Laxsätt

Fortfarande bedrivs i skärgården utanför Mörrumsåns mynning fiske med fasta redskap, så kallat laxsätt. Dock återstår numera ett fåtal fiskare vilka försörjer sig på en kombination av fångster även av andra arter. Fiske med laxsätt är en ålderdomlig fångstmetod som vidareförts från generation till generation under lång tid. Fiskerätten, som är bunden till en fastighet, kan utarrenderas.

Varje set består av ett 60 meter långt nät som sätts i en vinkel ut från berget på ett vattendjup av sex till sju meter. Näten vittjas 2–3 gånger per dag med början på morgonen. Var tredje dag tas nätet upp för rengöring och sätts därefter på nytt. Fiskeperioden är 15 mars till 31 augusti, det vill säga sommartid. Fiskemetoden kräver ständig passning vilket innebär att förutsättningen för att fisket ska kunna bedrivas är att fiskaren har möjlighet att vistas nära fångstplatsen.

Denna typ av småskaligt laxfiske med mindre båtar är lokalt förankrat och saknar motsvarighet i övriga Sverige. Fisket är det enda kvarvarande i Södra Östersjön och bedrivs i konkurrens med främst det regionala fritidsfisket. I dag återstår endast 19 laxsätt av tidigare totalt 250.

Det finns en mängd bestämmelser kring både fritids- och yrkesfiske som anger var, när och hur man får fiska. Reglerna för yrkesfiske är omfattande, och finns på Havs- och Vattenmyndighetens webbplats. Det regleras bland annat genom EU:s regelverk avseende de årliga kvotförordningarna och Kontrollförordningen, förordning (EU) 1224/2009, samt de föreskrifter som Havs- och vattenmyndigheten utfärdar främst Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:25) om resurstillträde och kontroll på fiskets område samt Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:36) om fiske i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön.

Tidigare utfördes fisket av fiskarbönder vilka försörjde sig på fiske i kombination med ett mindre jordbruk, så kallade kolotter. Varje kolott utgjordes av ett område som kunde föda en ko och några får. Lotterna var även kopplade till fiskerätten. Obesuttna skärgårdsbor dvs. de utan mark hade rätt att fiska på djupt vatten långt från strandkanten. På Magleholme finns ännu rester av husgrunder samt av en stensatt så kallad saltkälla där fisken saltades in. Fiskeplatserna är märkta med siffror på berghällar och stenar nära vattenbrynet.

Båtmotorns intåg under 1900-talets början medförde säkrare och snabbare transporter till sjöss. Detta fick i sin tur återverkningar på kustfisket genom att det kustnära fisket övergavs till förmån för fiske längre ut till havs. Efter hand flyttade allt fler fiskarbönder till fastlandet och befolkningen på öarna minskade. Efter 1950 återstod endaste ett fåtal helårsboende fiskare i den yttre skärgården.

Kunskapen har vidareförts från person till person genom generationer.

Det görs för närvarande inga direkta insatser för att vidareföra fiske av lax med laxsätt.