English

Trasmattor

I 150 år har trasmattan lyckats behålla sin ställning som en älskad och handvävd textil. Det finns i stort sett inga regionala skillnader i trasmattorna, mönster och tekniker sprids över hela Sverige och har ungefär samma uttryck.

Äldre trasmattor. Trasmattor kallades förr alnamattor eftersom de var en aln bred och sju alnar långa.

Kategori: Hantverk

Geografiskt läge: Hela landet

Traditionen att väva trasmattor växte fram under 1800-talets första hälft och hör samman med seden att lägga mattor på golvet. Till att börja med prydde trasmattorna golven endast vid större högtider och festliga tillfällen. Från 1850 sprids traditionen att väva mattor över hela Sverige och mattorna har liknande mönster och färg. Allt tillgängligt textilt material kunde användas och man tog vara på alla uttjänta kläder. Inledningsvis hade mattorna dova färger men färgglada inslag blev efter hand allt vanligare.

I och med industrialiseringen ökade tillgången på material och det producerades böcker med nya förslag på mönster och tekniker vilket kom att få stor inverkan på mattornas utseende. Många väverskor ambulerade runt i bygderna för att väva mattor vilket kom att ha stor betydelse som extra inkomstkälla. Under 1900-talets början fanns många skickliga väverskor som kunde väva mattor i en mängd olika mönster och tekniker.

Traditionen att väva – och använda - trasmattor blev efterhand inte lika populärt och intresset för tekniken avtog. Efter 1980 har dock trasmattorna fått ny uppmärksamhet. Kunskapen om att väva trasmattor vidareförs i dag främst genom kursverksamhet och utbildningar ofta kopplade till olika vävstugor. Även sociala medier, som exempelvis Facebook, Bloggar och Youtube har numera stor betydelse som förmedlare. Ytterst vilar dock kunskapen om att väva trasmattor på enskilda människor vilkas kreativitet och skaparkraft bidrar till att främja en fortsatt tillverkning och användning av trasmattor.

Kvinna som säljer trasmattor på torg, en familj som tittar på trasmattorna.

Försäljning av trasmattor på Stortorget i Växjö under 1940-talet.

Beskrivning

För att tillverka en trasmatta behövs en vävstol, varpgarn och inslagsmaterial. Varpen är för det mesta ett varpgarn i bomull, och vanligast är ett bomullsmattvarpsgarn Dt (dubbeltvinnat) grovlek 12/6. I riktigt gamla mattor var varpen ett tvinnat lingarn och lingarn/linmattvarp används även i dag av en del vävare. Inslaget är skurna/klippta längder av tyger, ca 1,5–2 cm breda, används i inslaget enkelt- eller dubbelt. I de äldre mattorna är inslaget, alltid enkelt och undantagslöst, väl använt, slitet material från kläder eller inredningstextilier av bomull, ull eller lin. Men av nödvändig sparsamhet användes i äldre tider, allt tillgängligt material. Som exempel; fisknät, ylletrasor, blåkläder, korsetter, trikåmaterial från underkläder och strumpor. Tittar man tillräckligt noga kan man hitta det mesta.

I dag använder en del nytt material som dock bör tvättas före användning. Man bör inte blanda tvättat och otvättat material i samma matta, mattan får midjor då krympningen varierar mellan materialen. Många färgar sitt material, gärna gamla påslakan och lakan. Att klippa av sina gamla kläder är inte riktigt lika populärt i dag eftersom trasorna blir rätt så korta och mängden material tämligen liten. Vanligaste bindningen i trasmattor var/är tuskaft, men även kypert och dubbelbindning förkommer, samt glesripsvarianter på 2 eller fler partier, det vill säga olika typer av mönsterformer som bildas av varpen. Kännetecknande för glesripsen är samspelet mellan varp och inslag. Båda syns lika mycket. Varptätheten i de äldre mattorna är inte given, variationerna är stor, alltifrån tre trådar till sex trådar per centimeter. Variationen av tekniker i de äldre mattorna är värd all beundran, trasmattsväverskorna lyckades att trots enkla redskap och tillgång till en liten mängd material väva rikt mönstrade trasmattor.

Historik

Det är industrialismens genombrott som banar väg för trasmattsvävandet. Bostäderna blir bättre, jordbruket förbättras, tillgången till billigt material ökar. Men det är fortfarande ett fattigt Sverige, där återbruk är en självklarhet, inget får förfaras. Det gamla självhushållande samhället höll på att luckras upp, men kunskaperna om material och hantverk var fortfarande levande.

Trasmattsvävandet börjar så smått i de högre samhällsklasserna under första delen av 1800-talet; att spara och ta tillvara var således naturligt i alla samhällslager. Mattor på golvet blir inte ens i högreståndsmiljö vanligt förrän i slutet på 1700-talet i Sverige. De allra äldsta mattorna hade lin i varpen och var tämligen smala. Vi får söka oss till litteraturen och konsten för att hitta spåren av dessa mattor. De finns få bevarade exemplar och vi får gissa oss till hur de sett ut. Två små mattstumpar daterade till 1840-talet finns i Nordiska museets samlingar. Troligen har de bevarats för dess fina mönsterinplock av blommor och blad. Inslaget består av noggrant klippta trasor i en blandning av bomull, lin och ull.

Från mitten av 1800-talet och framåt tar trasmattsvävandet fart. Fortfarande vävs mattorna i smala bredder cirka 60 centimeter, en alns bredd, vilket är det vanligaste måttet. Fiskegarnet ett starkt enkel- eller dubbeltvinnat bomullsgarn blir vanligt till varp, det är lättvävt och lättskött. En produkt som blir möjlig i och med industrialiseringen och som fanns i en mängd olika grovlekar och tvinningar.

I industrialiseringens spår följer också att tillgänglighet till mönster, varpgarner och material ökar. Böcker och tidskrifter sprider kunskap, ambulerande vävskolor turnerar runt i landet. Till skillnad från den äldre folkkonsten finns det i stort sett inga regionala skillnader i trasmattorna, mönster och tekniker sprids över hela Sverige. Den enskilde vävaren kan dock vara mer eller mindre skicklig, ”randmodet” varierar, men det är tillgången på material som styr hur din trasmatta kommer att se ut.

Mattorna vävdes i långa längder för att först efter vävningen klippas i rätt längd. Det är slående hur skickliga väverskorna var att med tämligen enkel utrustning, fyra skaft och fyra trampor, få fram effektfulla mönster. Om man dessutom betänker att alla mönster dubbeltrampades inser man väverskornas skicklighet och deras hantering av material visar på kunskaper som byggts upp under lång tid. Och säkert blev trasmattsvävningen för många väverskor en väsentlig biinkomst och en räddning i en knaper vardag.

Oftast var varpen färgad i en mörk färg som gav en fin förstärkning till trasorna vars färger för det mesta var dova, det var det man hade mest gott om. Gladrändernas trasor färgades med köpta färger som kom i marknaden under 1800-talets andra hälft. Fina ruteffekter fick man med hjälp av kontrasterande färger i varpen, tätränder. Rosengångsbårderna gav vågiga ränder, gärna i en glad färg som bröt av mot det dova. Så kallade Ormamattor vävdes endast med rosengångstramporna. Övriga tekniker och mönster har mestadels ”dialektala” benämningar som i vissa fall visar på hur du ska väva: En om en, eller: Två om två, Gladränder, Kvistränder, Kråkfötter, Fågelfötter, Mötas och skiljas, namn som sätter fantasin på prov. Naturligtvis testades även andra bindningar till mönsterbårder i mattorna, det förekommer olika varianter på daldrällar, halvdrällar och jämtlandsdrällar. Och så de fina glesripsarna som fanns i otaliga mönster och färger och med tunna vävgarner i bomull som varp. I en glesrips samverkar varp och inslag till en fin enhet, trasorna tillåts att lysa igenom den glesa varpen. Till skillnad mot varpripsen som helt döljer inslaget. Glesripsmattorna med sin lite ömtåligare varp har nog tillhört salen, en finmatta som gärna lades i en fyrkant runt matbordet och markerade den mönstrade korkmattan, som var lite av en statussymbol i hemmen runt sekelskiftet 18–1900-talet.

Till att börja med prydde trasmattorna golven endast vid de större högtiderna, det andades fest när det var dags för årets mattlängder att komma på plats. Trasmattsvävandet har pågått i en obruten kedja från starten men den oerhörda rikedom i mönster och tekniker som hörde 18–1900-talets början till, har genom årtionden gått förlorad. I mitten av 1900-talet blev trasmattan, lite för standardiserad, och det blev väl många pekpinnar om hur en trasmatta ”borde” se ut. En teknik har dock aldrig gått ur tiden och det är den älskade rosengången. Men det finns hopp. Under 1980–1990-talet börjar intresset för de äldre mattorna att ta fart och man inser vilken otrolig kunskap och mönsteskatt som ligger gömd i de äldre mattorna. Det är inte ”bara” en trasmatta.

Vidareförande

Vidareförande av kunskap sker i dag genom vävutbildningar, kortkurser, och vävstugor. Sverige är än så länge unikt med att hålla handvävningen på en hög nivå. Dessutom har också sociala medier, såsom Facebook, bloggar och Youtube tillkommit som kunskapsbärare. Trasmattsvävandet har genom åren aldrig upphört utan tvärtom är intresset stort och konstant.

Främjande

Fortsatt kunskapsöverföring sker i dag via olika nätverk, som är lättillgängliga för alla, tack vare internet. Böcker är en säker kunskapskälla och som förhoppningsvis fortsätter att tillföra ny kunskap. Enskilda människors kreativitet och nyfikenhet är också något som främjar det framtida trasmattsvävandet och kunskapen.

Svenska vävrådet anordnar vart tredje år en vävmässa i Sverige där trasmattor alltid är närvarande i det offentliga rummet. År 2017 placerades en 328 meter lång trasmatta på Växjös huvudgata. I Umeå 2014 låg det trasmattor på golvet på flygplatsen. Ett mycket påtagligt sätt att visa upp detta hantverk.