Forna tiders gutniska

Något som gör gutniskan speciell är att dess historia, lättare än andra dialekters historia, kan följas tillbaka till medeltiden.

Vi har visserligen medeltida lagtexter från de olika landskapen på fastlandet, till exempel Östgötalagen, Skånelagen och Upplandslagen, men dessa är både sinsemellan påfallande lika och samtidigt kraftigt avvikande i förhållande till de mer sentida dialekter som numera förknippas med respektive område. Den gotländska medeltidslagen, Gutalagen kallad, skiljer sig däremot från de andra i båda dessa avseenden. För det första är dess språkliga form synnerligen avvikande från de andra lagarna. För det andra ansluter de sentida dialekterna (särskilt den på Fårö) mycket tydligare till medeltidsspråket än vad exempelvis östgötskan gör till Östgötalagen.

Gutalagen

Låt oss titta närmare på den medeltida gutniskan, forngutniskan, såsom den kommer till uttryck i Gutalagen. Nedanstående textparti är hämtat ur lagens sjätte kapitel, som reglerar hur man ska bete sig på helgdagar. Här får vi veta vilken typ av handel som får bedrivas; den översättning till nutida svenska som ges direkt under exemplet följer originalet så nära som möjligt, vilket förstås ger ett aningen oidiomatiskt resultat:

Til caupungs ier mannj lufat at aca miþ garlacum maþnaþi. vstum. Oc smieri. Oc allum mielcmati. fiscum. Oc fuglum. eþa soyþum þaim sum þa al a torghi selia. miþ bacaþu brauþi Oc ai meþ mieli Eþa cornj Oc ai miþ varu annari. vtan hann hetj viþr beþi lassi. oc siex oyrum.

Till köping är man lovad att åka med tillredd jordbruksavkastning, ost och smör och all mjölkmat, även beredda fiskar och fåglar eller sådana kreatur som man då brukar sälja över hela torget, likaså med bakat bröd, men ej med mjöl eller korn eller annan råvara utan att han riskerar både lass och sex öre.

Böjning och meningsbyggnad

Det som skiljer forngutniskan från de andra fornspråken i östra Norden är framför allt ljuden och ordförrådet. Från en nutida horisont är även ordböjning och ordföljd starkt avvikande. I texten kryllar det av dativändelser på -um och -i, till exempel i vstum, ’ostar.dat’ och mieli, ’mjöl.dat’, ändelser som nuförtiden finns kvar (i varianterna -om och -e) endast i vissa stelnade uttryck som lagom och fara å färde. Samtidigt lyser den moderna bestämdhetsböjningen med sin frånvaro: a torghi svarar exempelvis ordagrant mot ’på torg’; -i är alltså en dativändelse och ingen bestämd artikel. Vidare avviker ordföljden från den moderna, både i nominalfrasen (jämför varu annari med annan råvara) och på satsnivå (jämför a torghi selia med sälja på torget). Emellertid är den här sortens böjning och meningsbyggnad inte unik för forngutniskan utan finns även i samtida texter från fastlandet.

Språkljuden

Vad vi däremot inte finner där är de fornnordiska diftongerna au, ai och öy bevarade. I lagtexten finner vi dem i bland annat brauþi (som motsvarar svenskans bröd), þaim (motsvarar dem) och oyrum (motsvarar öre; öy har blivit oy i forngutniskan). Förutom kvarlevande äldre drag (arkaismer) finner vi också en del gutnisk särutveckling. Exempelvis har en rad e-ljud utökats med ett initialt j-ljud på ett som fjärmar gutniskan från både svenskan och danskan. I ord där gutniskan har sådant j-förslag (ier, mielc, mieli, siex) har danskan bevarat e (er, melk, mel, sex) och svenskan dels bevarat (är, sex), dels omdanat vokalen på annat sätt (mjölk, mjöl).

Ordförrådet

Slutligen något om forngutniskans ordförråd. I avsnittet ovan finns det ett par formord som mer ansluter till fornspråken i väster än till fornsvenskan. Gutalagen har således beþi (’både’) och eþa (’eller’), som kan jämföras med isländskans bæði och eða respektive fornsvenskans baadhi och älla. Vi möter också ord som tycks vara unika för Gotland. I texten finns två sådana exempel, och båda har hämtat inspiration från lågtyskan. Lågtyskan, Hansans språk, påverkade hela Skandinavien under medeltiden, men denna process inleddes tidigare på Gotland än på de flesta andra platser. Lågtyska köpmän slog sig ner i Visby redan under slutet av 1100-talet. I fastlandsstäderna, till exempel Söderköping och Kalmar, blir det lågtyska inslaget betydande först under 1300-talet. Orden ifråga är: garlacum som maþnaþi, där -um och -i är sådana dativändelser som redan kommenterats ovan och som vi här kan bortse ifrån.

Gar torde vara ett direktlån från lågtyskan, där detta ord ensamt kunde uppträda i fraser som är snarlika den i lagen: gār spīse, ’tillrett livsmedel’. I forngutniskan har gar uppenbarligen utökats med ett i sammanhanget rätt betydelsefattigt adjektiviskt suffix -lac, som förmodligen innehåller den rot som uppträder i fornsvenskans laker, ’beskaffenhet’.

Vidare nu till maþnaþi, som i sin förled verkar rymma ett betydelselån från lågtyskan. I de nordgermanska språken betecknar maþ och dess varianter (till exempel svenskan mad) något slags ängsmark. Sådan betydelse finns även i västgermanska språk, som i engelskans meadow. Västgermanska språk har emellertid också utvecklat en mer indirekt betydelse, nämligen själva markens avkastning, det vill säga skörden. Lågtyskans māt har just den innebörden, och det är den som här tycks ha lånats in i forngutniskan, där den fogats till det substantivbildande suffixet -naþr, som har formen -nad i många svenska ord, bland annat byggnad, levnad och skillnad.