Nävgröten är starkt förknippat med den finska invandringen till Värmland, norra Dalarna, Hälsingland och Härjedalen under 1500- och 1600-talet. De finska nybyggarna var svedjebrukare, vilket innebär att de brände av skogen och odlade i den näringsrika svedjan i några år. Sedan fick skogen återhämta sig och man svedjade ett nytt område. Det var främst högavkastande svedjeråg som odlades, men även korn och havre.
Nävgröten kallas också motti, från finskans mutti. Det var en hård gröt som skars och doppades i flott eller fiskspad. Den var oftast kokt på svedjeråg eller korn. Den rätt som på finska mest motsvarar motti är ”talkkuna”, som är känt i Finland sedan 1000-talet. Spannmål kokas, torkas på ugnshällen, krossas och mals till mjöl. Kokas därefter till en fast gröt som åts med fingrarna. Det rostade mjölet kan vara något som kommit till Värmland med de finska nybyggarna.
I andra delar av Värmland var havre under många hundra år det dominerande sädesslaget, som också odlades av de skogsfinska bönderna. Havren mognar sent på hösten och för att undvika att den blev möglig började man rosta havren i vedeldade ugnar. Detta bidrog också till att havren blev mer hållbar.
Vid mitten av 1800-talet byggdes speciella kvarnar för rostning, skalning och malning av havre på flera håll i Värmland. Till exempel startade Selma Lagerlöf Mårbacka Havrekraft med tillverkning och försäljning av skrädmjöl. Med tiden blev skrädmjölet en specialitet för Värmland, som i början av 1900-talet började spridas till resten av landet.
Nävgröt eller motti är också en form av vardagsgröt, som förr mycket användes i hemmet och åts varm. Denna mätas med mjöl till den grad, att den till slut faller sönder i mjöliga klimpar, när den arbetas i grytan. Vid pulsningen föres käppen rätt upp och ned. Sin benämning har nävgröten fått därav, att man håller klimparna i näven, medan man doppar dem i flottpannan och biter av dem. Ätes med stekt fläsk.” - - -En sägen förtäljer, att dygden hos denna rätt, även kallad ”nävgröt” bestod däri, att den var så stadig, att den kunde trädas över yxskaftet och bäras över axeln.
Härjedalen, Älvros: Motti, nävgröt. Redes av kornmjöl och vatten så fast, att den är kokad. Plägsed är att rulla bitarna mellan händerna innan man äter dem. Bjudes helst tillsammans med färsk fisk, utan mjölk.
Ur Nils Keyland Svensk allmogekost