Turnerande klassisk cirkus

Cirkusar har turnerat i Sverige sedan i slutet av 1700-talet. I början av 1900-talet fanns det ett tjugotal cirkusar i Sverige, men antalet har varierat bland annat beroende på konjunkturläge och publikintresse.

Fotografi föreställande ett stort cirkustält kvällstid i parkmiljö. Lampor lyser upp kring tältet. Bilden är tagen ovanifrån. Runtom syns stora gräsytor och ett litet kolonilottsområde.

Cirkus Brazil Jack år 2019 i Tantolunden, under en jubileumsturné. Foto: Per Grahn.

Kategori: Framträdanden

Geografiskt läge: Hela landet

Cirkus som konstform inkluderar en mängd olika genrer som exempelvis musik, akrobatik och dans. Den klassiska cirkusen har sitt ursprung i kavalleriet och många av cirkusens kunskapsområden har en koppling till delar av ridsporten. Cirkusar har turnerat i Sverige sedan i slutet av 1700-talet. Inledningsvis framträdde man under bar himmel men efter hand uppfödes fasta byggnader av vilka några ännu finns kvar. Att uppträda i tält blev vanligt först under början av 1900-talet under inflytande av amerikanska cirkusar. Tältet gjorde det möjligt att turnera eftersom man inte längre var beroende av fasta byggnader för att uppträda. Till en början transporterade man cirkusens vagnar med tåg men efterhand övergick man till att använda egna lastbilar.

Clown fotograferad framför cirkustält.

Den vita clownen är representativ för den klassiska cirkusen. Foto: Per Eric Åström.

I början av 1900-talet fanns ett tjugotal cirkusar i Sverige, men antalet har varierat bland annat beroende på konjunkturläge och publikintresse. Sedan 1980-talet har antalet minskat stadigt och i dag finns endast ett fåtal aktiva cirkusar kvar i landet. En mängd samverkande faktorer har bidragit, bland annat höjda avgifter för markupplåtelse, ökade hyresavgifter för cirkusplatser samt nya regler vad gäller djurhållning. För många cirkusar har anpassningen kommit att bli en stor utmaning. Cirkuslivet är en livsstil och traditionen är djupt förankrad bland utövarna. Många har en önskan om att bevara konstformen samt öka cirkusens status så att konstformen kan bestå även i framtiden.

Cirkuskonsten är i dag väl dokumenterad. Kunskapen har under lång tid vidareförts mellan generationer, antingen inom familjen eller den egna släkten eller genom rekrytering av unga vilka erbjöds utbildning av äldre artister. Under 1940-talet startades en speciell cirkusskola vilken senare ombildades till att bli en gymnasial utbildning. Numera finns möjlighet till cirkusutbildning på såväl gymnasial nivå som på högskolenivå. Stockholms konstnärliga högskola har ett kandidatprogram i ämnet med möjlighet till fortsatta studier. På flera platser i landet finns även cirkusskolor inriktade mot fritidsverksamhet.

Beskrivning

Under de senaste fem åren har antalet cirkusar minskat ytterligare samtidigt som nycirkusen har blivit allt vanligare. Nycirkus kan presenteras i många olika sammanhang, men teaterhus och andra fasta lokaler är betydligt vanligare än hos den klassiska cirkusen. I dag finns möjlighet till cirkusutbildning på gymnasial nivå och på högskolenivå.

Cirkus är en konstform som inkluderar andra former som musik, teater och balett med framträdanden av bland annat akrobater, jonglörer, lindansare, trapetskonstnärer och clowner. Inom den klassiska cirkusen framförs även nummer med olika djur. I Sverige turnerar klassiska cirkusar från vår till tidig höst, med enstaka föreställningar vintertid. Att resa med cirkus kan ses som en livsstil och traditionen är djupt förankrad, i synnerhet bland resandefolket. Att driva cirkus och resa land och rike runt har varit, och är fortfarande, ett sätt att försörja sig. 

De flesta klassiska cirkusar förestås av en cirkusdirektör som, förutom att äga cirkusen, även kan ha rollen som konferencier. I andra fall kan rollerna delas upp, som till exempel på Cirkus Scott som många år drevs av Käte Bronett, men där hennes son Francois var presentatör.

Presentationen av de olika artisterna, vilka ofta har fantasifulla artistnamn, spelar en viktig roll för stämningen. Genom att konferenciern höjer och sänker röstläget inför varje nytt framträdande skapas en atmosfär av förväntan som stegras i takt med att framträdandet fortskrider. Även musiken och trumvirvlarna spelar stor roll, dels som stämningsskapare och dels för att markera händelser i ett enskilt framträdande. Den turnerande klassiska cirkusens musik framförs oftast av en blandad grupp musiker – blåsinstrument, keyboard, elgitarr, elbas och trumslagare. Numera används den digitala tekniken till hjälp för att förstärka det musikaliska uttrycket.

Djurhållningen på cirkus har förändrats genom åren. År 1960 förbjöds rovdjur (tigrar, lejon, björnar, med mera) och apor på svenska cirkusar. År 2016 förbjöds även sjölejon och elefanter. Numera är endast domesticerade djur som hästar, hundar, katter, getter, kameler med flera tillåtna. För många cirkusar har anpassningen till de nya reglerna vad gäller djurhållningen blivit en stor utmaning. Ett exempel är cirkus Brazil Jack vars föreställningar numera framförs utan djur och i en romantisk inramning med gamla trävagnar och tält. Förändringen har inneburit en positiv vändning och man ser enligt utsaga ”framtiden an med stor tillförsikt”.

Under de senaste åren har antalet klassiska cirkusar minskat, samtidigt som nycirkus blivit allt vanligare. Nycirkus kan presenteras i många olika sammanhang och former, och framförs ofta i fasta lokaler. Sammantaget finns det i dag en strävan inom hela cirkusbranschen att öka statusen som kulturinstitution.

Historik

Den klassiska cirkusen, som grovt kan definieras som ”en organiserad serie av uppträdanden i en ring av åskådare”, har samma ursprung som ridsporten, i kavalleriet. Det är förklaringen till att flera av cirkusens discipliner också är grenar inom ridsport, exempel är voltige, kür och frihetsdressyr, samt att cirkuspersonal än i dag bär uniform.

Den brittiske kavalleristen Philip Astley anses allmänt vara cirkusens skapare. Han uppträdde redan år 1768 med ridkonster och fann att dessa med fördel utfördes i en cirkel med 13 meter i diameter. Astley märkte att den fart som hästen fick i en cirkel med detta mått, skapade en centrifugalkraft som underlättade utförandet av balanskonster på hästryggen. Runt denna manege placerades åskådarna och det byggdes snart en byggnad med tak för betalande publik i ena änden av manegen. Astley framförde även ett komiskt nummer som byggde på misslyckade försök att ta sig upp på hästen. Numret blev mycket uppskattat och föreställningen blev mer varierad. Astley anställde lindansare, komiker och akrobater som fick fungera som pausnummer mellan ryttarkonsterna. Astley, som hade bakgrund inom militären, visste hur man skapade dramatik på slagfältet och anställde därför en trumslagarpojke som fick stå i manegens mitt och förstärka konsterna med trumvirvlar, vilket än i dag är vanligt förekommande i en klassisk cirkusföreställning.

I Sverige framfördes den första föreställningen år 1787. Platsen var Barnhuskällaren i Stockholm, i närheten av dagens Norra bantorget. Cirkusen drevs av det engelska paret Peter och Rosalia Price och turnerade i Sverige fram till 1790.

1899 startade Carl Rhodin AKA Brazil Jack en egen cirkus, ”Brazil Jack”. Sedan dess har fyra generationer Rhodin drivit och anpassat företaget efter tidens smak och villkor.

I början hölls oftast föreställningarna under bar himmel. Under 1800-talet växte dock fasta cirkusbyggnader fram i de större städerna. Några av dem finns kvar i dag, bland annat i Linköping (ombyggt till kontor), i Malmö (Hippodromen) samt den yngsta, byggd 1940 Furuviksparken utanför Gävle. Cirkus i Stockholm är den mest intakta, även om anläggningen har genomgått betydande om- och tillbyggnader.

Det var först i början av 1900-talet som cirkustältet gjorde sin entré. Företeelsen uppstod i Amerika kring 1870 och spred sig därefter till Europa och senare även till Sverige. Tälten gjorde det möjligt att turnera i ett större geografiskt område, och man var inte längre hänvisad till fasta cirkusbyggnader. Under lång tid fanns det en cirkusplats i snart sagt varje svenskt samhälle.

De turnerande cirkusföretagens antal har alltid följt industrikonjunkturen. Går industrin bra har Sverige också haft flera turnerande cirkusar. Mellan 1940 fram till 1955 turnerade ett tiotal cirkusar, därefter minskade antalet kraftigt. Transporterna skedde till en början med häst och vagn men efter hand kom allt fler cirkusar att transportera via järnväg. Efter 1950 övergick man alltmer till att transportera vagnarna med egna lastbilar. 

I början av 1980-talet förändrades läget. Svensk ekonomi och industri expanderade och de turnerande cirkusarnas antal ökade från tre till åtta. Det kan också jämföras med den kraftiga ökningen av antalet privata teatrar. År 2015 var sju cirkusar fortfarande ute på turné. Under de senaste fem åren har antalet minskat ytterligare och numera finns endast tre turnerande cirkusar kvar.

Från 2001 har nycirkusen blivit allt vanligare. Nycirkus är ofta en storstadsföreteelse som till skillnad från den klassiska cirkusen framförs i fasta lokaler som exempelvis Folkets hus och olika teaterhus. Nycirkusen tar sig många uttryckssätt och framförs ofta i form av barnföreställningar och cirkusskolor under en begränsad tid.

Under 1930-talet växte frisksportrörelse fram i Sverige med bland annat akrobatik som ett viktigt inslag. Det medverkade till att allt fler personer utan cirkusbakgrund fick arbete som cirkus- och varietéartister.

Vidareförande och främjande

Kunskapen om att uppträda på cirkus har tidigare vidareförts mellan generationer, genom att ungdomar gått i lära hos äldre artister eller börjat träna på egen hand. 1900-talets svenska cirkusar kan ses som familjeägda produktionsbolag där artister och teknisk personal hyrts in för olika produktioner.

Rekryteringen av artister har i Sverige skett från frisksportar- och gymnastikföreningar, IOGT-NTO och genom folkparkernas talangjakter och varietéer. Cirkusartister var ett självklart inslag i folkparksvarietéerna och dessa väckte stort intresse bland barn och unga. En annan viktig utbildning har varit Furuvik i Gävle som startade med cirkusskola på 1940-talet, vilken utvecklades till landets första cirkusgymnasium som startade år 1988, efter bland annat en utredning som gjordes av akademiens grundare Alf Danielsson på uppdrag av kulturrådet.

I början av 2000-talet startade ytterligare ett cirkusgymnasium i Botkyrka, med inriktning på nycirkus och i regi av Cirkus Cirkör i samarbete med S:t Botvids gymnasium. Cirkus Cirkör är en ideell och partipolitiskt obunden organisation med målet att etablera nycirkuskonsten i Sverige. Förutom gymnasieprogrammet innefattar verksamheten även föreställningar på turné samt kursverksamhet. Stockholms konstnärliga högskola bedriver i dag en av världens främsta samtida cirkusutbildningar och har även doktorander i cirkus.

Ett antal cirkusskolor inriktade mot fritidsverksamhet har funnits sedan mitten av 1980-talet ibland annat Norrköping, Ludvika, Malmö och Uppsala. Några av ungdomarna i dessa fritidsgrupper har gått vidare till gymnasie- och högskoleutbildningar både i Sverige och utomlands och arbetar i dag som artister.

Vid Tekniska högskolan i Stockholm finns även en cirkusutbildning på akademisk nivå. Kandidatprogrammet i cirkus sker inom ramen för Stockholms konstnärliga högskola. Programmet innehåller bland annat kurser i cirkusdisciplin och konstnärliga processer. Kandidatexamen i cirkus ger också möjlighet att fortsätta studera på högre nivå, till exempel på ett mastersprogram.

Det finns ett flertal hinder mot den traditionella turnerande cirkusens fortlevnad. Bland annat har ökade hyresavgifter för cirkusplatser, färskvattenanslutning och avfallshantering medfört att antalet fasta cirkusplatser – främst kommunalägda – stadigt har minskat. Många kommuner har även höjt avgiften för markupplåtelse och affischering, vilket leder till höga kostnader. Ändrad lagstiftning och inställning till djur på cirkus har också påverkat branschen.

Dokumentation och litteratur

Cirkuskonsten väl dokumenterad såväl i skrift, som på bild och på film. I Sverige finns ett rikt material samlat sedan 1974 vid Cirkusarkivet i Bromma. Även Stockholms Stadsmuseum har en stor historisk cirkussamling som testamenterades till dem år 1952 av varietéproducenten och cykelakrobaten Fritjof Malmsten. Båda samlingarna består bland annat av tiotusentals fotografier och affischer från svenska och utländska cirkusar, varietéer och tivolin. Malmstensamlingen innefattar även 1800-talets svenska artister och cirkusar. Till detta kan fogas i Cirkusakademiens arkiv ett antal filmer, programhäften samt facklitteratur och tidskrifter. I Ingelsträde strax utanför Höganäs finns numera även Sveriges enda Cirkusmuseum. Museet innehåller bland annat kostymer och rekvisita som trapetser, clowncyklar, och ekvilibristpiedestaler.

Utifrån ett internationellt perspektiv har det genomförts ett flertal studier om cirkuskonsten. Ett exempel är Peta Tait, professor vid La Trobe University Australien, som 2005 publicerade studien ”Circus Bodies: Cultural identity in aerial performance”. Tait undersöker luftakrobatiken som cirkusdisciplin ur ett historiskt perspektiv med betoning på uppfattningen av kroppen i förhållande till kön och sexualitet. Ytterligare ett exempel är ”Rings of Desire”, av Helen Stoddart. I boken undersöks cirkusen som en modern konst- och underhållningsform samt hur den framställs i litteratur och film.

Även Pascal Jacob, cirkusforskare och historiker, har skrivit ett flertal böcker i ämnet. Jacob undervisar i cirkushistoria vid cirkushögskolorna i Bryssel, Châlons-en-Champagne och Montreal, har doktorerat inom amerikansk cirkuskonst samt även forskat om cirkusdräktens historia. Boken "Eisfeldt – en surrealistisk familj" av Sonny Eisfeldt, Ann-Charlotte Nilsson Eisfeldt och Richard Magito Brun ger en inblick i cirkuslivet utifrån en resandefamilj. De har sedan början av 1800-talet varit verksamma som akrobater och lindansare i de nordiska länderna, och har starka band med resandefamiljer nere på europeiska kontinenten. Boken skildrar artisternas liv och bemötande i olika tider.

Den svenska etnologen Christer Cederberg avslutade 1979 sin doktorsavhandling om cirkuslivet sett ur ett etnologiskt perspektiv 1979. Tyvärr gick han bort allt för tidigt, utan att han fick disputera i ämnet. Avhandlingen fick i sin tur flera inspirerande efterföljare i bokform som exempelvis den danske gymnasieläraren Jørgen Lorenzens ”Rundt om cirkus” och ”Hvad er cirkus”, samt författaren Marie Olofssons bok ”Bronett’s, historien om en cirkusfamilj”. Även cirkushistorikern och rektorn Per Arne Wåhlberg har i sin bok ”Inte bara glitter” berättat om ett 20-tal svenska artistnummers levnadsöden, från sekelskiftet och fram till våra dagar.

Litteratur och länkar

Litteratur

Björfors Tilde & Lind Kajsa. 2009. Inuti ett cirkushjärta = Inside a Circus heart. Norsborg: Cirkus Cirkör.

Cederberg, Christer. 1981. Cirkusliv : en etnologisk studie av en ambulerande yrkesgrupp i vår tid. Stockholm: Gidlund.

Croft-Cooke Rupert & Cotes Peter. 1976. Circus: a world history. London: Elek.

Eisfeldt Sonny, Nilsson Eisfeldt Ann-Charlotte, Magito Brun Richard. 2014. Eisfeldt: en surrealistisk familj. Uddevalla: Bohusläns museums förlag. Serie: Skrifter/utgivna av Bohusläns museum och Bohusläns hembygdsförbund, 0280-4174.

Ericson Uno Myggan. 1996. Historier från cirkus. Göteborg: Tre böcker.

Eklund Jonas. 2019. The sensational body: a spectatorial exploration of the experience of bodies on stage in circus, burlesque and freak show. Stockholms universitet. Institutionen för kultur och estetik: Stockholm: Department of Culture and Aesthetics, Stockholm University.

Hivernat Pierre & Klein Veronique. 2010. Panorama contemporain des arts du cirque. Paris: Textuel, c2010. Serie: Hors les murs.

Lorenzen, Jörgen. 1991. Hvad er circus. [Randers] : Skippershoved.

Loring, Philip. 2007. The most resilient show on earth: the circus as a model for viewing identity, change, and chaos. Ecology and Society 12(1): 9.

Loxton Howard. 1997. The golden age of the circus. London: Grange.

Olofsson, Marie. 1995. Bronett's : historien om en cirkusfamilj. Stockholm: Fischer.

Pascal Jacob. 2018. The circus: a visual history. London : Bloomsbury Visual Arts.

Puravaara Tomi. 2012. Contemporary circus: introduction to the art form. Stockholm: Stiftelsen för utgivning av teatervetenskapliga studier.

Skog Linnéa. 2003. Arbete: För första gången i världshistorien! Om tradition och nyskapande inom cirkuskonsten. Uppsats. Teatervetenskapliga institutionen, Stockholms universitet.

Stoddart Helen. 2000. Rings of desire: circus history and representation. Manchester Univ. Press.

Söderlund Lisa. 2001. Arbete: Det uppträdande jaget - En studie av nycirkus som yrke och livsstil, uppsats i etnologi, 2001. Institutet för folklivsforskning, Stockholms universitet.

Tait Petra. 2005. Circus bodies: cultural identity in aerial performance. London: Routledge.

Wykes Alan. 1977. Circus!: an investigation into what makes the sawdust fly. London: Jupiter books.

Wåhlberg Per-Arne. 1992. Cirkus i Sverige: bidrag till vårt lands kulturhistoria. Stockholm: Carlsson.

Wåhlberg, Per Arne. 2005. Inte bara glitter: möten med cirkusartister. Stockholm: Carlsson.

Länkar

Cirkusmuseum i Ingelsträde Länk till annan webbplats.

Akademin för cirkuskonstens bevarande i Sverige Länk till annan webbplats.

Cirkus Rhodin Länk till annan webbplats.

Cirkusarkivet I Bromma Länk till annan webbplats.

Cirkus Brazil Jack Länk till annan webbplats.

Manegen - nationell intresseorganisation för cirkus, varieté och gatuperformance Länk till annan webbplats.

Cirkus Olympia Länk till annan webbplats.

Cirkusgymnasiet Länk till annan webbplats.

Bohusläns museums samlingar Länk till annan webbplats.

Norrköpings ungdomscirkus Länk till annan webbplats.

Youtube: Nycirkusgymnasiet - Cirkus Cirkör /S:t Botvids gymnasium Länk till annan webbplats.

Kulturrådet: Professionell samtida cirkus 2017 Länk till annan webbplats.

Resandekartan Länk till annan webbplats.

Bohusläns museum: Cirkusliv Länk till annan webbplats.