på Söder som tyvärr har rivits och därför inte finns kvar.

Vidareförande och främjande

Svartvit bild på många kvinnor vid kurs i hårarbete.

Första hårkursen.

I början av 1900-talet blev hårarbetsresorna allt mer ovanliga och samtidigt dalade intresset för att lära hantverket. I mitten av seklet fanns enbart tre äldre Våmhus-kvinnor som kunde tillverka hårarbete: Ada Ryttar, Bälter Elin Olsson och Mait Heiberg. I slutet av 50-talet började dessa kvinnor att undervisa intresserade Våmhusbor på hårarbetskurser. År 1957 kom amerikanska Joanna De Grasse Svensson till Våmhus med sin make Erik Svensson. Hon fattade intresse för hårarbete och lärde konsten på Ada, Elins och Maits kurser. Joannas och Eriks engagemang för Våmhus traditionella hantverk, hårarbete och korgmakeri, har varit avgörande för spridning av kunskap och föryngring inom konsterna. På mitten av 80-talet öppnade paret Myrans Hemslöjdsbutik där man bland annat kan köpa eller beställa hårarbete och spånkorgar. Idag driver Joanna butiken själv, efter att Erik gick bort 2017.

Flera kvinnor på bild som håller hårkurs.

Johanna på kurs hos Ada.

1994 bildade Våmhus hårkullor föreningen ”Hårnätet”. Hårnätet har som syfte att bevara, styrka och förmedla kunskap om hantverket. Många av medlemmarna härstammar från äldre tiders resande hårkullor och värnar idag om förmödrarnas hantverkstradition, historia och deras nedärvda redskap. Föreningen ansvarar för att alla vardagar under sommaren ha en hårkulla som demonstrerar hantverket på Våmhus hembygdsgård ”Gammelgården”. På Gammelgården finns också en mycket fin samling av äldre hårarbeten utställd. Varje år erbjuder Hårnätet en nybörjarkurs i hårarbete för 6:e-klassarna på Våmhus skola. På efterfrågan kan också andra Våmhusbor eller personer som härstammar från byn undervisas i konsten. Hårnätet träffas regelbundet och har genom åren bland annat arrangerat studieresor till platser där hårkullorna reste och verkade.

Litteratur och länkar

Andersen, K. (1960). Den fynske prøvebog. Arv og Eje. s. 31–58.

Andersen, K. (1984). Hårkullorna fra Våmhus. Karen Andersens børn og Bangsbomuseet. Frederikshavn. 144 s.

Arosenius, F.R. (1866). Beskrifning öfver provinsen Dalarne. Faximil utg.: (1978). Gidlunds. Hedemora.

Bell, C.J. (1998). Collector’s encyclopedia of Hairwork Jewelry – Identification & Values. Collector Books. Kentucky. 335 s.

Björklund, S. (1966). Indor i Våmhus socken. Kungliga Gustav Adolfs Akademien. Uppsala. 339 s.

Björklund, Stig, Kring uppkomsten av två unika hantverk – korgmakerioch hårarbete – i Ovansiljan. Ingår i Från Bonäs bygdegård. Kulturdagar 1967, red. S. Björklund, Kungl. Gustav Adolfs Akademien, Almqvist och Wiksell, Uppsala 1967, sid. 41–53.

Campbell, M. (1867). Self-Instructor in the Art of Hair Work, Dressing hair, Making Curls, Switches, Braids, and Hair Jewelry of Every Description. New York & Chicago. 276 s.

Endres-Mayser, I. (1980). Aus Menschenhaaren gefertigter Schmuck II: Haargeflechte. Waffen- und Kostümkunde. Nr. 2. s. 130–152.

Gockerell, N. (1981). Aus Menschenhaaren gefertigter Schmuck I: Ursprünge, Motivierung und Entwicklung. Waffen- und Kostümkunde. Waffen- und Kostümkunde.

Gockerell, N. (1980). Aus Menschenhaaren gefertigter Schmuck III: Technik und Ikonographie der gelegten und gedrehten Ornamente.

Huldberg, P.A. (1833). Konsten att göra Hår-Arbeten. Elméns & Granbergs Tryckeri. Stockholm. 24 s.

Juul, T. (1979). Hårfletning på maskine. Sønderjysk Månedsskrift. 2. s. 41–51.

Kliot, J. & Kliot, K. (1989). The Art Of Hair Work, Hair Braiding and Jewelry of Sentiment with Catalog of Hair Jewelry, by Mark Campbell as supplemented with Excerpts from Godey’s Lady’s Magazine. Lacis Publications. Berkeley. 207 s.

Levander, L. (1944). Våmhusfjärdingen. Kungliga Gustav Adolfs Akademien. Stockholm. 331 s.

Ljungberg, Gert & A:son-Ljungberg, Inger, Hantverksporträtt, LTs förlag, Centraltryckeriet AB, Borås 1975, sid. 15–19.

Olsson, Anders, Hårarbetets uppkomst och historia. Ingår i Dalarnas Hembygds- förbunds tidskrift 1926, red. K. Trotzig, Dalarnas hembygds-förbund, Dalarnes tidnings- o.boktryckeri AB, Hedemora 1927, sid. 143–148.

Peters, A.A., Olliges-Wieczorek, U. & Peters, I.B. (1995). Schmuck und Bilder aus Haaren - eine europäisches Kulturerbe. SKN Druck und Verlag. Norden. 153 s.

Sandström, Birgitta, Hårarbeten i Zornsamlingarnas ägo, Zornsamlingarna, AB C O Ekblad & Co, Västervik 1995.

Sheumaker, H. (2007). Love Entwined: The Curious History of Hairwork in America. University of Pennsylvania Press, Philadelphia. 250 s

Litteraturen om hur man framställer hårarbete är mycket begränsad. Den amerikanska instruktionsboken ”Self-Instructor in the Art of Hair Work Länk till annan webbplats.” av Mark Campbell från 1875 finns att tillgå online och även i en tryckt faksimilutgåva från 1994. I denna bok beskrivs alla hårarbetets processer samt över 100 olika mönster.