Handskmakeri

Ett specialiserat yrke där tekniker, material, yrkestermer och tillverkningsmoment har sina rötter i en fransk yrkestradition.

Svartvitt äldre fotografi föreställande en grupp människor i en verkstad. Sytillbehör och symaskiner syns. På väggarna hänger skinn.

Ernst Anderssons handskfabrik. Foto: Helsingborgs museer.

Kategori: Hantverk

Geografiskt läge: Södra Sverige (Helsingborg och Hestra) 

Handskmakeri är konsten att tillverka och skära ut handskar i skinn. Det gäller att kunna ”läsa” skinnet, vilket kräver erfarenhet, för att på bästa möjliga vis utnyttja det i tillverkningen. Skinnet bearbetas för att bli mjukt och lättarbetat, och därefter bedöms hur många handskar som kan skäras ut, och hur mallarna bäst kan placeras. Efter att bitarna skurits ut passas de in över en pappmall, läggs i press, och stansas sedan ut i en handdriven stansmaskin. Sömnaden av handsken hör inte till handskmakarens yrkesroll utan utförs av andra.

Handskmakeriet som hantverksyrke kom till Sverige från Frankrike under 1600-talet och handsktillverkningen växte huvudsakligen fram i södra Sverige. Från 1700-talet finns handlingar bevarade som beskriver ett ämbete för handskmakare i Helsingborg. De franska metoderna låg till grund för den handsktillverkning som växte fram, huvudsakligen i södra Sverige, och många ord som används i handskmakaryrket är franska beteckningar som försvenskats.

I dag är handskmakeri ett sällsynt hantverk, i Sverige finns det bara två verksamma handskmakare, knutna till ett familjeföretag. Liksom de flesta andra hantverksyrken har handskmakeriet av tradition förts vidare från mästare till lärling, och det krävs lång erfarenhet för att behärska hantverket. I dag finns det möjlighet att genom Yrkeshögskolan (YH) gå en Lärlingsutbildning med inriktning mot handskmakeri. Historien kring handskmakaryrket går att ta del av i museimiljö, bland annat i Helsingborg.

Beskrivning

Handskmakeri är konsten att tillverka och skära ut handskar i skinn. Det gäller att kunna ”läsa” skinnet, vilket kräver erfarenhet, för att på bästa möjliga vis utnyttja det i tillverkningen. Skinnet bearbetas för att bli mjukt och lättarbetat, så kallad dolering. Detta innebär att det fuktas, sträcks och skrapas med en speciell kniv. Efter doleringen görs en bedömning av hur många handskar som kan skäras ut, och hur mallarna bäst kan placeras för att utnyttja skinnets naturliga töjbarhet. Det behövs också mindre bitar som ska passas in mellan fingrarna på handsken. Till hjälp vid mätningen används schabloner i papp i olika storlekar, tillmätta enligt ett system som utarbetades i Frankrike under mitten av 1800-talet.

Vid tillskärningen används en linjal märkt med franska tum, en stor sax och en trubbig kniv. Efter att bitarna skurits ut passas de in över en pappmall, läggs i press, och stansas sedan ut i en handdriven stansmaskin. Denna gör det möjligt att skära ut flera skinnbitar samtidigt. En handskmakare skär ungefär 90-100 par handskar i veckan. De små kilarna mellan fingrarna fästs på innan handsken sys ihop och tummen slutligen sätts på plats. Sömnaden hör inte till handskmakarens yrkesroll, utan utförs av andra, tidigare för hand men numera på maskin. Olika sömnadstekniker ger olika utseende på sömmarna, och även här är yrkesskickligheten avgörande för handskens slutgiltiga form. 

Historik

Handskmakeriet som hantverksyrke kom till Sverige från Frankrike under 1600-talet. Från 1700-talet finns handlingar bevarade som beskriver ett ämbete för handskmakare i Helsingborg med ålderman, mästare och gesällskap. De franska metoderna låg till grund för den handsktillverkning som växte fram, huvudsakligen i södra Sverige, och många ord som används i handskmakaryrket är franska beteckningar som försvenskats.

I ett handskmakeri från 1900-talets början kunde det finnas flera arbetsbord, gärna placerade nära fönstret för att ta tillvara dagsljuset. Efter hand infördes stansmaskinerna. Sömnaden gjordes på den tiden oftast av sömmerskor som arbetade hemma, så kallade hemsömmerskor.

Ett exempel är Ernst Anderssons handskfabrik i Helsingborg som grundades 1906. Ernst Andersson fick titeln ”Kunglig hovleverantör” och utvecklade sitt företag till en av landets mest kända handskfabriker. I mitten av 1930-talet utökades verksamheten med verkstad och skinnkammare. Traditionen levde sedan vidare med sonsonen Ernst Andersson som tog över verksamheten 1966. Under 1930-talet var cirka 20 handskmakare och 50 hemsömmerskor verksamma för att täcka den stora omfattningen. Under 1950-talet ökade importen av billiga handskar från andra länder. Den hårda konkurrensen bromsade upp den svenska tillverkningen och på 1970-talet upphörde produktionen.

I dag är handskmakeri ett sällsynt hantverk, det finns färre än hundra handskmakare i världen och bara två verksamma i Sverige. De heter Anton och Niklas Magnusson, och hör till fjärde generationen i ett familjeföretag som tillverkar handskar enligt hantverksmetoder i Hestra i Småland. Sömnaden av handskarna är idag förlagd till andra länder. Ernst Andersson är inte längre aktiv som handskmakare men har kvar sin gedigna kunskap. 

Vidareförande

Liksom de flesta andra hantverksyrken har handskmakeriet av tradition förts vidare från mästare till lärling, och yrket utövades av män. Under 1800-talet fick den som ville bli handskmakare först gå i lära i cirka fyra år. Ofta började lärlingen i 15 årsåldern, och vid lärlingstidens slut fick han avlägga ett gesällprov till bedömning.

För den som vill bli handskmakare idag finns det möjlighet att genom Yrkeshögskolan (YH) gå en Lärlingsutbildning inom traditionellt hantverk, med inriktning mot handskmakeri. 80 procent av utbildningen skall vara arbetsplatsförlagd, det vill säga att man går i lärande hos en hantverkare (i Sverige är alltså bara två verksamma idag). Efter avslutad yrkesutbildning och praktik kan man enligt bestämmelser antagna av Sveriges Hantverkarråd göra ett Gesällprov, och få Gesällbrev. När Anton och Niklas Magnusson genomförde provet år 2012 var det 47 år sedan någon senast gjort provet i Sverige. Nästa steg är att bli mästare, vilket sker genom att, efter minst 10 000 arbetade timmar i yrket, genomgå Mästarutbildningen vid Leksands folkhögskola och därigenom erhålla Mästarbrev. Det finns även utbildningar i andra länder.

Främjande

Utöver den kunskap om handskmakeri som förvaltas av familjeföretaget i Hestra erbjuder Fredriksdals museer och trädgårdar i Helsingborg besökare att ta del av historien kring handskmakaryrket. Helsingborgs museer har samlat in föremål och interiörer knutna till stadens handskmakerier, och där finns även en verkstadsinteriör från Ernst Anderssons handskfabrik. Via interiören och filmsekvenser finns det möjlighet att ta del av hantverkstraditionen. Genom skolbesök och lärarhandledning har man också förmedlat kunskap kring hantverket och handskarnas historia – ett plagg av stor praktisk betydelse under en tid då de flesta gick till fots eller cyklade.

År 2013 sammanstrålade Ernst Andersson, och Anton och Niklas Magnusson på Dunkers kulturhus i Helsingborg där yrkets historia visades i utställningen Handen i handsken.

Litteratur och länkar

Litteratur

Biörnstad, A., Bursell, B & Nyström, B (Red.) 1996. Handskmakare. I: Hantverk i Sverige. LTs förlag. Stockholm.

Carlsson, L 1952. Handsken och fanan: två gamla rättssymboler.

Ekre, R, Hylander, C, Sundberg, R 1994. Lödösefynd ting från en medeltidsstad. Utgiven av stödföreningen för Lödöse museum.

Fransson, T 1986. Handskmakaren förr i världen. Faktahäfte från Helsingborgs museum 7.

Rahme, L 1991. Skinn garvning och beredning med traditionella metoder. LTs förlag. Stockholm.

Von Heland, B 1989. Om Fredriksdals Friluftsmuseum. Om-böcker från Helsinborgs museum.

Länkar

Bilder från ett numera nerlagt handskmakeri i Laholm Länk till annan webbplats.

TV2 Danmark (film): Dorthe Mikkelsen är Danmarks enda nu verksamma handskmakare, och har tillverkat handskar till prinsessan Diana och drottning Margrethe Länk till annan webbplats.

Arkivmaterial

Malmö museers arkiv/samlingar: 12574 Insamlings- och dokumentationsprojekt Frans Elmqvists handskfabrik. Länk till annan webbplats. Innehåller: intervjuer, fotodokumentation, insamling av äldre material — verktyg, handskar, räkenskaper m m.

Björkqvist, M. Intervju med Ernst Andersson 10/10 1980. Helsingborgs Museum.