Jakt med lös hund

Jakt med lös hund har funnits i Sverige sedan mycket lång tid. Jaktformens ursprungliga syfte som en förutsättning för överlevnad har förändrats genom tiden och den är i dag främst en natur- och fritidsaktivitet.

Jakt med lös hund kan ske på olika sätt. Ett sätt är att hunden genom markvittring från ett vilt spårar och driver det framför sig. Ett annat är att hunden ställer till exempel en älg och vägleder jägaren dit så att den kan fälla djuret. Jakt med lös hund förekommer i huvudsak i det svenska skogslandskapet och utövas i hela landet. Jaktformen kräver oftast en kombination av gammal skog och yngre samt vattendrag och myrmarker och orörda, obebyggda marker.

Hunden hade redan tidigt en stor betydelse vid jakt vilket framgår av att hundar har begravts i egna gravar eller tillsammans med människor redan under stenåldern. Dessutom visar hällristningar från bronsåldern ofta avbildningar på älg, hjort, ren, björn och vildsvin tillsammans med jägare och hundar och med vapen som spjut och pilbåge. Begreppet stövare är känt sedan medeltiden men inte närmare än att det var en hund med gott spårsinne oavsett hundras och jaktform. Begreppet har givit upphov till en speciell typ av hundar - stövarna - som används till jakt efter småvilt.

Under historiens gång har jaktformen, tillsammans med hunden, utvecklats i samklang med de naturgeografiska förändringar som det svenska landskapet genomgått. För en del hundraser som används vid löshundsjakt visas i dag allmänt ett minskat intresse.

Att jakt med lös hund utvecklats till en jaktform i Sverige beror på att landet består av stora skogtäckta områden, är glest befolkat och har ett bestånd av jaktbara djur spridda över stora områden. En annan viktig faktor är samhällsstrukturen. Det var en gång stora skillnader mellan norra och södra Sverige. I de södra delarna utvecklades redan från 1000-talet ett skiktat samhällssystem där jakt som en form av nöje kom att regleras av lagar där vissa djur betraktades som högvilt (till exempel älg) och kunglig egendom med starkt begränsad jakträtt. I de nordligare delarna från norra Svealand och Finland var regleringen och lagstiftningen inte lika begränsad utan inbyggarna fick fälla älg, hjort och rådjur under laglig tid. Det berodde på att området var glest befolkat, tillgången på vilda djur var relativt god och – framförallt – var människor under denna tid beroende av jakt för sin överlevnad. Det var främst i dessa områden som jakt med lös hund förekom som ett näringsfång bland andra.

År 1789 fick allmogen rätt att jaga på egen jord och då ökade betydelsen av att använda jakthundar. Under 1800-talet minskade viltstammarna kraftigt i hela landet, dels beroende på den utökade jakträtten dels på att allt fler ägnade sig åt jakt med lös hund för att dryga ut kosten. Skogsområden befolkades och det uppstod perioder med kallare klimat vilket gjorde att behovet av vilda djur som föda blev stort. Jakt efter högvilt kom att förbjudas under vissa perioder för att viltstammarna skulle återhämta sig.

Under slutet av 1800-talet började fastighets- och markägare gå samman och bilda sammanhängande områden för jakt och jaktvård och ett mer utvecklat föreningsliv växte fram inriktat på jakt som rekreation och nöje. Svenska Kennelklubben bildades 1889 med syfte att tillvarata och utveckla goda jakthundars egenskaper. En helt ny jaktlag kom 1938 och begreppet jaktvårdsområden infördes och jaktvård kom att benämnas ”viltvård”.

Under 1900-talet har jakten förändrats och i dag har vem som helst rätt att jaga som uppfyller de formella krav som krävs. Att jaga för nöjes skull eller som en del av en naturupplevelse har blivit ett begrepp som för de aktiva jägarna utgör ett av skälen till att jaktformen även fortsättningsvis ska utövas.

Jakt med lös hund kan i dag framförallt betraktas allt mer som en fritidssysselsättning, med en allt större spridning och där allt fler jägare återfinns bland boende i stadsmiljö. Jakt med lös hund har tidigare framförallt utövats av män, i dag ökar andelen kvinnor. Storstadslivets tilltagande stress och bristen på vardagsmotion samt intresset för djur och natur används som motivation till att jaga. Även kommersiella intressen har kommit alltmer i förgrunden genom den så kallade jaktturismens utbredning. En inte obetydlig andel består av utländska jägare. Även om jaktformens ursprungliga syfte som en förutsättning för överlevnad har förändrats, har den alltjämt betydelse för gemenskapen på landsbygden och avkastningen är än i dag en viktig resurs i många hushåll.

Det finns i dag en oro bland utövarna att traditionen att utöva jakt med lösspringande hund inte blir lika självklar i framtiden som den är i dag. Det beror på en mängd olika samverkande faktorer. Ett förändrat skogsbruk och ett allt varmare klimat har bidragit till att det svenska landskapet både artmässigt och antalsmässigt har förändrats. Nya arter har tillkommit samtidigt som flera inhemska arter, som exempelvis älgen, har minskat. Läget för älgen i Sverige bedöms i dag vara så pass bekymmersamt att Artdatabanken föreslår att älgen ska flyttas från livskraftig ned till kategorin ”nära hotad”. En ytterligare inverkande faktor är den pågående diskussionen kring olika jaktformer. Att röra sig i skog och mark med en lösspringande jakthund ses naturligtvis som positivt för dem som vill upprätthålla jaktformen samtidigt som det kan uppfattas av negativt av andra.

Traditionen vidareförs numera främst genom utbildning. Jägarexamen som varit obligatorisk sedan 1985 innehåller kunskap om bland annat löshundsjakt. Kurser för jägarexamen utförs dessutom av både studieförbund och privata aktörer. Även inom Svenska Kennelklubben (SKK) finns ett antal jakthundsklubbar som bedriver olika former av kurser och utbildningar.

Litteratur

Arvidsson, Birger. 1983. Den Nordsvenska Allmogejakten. Allmogejägaren, fångsten och försörjningen 1920-1940. Doktorsavhandling. Svenska Jägareförbundet. Stockholm Brummer M.H. 1789. Försök til et swenskt skogs- och jagt-lexicon. Samuel Norberg. Göteborg.

Brännström, E. 2006. Äldre fångst- och jaktmetoder i en Norrbottensocken.

Danell, K et al. 2016. Jaktens historia i Sverige. Liber förlag Stockholm. Flera kapitel av olika författare som beskriver hur jakten utvecklats i Sverige de senaste tusen åren. Kapitel om jakthunden, jaktlagstiftningen, viltstammarnas utveckling.

Grimm, O & Schmölke U. 2013. Hunting in northern Europe until 1500 AD. Wachholtz. Neumünster.

Gräslund, A-S et al. 2014. Från renhållningshjon till modeaccessoar: 10 000 år av relationer människa-hund i Sverige: föredrag vid ett symposium i Uppsala 15 februari 2013. Publicerad: Uppsala. Kungl. Gustav Adolfs akademien för svensk folkkultur.

Holmsten, L & Öhrnerling, I. 2005. Älghundar & Älghundklubbar under 100 år. Svenska Älghundklubben. Förlag Svenska Älghundklubben, Edsbyn.

Lindin & Svanberg. 2013. Samernas hundar i äldre tid. I Saga och sed. Kungl. Gustav Adolfs Akademins årsbok 2012. sid 105-124.

Otterberg, H. 2008. Bernströms bestiarium. Beskrivning av hunden i litteratur från medeltiden.

Rydholm, O.B. 1889. Illustrerat Bibliotek för Idrott. &. Jagt. Red. Viktor Balck. Beskriver jakthundsraser och jaktsätt under 1800-talet.

Rydholm, O. B. 1893. Stöfvaren. Stockholm Sundström C.R. 1889. Handbok för Hundvänner. Hugo Geber Stockholm. Beskriver olika jakthundraser med beskrivningar av jakt med både ledhund, lös hund och stövare.

Swederus G. 1831. Skandinaviens jagt: djurfänge och vildafvel jemet jagtlexicon. Norstedt. Stockholm.

Widén, A. 1933. Jakt- och djurfångst i Jämtland och Härjedalen under gångna tider.

Länkar

Naturmorgon i P1: Utflykter i natten - och älgar som far illa av varma somrar Länk till annan webbplats.

Svensk jakt: Älgen föreslås hamna på rödlistan Länk till annan webbplats. (5 juli 2019)

Youtube: Älgjakt på Sollerön, Nordiska museet Länk till annan webbplats.