Gutniskans utveckling

Trots att gutniskan genomgått många förändringar genom historien, finns det fortfarande flera inslag i dialekten som bevarats sedan medeltiden.

Det som i dag brukar betecknas som gotländska är ofta helt väsensskilt från det språk folk talade på Gotland under början av förra seklet. Den gotländska som exempelvis den kända komikern Babben Larsson låter tevepubliken ta del av får snarast betraktas som ett slags regionalt standardspråk. I ordval, böjning och meningsbyggnad skiljer sig Babbens gotländska knappt från annan standardsvenska.

Det som gör att vi klassificerar den som gotländska är snarast det speciella uttalet. Hit hör bland annat diftongering av vissa långa vokaler och ett annat uttal och i någon mån en annan distribution av de korta vokalerna än på fastlandet. Efter en rejäl promenad kunde man på sådan gotländska utbrista: Mine föttar er tonge såm steinar.

Exemplet innehåller standardsvenska ord, regionalt färgade av gotländska ljud. Som vi ska se strax nedan i något äldre dialektprover, hade dialekten tidigare ingen sådan koppling till standardsvenskan. Utöver det speciella uttalet (i en mer ursprunglig tappning) möter där ett säreget ordförråd, säregen böjning och avvikande meningsbyggnad. Ibland kallar man den ålderdomliga gotländskan för gutniska eller gutamål och reserverar termen gotländska för det nutida regionala standardspråket.

Gutniskan på senare tid

Den moderna gotländskan uppvisar egentligen inte särskilt mycket mer likhet med forngutniskan än vad standardsvenska från andra delar av Sverige gör. I vårt exempel från inledningen finns det visserligen en diftong i steinar, men denna diftong är av ett annat slag än diftongerna i Gutalagen. Den moderna diftongen ei är en gotländsk version av svenskans e; på forngutniska skulle det ha hetat stain, med en diftong som historiskt föregår det svenska e:et. Möjligen kan man dock betrakta den korta vokalen i tonge (liknande o-uttalet i standardsvenskans bonde) som i någon mån samma korta u-ljud som i forngutniskan. Här har svenskan utvecklat ett främre kort u som ännu inte erövrat Gotland. Läs mer om forngutniskan här. Öppnas i nytt fönster.

Utveckling efter medeltiden

Kopplingen mellan forngutniskan och mer traditionell dialekt på Gotland är å andra sidan slående. Vi ska nu närmare granska några dialektprover från Fårö, den del av Gotland som tydligast kan illustrera den gutniska kontinuiteten. Proverna utgör inspelningar, gjorda under det tidiga 1980-talet, med personer födda kring 1900. Här möter ett språk som visserligen genomgått många av de förändringar i böjning och meningsbyggnad som också fastlandsdialekterna genomgått. Det finns med andra ord inte mycket kasusändelser kvar, och meningsbyggnaden är i stort sett densamma som i standardspråket. Oförändrat är emellertid stora delar av det ljudsystem som kommer till uttryck i Gutalagen, och även viss verbböjning är intakt, liksom tregenussystemet. I ordförrådet finns det en del särgutniskt, och dessutom en del tyska spår som vi inte hittar på fastlandet, och likaså en del danismer. Från slutet av medeltiden och fram till 1645 var Gotland danskt, och det har efterlämnat spår i ordförrådet.

Vårt första dialektprov utgörs av en sekvens från en berättelse om säljakt. Det gutniska ordet för säl är keut (som motsvarar svenskans kut), vilket kan jämföras med ordet för får, lamb. På gutniska kallar man kutarna för keutongar och lammen lambongar. Som ovan med lagtexten ges här en fullständig (och ordagrann) översättning direkt efter exemplet.

Bestämdhet och genus

Detta klipp är rätt kort men ändå oerhört rikt på språkligt stoff som är värt att kommentera. Låt oss börja med en grammatisk detalj som utvecklats efter medeltiden på ungefär samma sätt som i standardspråket, nämligen de bestämda och obestämda artiklarna. Sådana artiklar saknas i den medeltida Gutalagen. I dialektexemplet har vi emellertid både bestämd artikel (kyte, ’köttet’) och obestämd (a krån(a), a livor, ’en krona, en lever’). Dock avslöjas här en annan grammatisk detalj som standardspråket saknar men som är ärvd från fornspråket: genusböjning. Både kråna och livor är femininer, och då blir den bestämda artikeln a. För maskuliner är artikeln ain (som vi ska se strax).

Primära diftonger och enkla vokaler

Arkaiskt är också i många stycken uttalet, och det gäller både konsonanter och vokaler. Vi har samma gamla au-diftong som i lagen (i kaupto; jämför med lagens caupungs och brauþi), och även enkla vokaler som har samma kvalitet som i forntiden, till exempel a-ljudet i tva (jämför med svenskans två), å-ljudet i krånor (jämför med svenskans kronor), i-ljudet i livor (jämför med svenskans lever) och y-ljudet i kyt (jämför med svenskans kött).

Konsonanter och sekundära diftonger

Det som förmodligen mest bidrar till att exemplet blir svårbegripligt för en nutida svensk utan kännedom om gutniskan är de hårda konsonanterna. K och g får på fastlandet frikativt uttal före främre vokaler, men här kvarstår dessa som klusila ljud. I exemplet hör man det i orden kyt och kilo. Även sje-ljudet är mer bokstavstroget, vilket hörs i det intiala uttalet av skiut, ’skjöt’. Här har vi en särskild pluralform av verbstammen, som är motiverad av att subjektet är vör, ’vi’ och som på forngutniska skulle varit skut- med kort u; i dialekten har detta u sedan utvecklats till diftongen iu. En annan sentida diftong, också sprungen ur ett u (fast långt), uppträder i ordet för säl, nämligen keut. Varken iu eller eu fanns alltså i forngutniskan, och därför kallar man dem ibland för sekundära diftonger; de ursprungliga, som au, kallas istället primära.

Pluralböjda verb

Förutom en särskild verbstam för plurala subjekt har Fårömålet också en pluraländelse -o, som här har fallit bort, därav apostrofen i skiut’vör, men som hörs svagt i den inledande pluralformen kaupto och rätt tydligt i finggo. I finggo har vi för övrigt också en särskilt pluralstam fingg- (den singulara är fick).

Gamla ljud och danska lån

Lite senare i inspelningen kommer informanten in på annan mat som havet ger, och meddelar då att han håller den rökta strömmingen, böcklingen, som på hans dialekt heter bickingg, särskilt högt:

Även här finns drag som vi också finner i den forngutniska lagtexten: diftongen åy i råykt (jämför med soyþum och oyrum i lagtexten) och den j-inledda formen av verbet vara, jer (jämför med ier i lagen). Men det finns också ett ord som leder tankarna åt ett helt annat håll, nämligen smörrebröyd, ett uppenbart lån från danskan. Notera här att efterleden har en diftong, öy, men att denna är av ett annat slag än den diftong som motsvarande ord har i lagtexten, där vi alltså hade brauþi. Att diftongerna är olika beror på att danskans smörrebröd har lånats in med långt ö i bröd, och att detta långa ö har blivit öy i dialekten; öy kan sålunda, precis som iu och eu ovan, klassificeras som en sekundär diftong.

Eld, mjöl och tyska prepositoner

Influenserna från tyskan, som vi kan se spår av redan i Gutalagen Öppnas i nytt fönster., hörs också i inspelningarna. I följande exempel, från en annan Fåröinformant, möter vi prepositionen be, en gutnisk version av tyskans bei, ’vid’. Notera här också uttalet av ng-ljudet i ortnamnet linningge, där man tydligt hör ett avslutande g-ljud. Detta är ytterligare en arkaism, som för övrigt också hörs svagt i de två föregående klippen där åtminstone finggo (i första exemplet) och bickingg (i det andra) uttalas med ett avslutande g i ng-ljudet

Fler hårda g-ljud

Det g-avslutade ng-ljudet är tydligt också i följande klipp från samma informant, både i kringg och i treställningg. Notera också det hårda g-ljudet i genum, ’genom’ som kan jämföras med det hårda k:et i kyt i det första dialektexemplet.

Gamla och nya ljud

I flera avseenden blir vi åter påminda om den ljudmässiga närheten till forngutniskan. Vi har de j-inledda e-ljuden i mjel och den primära diftongen ai i stainen (jämför med det moderna steinar ovan) och den obestämda maskulina artikeln ai(n) samt den primära diftongen åy i håiste. Att långt u blir eu (som i eut) är, som sagt, en senare utveckling. Samma är det med ei-diftongen i leiten i detta exempel och i neire i föregående exempel; dessa är utvecklade ur forgutniskt i och påminner fonetiskt om det helt moderna ei i steinar i inledningen, som dock har standardsvenskans långa e som bas.

Sena verbpartiklar

Slutligen kan vi notera en syntaktisk detalj. På två ställen i det senaste exemplet föregås en verbpartikel (eut i bägge fallen) av ett substantiv (malt, mjele), där den mest naturliga standardsvenska översättningen i stället har partikeln först (ut malt, ut mjölet). Att efterställa partiklar är vanligt i både norska och danska, och förekom också i äldre svenska. Vi kan alltså betrakta det som en syntaktisk arkaism i gutniskan. Emellertid är det inte oviktigt att arkaismen uppträder just framför en prepositionsfras (kringg stainen, genum ai’leiten glogg). Ännu Astrid Lindgren kunde faktiskt ha partikeln efter objektet i direkt anslutning till en prepositionsfras, som i detta exempel från Känner du Pippi Långstrump från 1947: Hon kastade honom upp i luften. Även om nutida språkbrukare kanske inte skulle uttrycka sig så, är de under alla omständigheter säkert mer benägna att acceptera den ordföljden än den enkla sekvensen: *?Hon kastade honom upp, som markerats med ”*?” för att indikera att de flesta modersmålstalare skulle bedöma den som rätt konstig. Den syntaktiska arkaismen i gutniskan är med andra ord inte särskilt ålderdomlig jämfört med mycket annat vi har behandlat här.

Sammanfattande avslutning

Att den gotländska språkhistorien på många sätt är särskild från utvecklingen på fastlandet har vi sett flera exempel på i denna framställning. Vi har stött på både arkaismer och novationer som är särgutniska. Också i det främmande inflytandet skiljer Gotland ut sig. Genom Hansans närvaro redan från 1100-talet hamnade forngutniskan i kontakt med lågtyskan tidigare än andra skandinaviska fornspråk. Den danska tiden, från senmedeltiden och fram till 1645, har också lämnat spår. Ändå har, som vi sett, mycket av det forngutniska kunnat överleva långt in på 1900-talet. Den nutida gotländskan är emellertid på många sätt frikopplad från denna, gutniskans, historia. I dag är det snarast standardsvenskan, i gotländsk tappning, som är huvudspråk på ön.