Norrbotten

He vann andörmåkkar jer, ja an bodd dell å me uti n ann böy jenna opp ätt bLåsmark å han sa att ”hövel andren under he tjeen dell ingenting… födem bLi¹ nåo sjeitt ndå då man… då man tjera dem, å så rään” /jahah/ män han var ju äkkspätt vä uxa åkkså, så hä watt lika sjitt såm he sum va huvvle. /jasså/ jååda, åmän. /han behuvvd innt huvel?/ naa, han va… he tjennt dell åsitt, män övresida hon huvvle n. Men innte unndresida.

Det var en skidmakare här, ja han bodde till ock med i en annan by, här upp åt Blåsmark. Och han sa att ”Hyvla skidorna under, det tjänar till ingenting, för de blir nog släta ändå, när man tjärar dem, och åker.” /Jaha./ Men han var ju expert med yxan också, så det blev lika slätt som det som var hyvlat. /Jaså./ Jodå, jomän. /Han behövde inte hyvla?/ Nej, han var… det tjänade ingenting till. Men ovansidan hyvlade han. Men inte undersidan.

...män då budd e va så ve... fing... ruste åss å fing sjwanssjåg så feing we såg åv e da mitt a å opp i toppa. /Jaså?/ dell burja mä. män då wat e så we wat... så ve nöjese böre såg ut ne ve rota å.

Men då blev det så att vi fick skaffa oss svanssåg så fick vi såga av det mitt på och uppe i toppen. /Jaså?/ Till att börja med. Men då blev det så att vi nödgades börja såga nere vid roten, också.

– no hä jö (..) jaakt hä jö ånt vi- vider- viri vidare uti / ja no hä jö skuti nägen hära o nägen oorr och nägen tjöder o (..) o söden(a) in jäärp / sjöfogLan breoke jö stjiiot gä ner om höstn o stjiiot nägen / men da om in (..) sistgäka jö vär ned / so vär-e högt vättne o vär tömbre o o he vär krikkendren ålldeles fullt o jö täänkt om jö (---) jö vär gansjka ner so (jö tä-) om jö stjiot no so fa jö da in femm stitja ve eitt skot / tänkt (jö) / o dom häädd so råoLit o (..) deer / o njaa tänkt jö / at at behö jö nä tjöt no / o jö steig upp o gikk heim o jö ha-nt viri eot ve bö- ve bössa sedan / dom häd so råoLit so jö kot åt (..) jö kot åt stöör dom
– j-ä ålri försökt stjiiot in fogeL
– ja nä no hä jö skuti fLeeir
– nää
– (---) till o me (---) (jö) kot stjiot dom ner dom löfte okso / södena man (..) bLö som in
– ve vååor hån Gåttfrid o jö
– in våna hedena / ner man böri
– ve vååor hån Gåttfrid o jö o skul ja gä lä ve pojkan / o so ner ve gä in upet Hejd-djöLvegen so (..) fa n Gåttfrid söj i ekorn / o so röjt n bössa at-e o sko stjiiot-e / o ekorre he he böörd a skraaL / o ve vär ve vär ånt gå fer / hån vär åt gå fer stjiiot-e
– ((skratt)) men (no vär-e) råoLit söj (..) djiora
– (---)
– he e so råoLit dom siti (..) dom hå breoke siti upa (..) upi bjärken upa gåLn (..) både järpan o orran o / o ibLänd hä jö mött nägen hära (..) isa gåLn / o ve å stäne o sött uti woränder o so hå ve goj enda o öngen a åss hä djåort den äänn nää o o o so (---) / (h-e) som (..) he e som man böri fa-ne so at he sko fines heden okso / i i lä ve me / innan jö k- känn tröjves

– Nog har jag … Jaga, har jag inte sysslat vidare med. Ja, nog har jag skjutit någon hare, och någon orre och någon tjäder och så där, en järpe. Sjöfåglar brukade jag skjuta, gå ner om hösten och skjuta någon. Men då om en … sista gången jag var ned, så var det högt vatten och var timmer och det var krickänder alldeles fullt och jag tänkte, om jag (---) jag var ganska nära så (jag tä- …) om jag skjuter nu så får jag då en fem stycken med ett skott, tänkte (jag). Och de hade så roligt och … där. Och njaa, tänkte jag, inte behöver jag nåt kött nu, och jag steg upp och gick hem och jag har inte varit ute med bössan sedan. De hade så roligt så jag kunde inte, jag kunde inte störa dem.
– Jag har aldrig försökt skjuta en fågel.
MI1: Ja. Nä, nog har jag skjutit flera.
– Nää.
– (---) Till och med (---).(Jag) kunde skjuta dem när de lyfte också, så där. Man … blir som en …
– Vi var Gottfrid och jag …
– en vana det där när man börjar.
– Vi var Gottfrid och jag och skulle, ja, gå tillsammans med pojkarna, och så när vi går in upp mot Hed-gärdvägen så får Gottfrid se en ekorre. Och så höjer han bössan åt den och skulle skjuta den, och ekorren började att skrika. Och vi förmådde oss inte. Han kunde inte skjuta den.
– Men (nog var det) roligt att se djuren.
– (---)
– Det är så roligt, de sitter … de har brukat sitta uppå … uppi björkarna uppå gården, både järpar och orrar och ibland har jag mött någon hare på gården. Och vi har stannat och sett på varandra och så har vi gått ändå, och ingen av oss har gjort den andra något, och så (---). Det är som man börjar få det så att det ska finnas det där också, i lag med mig, innan jag kan trivas.