Västerbotten

se fick ve ha hifLakan¹ kalles e jenna. /hi-?/ hiflakan. /hiflakan./ jåo. he var sje att du om veinten, du weit da he waL snjen, da föll du da skojen neri tallan å granjen åti n ann grän. sä e wåt berjorLa der, unner denna, se hat du n fLaka unner he. he kallese för hifLaka.

¹ Specialtecknet L står för tjockt l-ljud.

Så fick vi ha hiflaken som den kallas här. [/---/] Jo. Det var så att man om vintern, du vet, när det blir snö, då föll skogen ner, tallar och granar bredvid en annan gran, så det blev barmark där under, så placerades flaken där. Det kallades för "hiflake"/---/.
[fLaka 'giller för skogsfågel']

ja, he… hon var juss fram fyre dåLevere¹ /jasså/ då lette na si se å hö sjä. å inte så ja na så mång gång, men ja höt a. se ja visst e var… var vittertjäringa. för hon ha funntes. /hm/ oppe gammbärjän. /hurä… hur lät hon då?/ ja, hon skratte å prata åsse låkke na å koen å /hur sa on då då?/ ooo na denna… ooo /jahha/ ja såm då en låkk koen men innt alldeles såm männisjor innt. n add söm en finare rösst. åsse bruke na tjvätt tråga å, då he a regne /jahha/ se he skrappLe barra.

¹ Specialtecknet L står för tjockt l-ljud.

Ja, hon kom fram just före vädret blev sämre. Då lät hon se sig och höra sig. Och inte såga jag henne så många gånger, men jag hörde henne, så jag visste att det var vitterkärringen. För hon har funnits! Uppe i gammelbergen. /Hur lät hon då?/ Ja, hon skrattade och pratade, och så lockade hon på korna också. /Hur sa hon då?/ ooo [eller] något sådant, ooo. Ja, som när man lockar på korna, men inte riktigt som en människa, inte. Hon hade liksom en finare röst. Och så brukade hon tvätta trågen också, när det regnade, så det bara skramlade.

jåo, i war född atanhunresextisju. /jaa/ og… a djiffte me da i wa nittan år, wo e war da… fö datum… jåo den nittonde setemmer, om hössn, da i wa nitton ar. /ha… å fLöytte¹ hittjenna?/ naa, int war e jenna da, i ha fLytte tjwå gåång. /jasså/ men eeh men i binom jenna ha i vyre. /ahha/ jooda. /ha ji hatt joLbruke hele tin?/ jooda… å kreka å… /myttje koåm?/ jåo ja… fem ko /men he…/ å sjmaåkreka /jahha/ å sjwina. i ha myttje luss för kreka. /jahha/ iooda… /sa je ha hadd myttje a sla da å sanna, jämmt?/ joo… jåoda… å nu st… sku i ha luss vara me neu men i ha int makkta. /nää…/

¹ Specialtecknet L står för tjockt l-ljud.

Jo, jag var född artonhundrasextiosju, och gifte mig då jag var nitton år, vad var det för datum… jo, den nittonde september, om hösten, då jag var nitton år. /Och flyttade hit?/ Nej, inte var det hit, [jag flyttade] då. Jag har flyttat två gånger, men i den här byn har jag varit [hela tiden]. /Har ni haft jordbruk hela tiden?/ Jodå. Och djur också. /Många kor?/ Jo, ja, fem kor, och smådjur och grisar. Jag tycker mycket om djur. Jodå. /Så ni hade mycket att slå [i slåttern] och sånt, jämt?/ Jo, och nu skulle jag också ha lust att vara med men jag har inte [tillräcklig] ork.

– ja tänkt på bLo (..) matn / man to ju rätt på bLon / då man slakte
– jåo / jåoda
– va jort man bortur
– å faita bårtte faara a eh (..) wamfaita allt / jaa / uti pannkakurn a / skar dit da na fait bortur faar (..) faarfaita denna (..) uti bLodegen a a (..) a gredde å he wart riktet (..) he wart riktet gått men då ska man int ha mjöLka då ska man ha vattne
– mhm
–för att bLon dänna stengen ju s att e paass int a ha mjöLka åsse bLon / utan då ska man ha vattne / i bruka (..) sen i for (..) re dell själv se bruke i da heller da he dit e aegg uti vattne / åsse bLon / då wart hon myttje (mörare) å å å goare pannkakurn / se no war e frågan om ta at all daila bårtti (..) ja bårtti både störreaktia kaLva a grisa a faara a he wart tajje allt tarma å he wart tajje å all dela utta n å da djort we ju bLokorven å
– mhm
– da skull e ju wara k- bLon
– hur jort man bLokorv
–jaa he / farr i tin se bruke ve (..) ve bruke riiv (..) uti kårven asse ha kårnmjöLe / åsse (..) skår ve dit faarfaita helle nanting sånt om ve haadd liksom / se da wart n ju än goare förstass åsse / men men nu nu haa dem ju om än dem djera bLokårven se heva dem (..) dit häLftn vetmjöL å häLftn kornmjöl / å barra (..) barra vattne å bLon åsse de där

–Jag tänkte på blod… maten. Man tog ju rätt på blodet då man slaktade.
– Jo. Jodå.
– Vad gjorde man av…
– Och fettet från fåren och eh… vomfettet, allt! Jaa, i pannkakan, och skar dit då nåt fett från får… det där fårfettet… i bloddegen och, och, och gräddade och det blev riktigt… det blev riktigt gott, men då ska man inte ha mjölk, då ska man ha vatten.
– Mhm.
– För att blodet där stelnar ju så att det passar inte att ha mjölk och så blod, utan då ska man ha vatten. Jag brukade… sen jag började laga till själv så brukade jag då hellre då ta i ett ägg i vattnet, och så blodet. Då blev den mycket (mörare) och, och, och godare pannkakan. Så nog var det frågan om att ta tillvara alla delar av… ja av både större kalvar och grisar och får och det blev taget allt, tarmar och det blev taget och alla delar utav den och då gjorde vi ju blodkorv och…
– Mhm.
– Då skulle det ju vara blod.
– Hur gjorde man blodkorv?
– Jaa det… Förr i tiden så brukade vi… vi brukade riva… i korven och så ha kornmjöl, och så skar vi dit fårfett eller nånting sånt om vi hade, liksom. Så då blev den ju ännu godare förstås och så… Men, men nu, nu har de ju om än de gör blodkorv så tar de i hälften vetemjöl och hälften kornmjöl, och bara, bara vatten och blod och så det där.

– då var ä ju e annä bån häller hä va tjvå som var å j jet koän / dem vart ju töjjä å / å vitra / däm vart ju vitertöjjä å kömmä ine e römm å å där var ä finnt å men tjälinga hon hadd ju ba hilka den gånga å
– mm
– hadd söm en vanle bonntjäling
– jasså
– å hon da bjudd däm på matn å / å ville att däm sku eta å hä va rejällt hä hon bjudd på å riktea tallrika å bara selvsjedän å
– ja ja
– men båna tycktes ndå va sä könstet dell å däm såg aller dell mamma å pappa sä / sä då e ein å båna ställd sä hä va ju rejjäla stoLa å men han ställd sä å hnjea / å lesst dell bors / å då vart ä ingenting ann än hä va gräshöppen å å masken å allting på tallrika / å på n litn stunn sä sto däm utöm bärje å var sju- sjussä darn / hä va ingenting alltehop
– ha / men hä va då skull då vara vitra alltså
–hä va no vitra häller na sånt där tröll
– jaha jaa
– he var dem var he var ju så där (..) töjje uta na (..) skr skrömt såm va heller he va ju inte skrömta direkt utan he va trölla å (---)
– jaa / de där Viterberge nu vars ligg e
– hä ligg öst’åt jenna åtell sjönn å ä ju kvar än Viterkammarn å
– å ja
– he ä såm en littn kammar söm ve va ju rädd söm bån för att
– jaha
– vi visst ju att vitra bodd där
– å där hadd dem ansitt att vittra ha vyre i alla tider
– vitra hon bodd där å jag som bån såg höre dem hängt opp kLea å tjvätte / att tjvätte kLea
– jaa
– men nu trodd vi då att he va vitra då i alla fall
– jaa / jaa jaa
– utom de där berjä å hadd hämst vita kLea
– jasså
– ohyggLet vit å fina kLea å då han tjvätte kLea / heller he va sjäLve gömma / dem jäLptes då mässte åt he var en par tri stykken
– jaa
– se var dem vit kLädd allehop å ohyggLit vit kLädd

– Då var det ju ett annat barn, eller det var två, som var och vaktade korna. De blev ju tagna också av vittran. De blev ju vittertagna och kom in i ett rum och, och där var det fint och, men kärringen hon hade ju bara hätta den gången och…
– Mm.
– hade som en vanlig bondkärring.
– Jasså.
– Och hon då bjöd dem på mat och, och ville att de skulle äta och det var rejält det hon bjöd på, och riktiga tallrikar och bara silverskedar och…
– Ja ja.
– Men barnen tyckte ändå de var så konstigt till och de såg inte till mamma och pappa så. Så då ett av barnen ställde sig, det var ju rejäla stolar också, men han ställde sig och knäade, och läste till bords (bordsbönen), och då blev det ingenting annat än det var gräshoppor och, och maskar av allting på tallrikarna. Och på en liten stund så stod de utanför berget och var ivägskjutsade. Det var ingenting alltihop.
– Jaha. Men det var då, skulle då vara vittran alltså?
– Det var nog vittran eller nåt sånt där troll.
– Jaha, jaa.
– Det var… de var… det var ju så där tagna utav nåt skrymt (övernaturligt) som var, eller det var ju inte skrymten direkt utan det var trollen och…
– Jaa. Det där Vitterberget nu, var ligger det?
– Det ligger österut här invid sjön och är ju kvar än, Vitterkammaren och…
– Å ja.
– Det är som en liten kammare som, vi var ju rädda som barn för att…
– Jaha.
– vi visste ju att vittran bodde där.
– Och där hade de ansett att vittran hade varit i alla tider?
– Vittran hon bodde där och jag som barn såg hur de hängt upp kläderna att tvätta… att tvätta kläderna.
– Jaa.
– Men nu trodde vi då att det var vittran då i alla fall…
– Jaa. Jaa, jaa.
– utanför det där berget och hade hemskt vita kläder…
– Jasså.
– Ohyggligt vita och fina kläder och då han tvättade kläderna, eller det var själva gumman. De hjälptes då mest åt, det var ett par tre stycken.
– Jaa.
– Så var de vitklädda allihop, och ohyggligt vitklädda.