Tvåändsstickning

Tvåändsstickning är en stickteknik där du använder två trådar, två ändar, oftast från samma nystan, en inifrån och en utifrån nystanet. Trådarna hålls i höger hand och varannan maska stickas med den ena tråden och varannan stickas med den andra, samtidigt som trådarna snos om varandra. Resultatet blir en tät stickad yta som på rätsidan ser ut som vanlig slätstickning men på avigsidan får en randig, räfflad yta. Genom att använda två trådar kan du även sticka strukturmönster på ett unikt sätt, det kallas för mönsterkrus. När du gör mönsterkrus arbetar du med den ena tråden framför arbetet och den andra kvar bakom arbetet. Du stickar sedan växelvis aviga maskor med tråden framför arbetet och räta maskor med tråden bakom. Gör du ett helt varv på detta sätt blir det ett krokvarv. Två krokvarv efter varandra bildar en kedjegång.

Traditionellt har man stickat runt, rundstickning, med fem eller fler stickor. Tekniken har använts till bland annat strumpor, vantar, mössor och ärmar till livtröjor (jacka med stickade ärmar och vävt tyg i bålen). Några enstaka tröjor som är helt tvåändsstickade finns också bevarade.

Till äldre tvåändsstickade plagg har oftast tvåtrådigt z-tvinnat ullgarn använts. Lin och bomullsgarn har även använts, främst till högtidsvantar.

1974 fann man vid en arkeologisk utgrävning i Falun en fingervante som visade sig vara tvåändsstickad. Utifrån fyndplatsen, Borns hyttegård, antog man att vanten var tappad före 1680. År 2017 har vanten daterats genom C14 metoden och nu anser man att den är mer än 100 år äldre, troligtvis från 1550. Ytterligare en fingervante har hittats i Falun, Bergsfogdevanten, som genom C14 metoden daterats till andra hälften av 1700-talet.

Fynden av fingervantarna ledde till att tvåändsstickningstekniken uppmärksammades och tekniken inventerades under 1980-90-talen. Boken Tvåändsstickat av Dandanell och Danielsson utkom 1984 och det var i samband med det som begreppet tvåändsstickning befästes. Tidigare hade man i folkmun sagt att man stickade med två ändar. En stor del av det stickade materialet i Dalarnas museums samlingar visade sig vara tvåändsstickat trots att det bara var registrerat som stickat. En förklaring till det kan vara att det var den tekniken som var vanligast så man hade inget särskilt namn på den. När tekniken att sticka med en tråd kom så omtalades i stället den tekniken i plagg såsom ”enomändsocka” eller ”entrådsvante”.

I samband med inventeringen upptäckte man att många fortfarande kunde tvåändssticka, framför allt enkla grova arbetsplagg, som vantar och sockor, men endast ett fåtal personer hade bevarat kunskapen att sticka mönsterkrus, sticka det typiska strukturmönstret, och att sticka de allra finaste dräktplaggen i tunna garner på tunna stickor.

Kunskapen att sticka tvåändsstickning har bevarats framför allt i skogslänen i Sverige där behovet av varma, slitstarka plagg var stort. Äldre föremål finns bland annat bevarade i Värmland, Dalarna, Härjedalen och Jämtland. I Dalarna ingår tvåändsstickade plagg i flera socknars dräktskick. Även i skogslänen på den norska sidan förekommer tvåändsstickning. Här är det främst traditionen att sticka arbetsvantar, oftast använda med den randiga sidan utåt, som levt kvar.

Traditionellt har kunskapen traderats, från generation till generation. Behovet av varma och slitstarka plagg har gjort att kunskapen överlevt in i vår tid. I samband med att skolslöjden infördes i Sverige i början av 1900-talet genomfördes förändringen att alla skulle hålla tråden i vänster hand vid stickning. Det är ett snabbare sätt att sticka, men ger inte ett lika slitstarkt plagg. Trots detta har tvåändsstickningen utövats i hemmen.

Många kvinnor och män har stickat, men det har också funnits specialister som haft tvåändsstickning som sin försörjning. Många av de bevarade plaggen i museisamlingar har stickats av personer med stor skicklighet.

I dag lär sig många att sticka tvåändsstickning genom en utbredd kursverksamhet. I det personliga mötet och genom att få se tekniken utövas, se handgrepp och känna på kvaliteten förs kunskapen vidare. Intresset för tvåändsstickningen ökar över hela landet, och världen. Genom sociala medier får många kännedom om tekniken och intresset väcks. Youtube är en viktig källa för kunskapsöverföring, men fortfarande är mötet mellan människor viktigt.

Intresset för tvåändsstickning växer. Flera instruktionsböcker på olika språk har givits ut. I dag kan du enkelt hitta stickbeskrivningar för tvåändsstickning på svenska och engelska bland annat genom Ravelry, en nätbaserad sammanslutning med ca 6 miljoner medlemmar över hela världen (2018).

Tekniken bevaras och utvecklas.

Dandanell B, Danielsson U, 1984, Tvåändsstickat

Dandanell B, Danielsson U, Ankert K 2010, Tvåändsstickat

Meijsen C 2014, Lekker warm! Twijnend breien/ So warm! Twined knitting

Bredesen M 2016, Tveband Jakten på en strikketradisijon