Lyssna

Sjunga skålvisor (snapsvisor, nubbevisor, supvisor)

Snapsvisan är en skålvisa och tillhör en av våra äldsta visgenrer. Än i dag förs den stora mängden snapsvisor vidare genom muntlig tradition.

Svartvit teckning föreställande män och kvinnor i sekelskifteskläder samlade runt ett bord.

”Halfvan går mina herrar”. Tuschteckning av J. J. Meijer (1833–1901) Privat ägo. Foto: Nordiska museet.

Kategori: Berättande och muntliga traditioner, Högtider och ritualer, Mattraditioner, Umgängesformer

Geografiskt läge: Hela landet

Skålvisa är en sammanfattande beteckning på visor som under olika benämningar och under olika tidsepoker har sjungits eller sjungs i direkt anslutning till skåldrickandet. De som i dag sjunger skålvisor föredrar dock mer kärleksfulla beskrivningar såsom snapsvisa, nubbevisa, supvisa med flera. Det är bara i Sverige och de svensktalande delarna av Finland som man skapar och sjunger snapsvisor enligt den modell som råder: en känd melodi med nya ord som passar till snapsarnas ordning. Visan sjungs unisont. I över femhundra år har svenska folket sjungit visor till skålen, snapsvisan är därigenom en av våra äldsta levande visgenrer. Än i dag förs den stora mängden snapsvisor vidare genom muntlig tradition.

Snapsvisor är en tradition som hör ihop med matkultur och årsfester som jul och midsommar. Här är ett vykort med en snapsvisa till kräftskivan (Isof, DAUM 10920).

Beskrivning

Snapsvisan är en skålvisa, det vill säga en oftast enstrofig visa som man sjunger unisont sedan man lyft det särskilda spetsglaset med brännvin i höjd med hakan. När visan är avsjungen tömmer man hela glaset ifall det är första snapsen (”helan”) som dricks, annars kan snapsen bitas av innan man fortsätter och sjunger en ny snapsvisa för varje namngiven snaps (”halvan”, ”tersen”, ”kvarten” och så vidare). En bra snapsvisa är kort – gärna med knorr på slutet – och sjungs på en melodi som alla kan.

Den yngre skålvisa som här avses, skapades under förra delen av 1800-talet. Visan kallas oftast snapsvisa eller andra namn som syftar på själva drycken – snaps, nubbe. Drycken är brännvin eller liknande drycker med hög alkoholhalt. Som sådan är snapsvisan en specifik sångtradition inom det svenskspråkiga området. Det är bara i Sverige och de svensktalande delarna av Finland som man skapar och sjunger snapsvisor enligt den modell som råder: en känd melodi med nya ord som passar till snapsarnas ordning. Visan sjungs unisont.

Att sjunga snapsvisor är en sedvänja som har ett starkt samband med matkulturen och årsfesterna, framförallt när salta och feta smårätter av olika slag serveras. Julbordet, påskbordet och midsommarkalasen har sitt ursprung i smörgåsbordet, en tradition som ständigt förändrats i och med att nya rätter tillkommit samtidigt som de sedan tidigare traditionella rätterna vid jul, påsk, och midsommar bibehållits. Lägg därtill kräftorna med sina speciella snapsvisor, ålen och surströmmingen som enligt gammal tradition ska sköljas ner med brännvin.

Nästan alla kan en snapsvisa, då oftast ”Helan går” som en gång även kallades ”den andra nationalsången” eftersom den är så vanlig och spridd och ofta sjungs i högtidlig stämning. Melodin är ännu inte identifierad men mycket talar för att den går tillbaka på en trumpetsignal, möjligen sådana som signalerade att skålarna skulle drickas. Det finns uppskattningsvis tiotusentals olika snapsvisor i en mångfald varianter.

Historik

Skålvisan är en av våra äldsta levande visgenrer som omfattar såväl en äldre som en yngre typ av skålvisa. Den äldre skålvisan har rötter i medeltiden och hade sin spridning i norra Europa. Visan sjöngs i allmänhet i dialog mellan en försångare och festdeltagarna. Skålen gick på omgång och kunde pågå under lång tid, den sjöngs i samband med skålande i drycker med lägre alkoholhalt, till exempel öl.

Snapsvisan i den form vi känner i dag, är ett barn av 1800-talet men med trådar som löper bakåt i historien till den tillfällesdiktning som blev populär under århundradet dessförinnan. Återkommande motiv är drycken som hyllas, krogen som beskrivs som ett paradis, glädjen som ska frambesvärjas. Stor omsorg ägnas munnen, strupen och magen. Denna formelbundenhet liksom melodilånen är förklaringen till snapsvisornas fortlevnad.

Den viktigaste förutsättningen för melodilånen är att melodierna ska vara bekanta för så många som möjligt och kunna sjunga av så många som möjligt i dryckeslaget. Melodier har lånats från barnvisor, sånglekar och äldre visor, men även hämtats från skolsångerna (särskilt sådana som en gång var en obligatorisk del i sångundervisningen), men också från schlagers och från populärmusik. Påfallande många snapsvisor diktas på populära melodier.

Eftersom kvinnor inte hade tillträde till brännvinsmiljön som var visornas förutsättning diktades sannolikt de första snapsvisorna i manliga miljöer och då i sådana som var befolkade av studenter. Det är i sådana kretsar som de tidigaste beläggen finns. Ändå känner vi namnen på ytterst få snapsvisediktare, eftersom upphovsmännen i allmänhet har förblivit anonyma utanför den egna kretsen.

Från 1900-talet finns exempel på kända svenskar som skrivit snapsvisor på kända melodier, till exempel Povel Ramel, men vanligare är en grupp inte yrkesverksamma författare som behärskar hantverket till fullo och vars namn fått spridning. Till de kända hör den finlandssvenska arkitekten Bosse Österberg, men också personer som återkommande tävlat i SM i snapsvisor. Deras texter innehåller de rätta konstgreppen och ska sjungas på kända melodier, därför kan dessa snabbt tas upp i den kollektiva repertoaren samtidigt som författarnamnen faller i glömska.

Teckning föreställande en samling män med höga hattar och höjda glas som sjunger.

”Qvartett”. Ur I Stockholm 1855. Med texter av Norna Gäst. Teckning av C. A. Dahlström (1806–1869).

Vidareförande

Traditionen att sjunga snapsvisor har vidareförts oberoende av och om och hur den dokumenterats. Den är en del av seden att skåla. Fortfarande är snapsvisan i huvudsak muntligt traderad. Ful eller vacker visa spelar mindre roll, funktionen är det viktigaste: att samla alla i en gemensam skål.

Snapsvisan är en folkloristisk genre och en levande tradition som ständigt förändras. Visorna förnyas efter i huvudsak traditionella mallar. Gamla visor dör, nya visor föds och förs vidare till nya generationer. Knappast någon annan folklig visgenre kan uppvisa en sådan livaktighet.

Om visan ska leva vidare avgörs av de som sjunger. För att dikta en snapsvisa räcker det med ett antal motiv och formelement och ett par välkända melodier. När en snapsvisa förlorar intresse är den direkta orsaken inte textens beskaffenhet utan att melodin inte längre är känd. Så länge som repertoaren förnyas kommer också vanan att sjunga snapsvisor att leva vidare.

Främjande

Förutsättningarna är goda att snapsvisan får ett fortsatt långt liv, särskilt som sådana visor numera också är en angelägenhet för fler intressenter än bara de som vill sjunga. Det tydligaste exemplet är de snapsvisetävlingar som anordnas av Sprithistoriska museet, där numera både Svenskt visarkiv och Finlands Svenska folkmusikinstitut finns representerade i juryn. Kommersiella krafter har under 1900-talet också varit pådrivande. Snapsvisor på fonogram, i press, radio och TV har skyndat på traditionen i ett ömsesidigt givande och tagande. Om inget intresse fanns för snapsvisor skulle ingen heller publicera texterna inför högtider och storhelger. Till sist är det ändå alla de som sjunger visorna som bestämmer om traditionen ska bestå. Det enda egentliga hotet mot snapsvisans fortsatta liv är ändrade matkulturer och dryckesvanor.